Jag har fler dagar med urinvägsinfektion på en månad än vad jag inte har på en månad. Ibland tycker man då synd om sig själv. Igår var en sådan dag. Jag tyckte väldigt synd om mig själv. En stund. När man gör det så får man äta glass. Direkt ur burken är bästa sättet.
Att tycka synd om sig själv är helt okej att göra, ibland, för en stund. Men sedan måste man ta sig därifrån. Att sitta ett tag i fåtöljen och bara äta glass och känna sig liten gör att man snabbt kan bli stor igen. Det tär på en att inte ha orken som man hade innan. Att då bli trött i kroppen från infektioner bättrar inte på direkt. Glass och värmedyna gjorde det bättre.
Maken försökt så gott han kunde att bättre på humöret på mig. I början så lät han mig bara vara. Det är bäst. Glassen och ensamheten är bästa medicinen till att börja med. Som han så klart serverade till mig. Sedan pratade vi lite och allt såg ljusare ut för var minut som gick. Som sagt att vara nere går bra om man bara tar sig därifrån.
Jag har tidigare skrämt min kära make. Det gör mig alltid på gott humör. Problemet är att han blir så rädd, att jag (han) är rädd att han ska få en hjärtinfarkt. Jag skrämmer inte honom längre av den anledningen. Faktiskt har jag inte gjort det en enda gång sedan jag sa att jag skulle låta bli. Jag har däremot sagt till honom några (många) gånger att jag hade haft världens bästa läge att göra det. Som jag lät bli. Det roligaste är att bara stå utanför toalettdörren och vänta på att han ska bli klar. Att bara stå utanför jättenära och inte säga någonting. Han hoppar en meter bakåt och uppåt. Mycket roligt.
Igår så var jag först in på toaletten. Eftersom det var synd om mig så daltade maken med mig. Sedan tystnar maken. Det behöver inte vara något med det. Men han svarade inte på tilltal. Ibland gör han så, går in i sin egen värld och hör inte. Inget konstigt med det alltså. Förutom att igår var det något konstigt. För när jag öppnar dörren så står han där jättenära och bara glor på mig.
Jag tittar tillbaka och undrar vad han håller på med. Om han stått så nära så kunde han ju svarat. Samtidigt som jag tänker det så förstår jag varför han inte svarat. Samtidigt som allt det sker så säger maken, att det är klart att du inte blir rädd! Han skulle skrämma mig för att göra mig glad. Det sista lyckades, det första inte så bra. Han gjorde mig dock jätteglad även om han inte lyckades skrämma mig. Jag skrattade tills jag kiknade där vi stod precis utanför toaletten och kramades.
Nästa gång kanske han säger bu. Då kanske jag blir rädd. Vi får se om han vågar. Uppenbarligen så blir vi rädda för olika saker. Han blir rädd för att något oväntat händer. Medan jag blir inte rädd för det, så länge det är han som är det oväntade. Det viktigaste är att jag är glad igen. Pity-stunden är över och glassen är slut.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.