Maken och jag har ju varit sjuka. Så tacksam för att det inte blev så farligt. Men vi har följt alla regler och varit isolerade. Eftersom vi gjort det så har vi heller inte varit utanför dörren och handlat. Detta har resulterat i en väldigt utelunch-sugen make.
Nu när vi räknas som smittfria så var det dags för en utelunch. Maken brukar fråga mig om jag också vill ha. Igår var det ingen fråga om jag vill ha. Igår talade han om att han skulle ha. Eftersom vi varit sjuka i Covid så är vi ändå fortsatt försiktiga. Jag tycker det är onödigt att vi åker båda för att hämta mat. För att äta på plats på utestället var inte med i planen alls.
Maken åker ensam. Maken kommer hem och berättar att han sett en Toyota Hilux. För er som varit med har kanske läst mitt inlägg om att vi använder vår privata bil i jobbet. Det finns här: https://josefinsdagbok.se/verktyg/. Vi kommer nog inte skaffa en bil till men vi har pratat om Toyota Hilux. Att det skulle vara en passande bil att ha i arbetet.
Klart maken blir intresserad när det står en Toyota Hilux på parkeringen när han hämtar maten. Han ställer sig precis bredvid. Han glider förbi lite obemärkt men bakluckan står helt öppen så han sneglar in lite så där i förbifarten. Det skulle han inte gjort. Det kommer ett skall, enbart ett, som gör honom döv på ena örat. (Kanske också lite blötare kläder).
Självklart var det en hund där bak. Som inte tyckte om snokande personer. Maken traskar vidare och in för att hämta maten. Gissningsvis försöker han se helt oberörd ut. Tills han ser poliserna. Tre stycken som sitter där inne och äter. Han kopplar ihop bilen med poliserna. Han ser Polisen Lotus på kläderna. (Jag gissar att poliserna undrar vem han är.)
Han kontrollerar snabbt vad det innebär. Span på inbrott. Då har man självklart en hund som söker. Han tar maten och går ut. Denna gången går han FRAMFÖR bilen till vår bil och åker hem. Han kunde inte snabbt nog få fram sin äventyrsfyllda resa (som skrämde livet, lite, ur honom).
När han fått fram allt och jag skrattat så jag grät åt hans dövhet och rädsla av det enda skallet, då fick han fram att det har lärt dig en läxa. Det är bara det att jag hör, det har lärt mig en läxa. Jag säger att ja, det är dumt att snoka i polisen öppna bagage. Även om polishundar är vältränade och inte håller på att skälla så gör de det när de ser suspekta personer. Sådana som kan tänkas vilja stjäla saker.
Maken rättar mig och säger att DU har lärt dig en läxa. Alltså till mig. Jag skulle lära mig läxan av att jag borde följt med. Så jag hade fått uppleva hans äventyr i verkligheten istället för efteråt. För det var tydligen roligare i verklighet än i historia. Jag är mycket tveksam. När han sa att han spanat in i bilen och höjer rösten när han säger ett skall för att sedan tala om att det fortfarande ringer i hans öron. Det var obeskrivligt.
Självklart har han försökt ta reda på mer om det kanske var span på ett inbrott som begåtts i stan. Vilket jag inte hoppas på. (För då har de en misstänkt person som betedde sig underligt vid lunchen). Och att bilen hörde ihop med poliserna har han säkerställt. Då när han gick FRAMFÖR bilen, så såg han de dolda blåljusen i fronten. Vilket en efterkonstruktion kunde säga berodde på att han gick framför bilen, just för att göra det. Se om det fanns ljus eller annat som avslöjade bilen som polisbil.
Jag har inte lärt mig en läxa. Inte maken heller. Kul har vi om inte annat. Även om vi inte spendera varje minut ihop. (Bara nästan).
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon..