Igår så hade jag många arbetssamtal. När man pratar med människor som inte känner så har man ett visst sätt i agerandet. Det är ofta en hel del artighetsfraser. Som Ha en bra helg, ha det gott, tack detsamma och ett antal andra. När jag ska göra något så är jag väldigt fokuserad på att det ska lösa sig. Vilket leder till att jag kan tappa bort en del av de förväntade fraserna som gör samtalet trevligt.
Det gjorde jag igår. Med en person som jag ändå har träffat många gånger genom arbete. Jag har pratat med honom många fler gånger. Han är alltid väldigt hjälpsam och trevlig. Igår kände jag mig inte så trevlig efter samtalet. Jag satt och grubblade över det ganska länge. Grubbla är fel, tankar gick omkring hur vi fungerar som människor.
Jag började tänka på människor som kanske inte har så många mänskliga kontakter på en dag och min empati slog in. Det gjorde så ont att tänka på hur jobbigt vissa har det. Jag tror inte att han är ensam som jag pratade med. Det var mitt beteende mot honom som fick in mig på det spåret. Tänk om jag varit sådan mot en som verkligen hade behövt vänligheten.
Är det bra med för mycket empati? Är det rimligt att jag sitter och får ont i hjärtat för något som inte har hänt mig eller någon jag träffat. Att jag får ont för barn som jag ser på TV eller hör om i förbivägar är inte samma sak. Då vet man att det händer. Här satt jag och fabricerade om hur det varit om jag inte kunde vara artig. Och det gjorde ont. Hur är det att inte ha empati? Att aldrig få ont i hjärtat för någon annan, är det bra? Eller är lagom bäst?
När jag sedan på eftermiddagen behövde ge mig iväg för att utföra mitt uppdrag så ser jag en äldre kvinna få spinn på rullatorn. Jag är på andra sidan vägen. Jag förstår att detta kommer sluta med att hon ramlar. Innan jag har kommit över korsningen så ligger hon ner och rullatorn har vält med henne. Kör rätt upp på trottoaren, på med varningsblinkers och ut för att hjälpa henne upp. Kollar först hur det gick. Jag frågade hur det skulle bli bäst att få upp henne. Hon fick andas ut litegrann.
Det går alltså en sund här. Ingen stannar mer än mig. Jag noterar dock att andra bilister stör sig på min alldeles felaktiga parkering. Det är precis vid dagens slut för alla arbetare. Mycket trafik. När vi kommit så långt att hon fått komma upp i sittande position på marken och hon har andats så kommer det en till bil. Hon stannar lika illa som mig fast i motsatt riktning och kollar om vi behöver hjälp.
Mycket tacksamt svarar jag ja till hjälpen. Det visade sig att vi hade nog klarat det ensamma. Men när man inte vet hur den andra personen är i skicket så är det skönt att kunna vara två. Kändes säkert bättre för henne som trillat också. Det som stör mig är att så många körde förbi. De hade antagligen inte så mycket empati. För så bråttom har man inte hem från jobbet att man inte kan hjälpa en person upp som ramlat.
Alla mina tankar på förmiddagen fick svaret på eftermiddagen. Hellre ont i hjärtat för fabricerade saker och känna att man gärna hjälper till när man kan. Kvinnan som ramlade fick skjuts dit hon skulle. Jag tog både henne och rullatorn in i bilen och körde omvägen dit hon skulle. Hon var glad och jag är glad. Hon som hjälpte till erbjöd sig också att köra men hennes bil rymde ingen rullator. Hon hade säkerligen löst det också. Kört kvinnan först och sedan gått med rullatorn. Jag vet inte men om man har empati så erbjuder man sig och löser det som behövs.
Vad säger ni? Empati, bra, dåligt, lagom bäst?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.