Brukar du erkänna om du har fel? På en gång, eller senare, eller aldrig? Jag försöker att bli bättre på att erkänna fel. Det beror också på vad det är. Vissa saker är ganska enkla att erkänna att man har fel på. Andra saker blir jobbigare. Saker som man länge hävdat, som man till sist inser är fel. Då är det svårare.
Det lättaste tycker jag är att erkänna att man hade fel på en gång. Problemet ligger i om det dröjer innan man inser att man har fel. Då blir det längre startsträcka tycker jag. Sedan är det ganska sällan som jag har fel, vilket också gör det svårare.
Nu menade jag inte att jag alltid har rätt. Jag menade att när jag är osäker så säger jag det. Vilket innebär att jag varken hävdar rätt eller fel. Då har jag ju inte fel. Det är min äldsta son som gjort mig duktigare på det. Jag kan inte säga felaktiga saker till honom och sedan ändra mig. Jag kan däremot säga att jag tror och ska kolla upp och sedan återkomma med rätt fakta.
När jag då väl har fel så blir det inte alltid så lätt att erkänna felet. Jag försöker mig på att få blommor att överleva. Där ute börjar jag känna mig mer bekväm. Inomhus inte lika bekväm. Jag har nu under sommaren hävdat starkt till maken att våra markiser måste vara upphissade när solen inte ligger på. För att växterna ska få tillräckligt med sol.
VI har screenmarkiser som går rakt ner. Om vi inte skulle ha de nere när solen ligger på så kan vi inte vistas på andra våningen. Samtidigt som växterna inte vill stå i stekande sol. Det gällde alltså när rummen är skugga som jag ville hissa upp, för blommornas skull. Maken däremot vill gärna ha de nere så han kan röra sig på andra våningen utan att någon ser in. Vilket är effekten av att ha markiserna nere. Han ser ut (om än dåligt) men ingen ser in. Det är en som en svart tygvägg.
Jag har fått slänga monsterorna. Alla bladen var bruna och förkrympta. Även de nya som kom. Jag insåg att jag inte skulle kunna lösa krypproblemet. De blev nedklippta och slängda i soptunnan. Det är därför jag var tvungen att erkänna mig ha fel. Markiserna har inte gjort något som har förstört för blommorna. Det var andra saker. Medan jag har hävdat att det måste vara det då jag provat så mycket annat.
Maken får ha ner markiserna hur mycket han vill. Jag ska inte lägga mig i det. För visst är det skönt att kunna röra fritt på sig utan att någon ser. Särskilt med tanke på att vi har garderoben mitt emellan dessa fönster. Om man går på promenad så ser man enkelt in genom de stora fönstren vi har. Även om jag inte är så pryd så vill jag gärna inte visa allt för vem som helst. Maken har rätt denna gången.
Snäll är han också, som kommer ut och dödar pantersniglar när jag vattnar utan att ha mina trädgårdsprylar med mig. Jag skulle aldrig röra en snigel utan handskar. Knappt med. Jag tar de med lilla spaden och lyfter ut på gräset och klyver de där. Maken tid ett stort äckel med handen utan handske och la ut på kommunens tomt. Gick och hämtade något att döda den med. Under tiden letade jag upp en ny som han fick ta. (Att han var tvungen att tvätta sig i två timmar efteråt berättar jag inte.)
Ta hand om dig. Döda pantersniglarna och mördarsniglarna. Vi hörs imorgon.