Omgående tar maken sats

När man jobbar med människor så händer det att man inte alltid är överens. Det ingår för alla. Jag är inte alltid överens med alla. Alla är inte överens med mig. Jag är inte konflikträdd, Jag står upp för mig själv och jag försöker alltid att vara rättvis.

Ibland händer det att jag avreagerar mig hos maken. Ibland händer det att jag bara berättar. Som när en värmepanna gick sönder i veckan. Som fastighetsskötare så blir det jag som tar samtalen. Det är jag som hittar felet och löser det. Även om det innebär, som i detta fallet, att ta in hantverkare.

Jag hittade att det fanns ett kommunikationsfel. Det finns fyra stycken värmepannor dessutom så till att börja med ska man hitta vilken som strular. När det då står kommunikationsfel på den ena som inte ens tillhör samma adress som den som är trasig så kan det ta lite tid innan felet hittas. Det tog en dag att hitta felet. När en himla massa människor är utan varmvatten så är det självklart ätt någon blir frustrerad och låter det gå ut över den som ska lösa problemet.

Det hände. En person var väldigt frustrerad och skällde på mig. Jag tog det inte personligt. Men det gjorde maken. Eller han tog det som: Låt bli min fru! Maken är väldigt snabb på att ta mig i försvar om det är någon som ger sig på mig. Denna gången var det någon som gav sig på mig. Men det fanns ingen annan att ge sig på. Pannan gick sönder och det var ingens fel. Det gick inte att förutse. Det är sådant som händer. Men ingen vill vara utan varmvatten i flera dygn. Och då kom svadan på mig.

Maken var så arg. Han släppte mig knappt ur sikte i fall någon skulle ringa och skälla igen. Om det varit han som behövt höra skället så hade allt varit lugnt. Nu var jag som fick det, då tänder han på alla cylindrarna. Trots att han vet att jag kan hantera det. Han är som en arg tigermamma för mig. En som ryter ganska hårt men som tur är inte använder sina tassar eller tänder.

Nu fungerar pannan igen och maken jan andas ut. Han kan låta mig svara i telefon utan att stå bredvid taggad att ta över. Nu har vi en ganska lugn helg framför oss. Den kommer handla om att få en dörr på plats. Ingen av oss har monterat dörr tidigare. Vi säger som Pippi: Det har vi aldrig gjort förut, så det klarar vi helt säkert!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Gick utan skryt också

Nu har jag haft några dagar på mig att äta marmeladen som inte är marmelad. Utan sylt. Den är fortfarande lika god. Det självberömmet kvarstår. Dock så är det ju ingen marmelad, hur mycket jag än vill det. Den är provad som marmelad. Det gick så där. Smaken var bra men det var kladdigt. Det rann över kanten. Jag behövde äta smörgåsen utan att luta den om man säger så. Vilket är nästan omöjligt.

Kladdig smörgås

Det kommer säkerligen bli fler tillfällen med aroniabären på mackan. Försiktighet och tvätt är ledorden då. Jag har också provat i flingorna. Det kommer jag nog inte att prova igen. För smaken försvann. Det blev bara sött. Lite smak var det men inte som den är i sig själv. Så sylt i flingorna är inte det bästa alternativet.

Det bästa alternativet är nog att äta den tillsammans med vaniljglass eller som en kompott med lite grädde till. Som en efterrätt. Då finna alla smakerna med och grädden eller glassen förhöjer det hela. Det kommer det bli många gånger fler av. Ska bara köpa mer vaniljglass. Stillade också godissuget. Godissuget som godis inte stillar längre. Det är bra.

En annan bra sak är att idag kommer vår förrådsdörr. Den är klar tidigare än vad som sas vid beställning. EN hel vecka tidigare. Det är ganska ovanligt. Jag är mycket nöjd. Får se om jag är det när dörren kommer också. I helgen blir det till att få in dörren och sedan växterna på vinterförvaring. En sten taget har fortsatt med ett steg i taget. Allt blir bra. Precis som mamma sa, det löser du. Vilket jag gör, med hjälp från maken.

Mamma du skulle dessutom sagt att marmeladen var perfekt. Särskilt när du fått den med glass. Eller du skulle inte sagt så mycket. Du skulle ha fullt fokus på att äta upp den. Det gör mig glad samtidigt som jag blir ledsen. En dag i taget. Ett andetag till.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är längden som gör det

Jag är väldigt glad över att vara lång. Min mammas förtjänst, jag har inte haft något att säga till om gällande längden. Förutom när jag åt ”stopp- och väx” när jag var i tonåren. Jag var testad för att få veta min cirka-längd. Den var 195 cm. Som sagt jag valde att stoppa det i tonåren. När jag redan var lång. Mamma lät mig ta beslutet helt och hållet själv. Jag sa stopp när jag var lika lång som mamma. Så klart växte jag lite till men inte fullt till 195 cm. Jag är 192 cm.

Om jag inte sagt stoppp så hade jag varit nöjd då också. Jag är glad att mamma lät mig ta beslutet själv. Och att jag väntade så länge som jag gjorde innan jag sa stopp. Som sagt hade jag dröjt lite till hade jag inte varit ledsen över det idag. Fast det är klart det är tre centimeter lättare att hitta långbyxor.

Skämt åsido, att vara lång är väldigt tacksamt. Mycket är lättare när man är lång. Som när jag klippte äppelträdet på uppdraget som jag har nu. Jag behövde ingen stege eller förlängningsdelar för att nå upp. Jag bara sträckte på mig så var det klart. Nästan. mYcket enklare att nå saker. Det finns många andra bra exempel när det är bra att vara lång. Som att nå och lägga upp väskan på hatthyllan på tåget (även om tåg hatar mig och alltid gör att jag kommer sent, men det är ju inte längdens fel).

Jag är väldigt tacksam över min längd. Även nu när jag har sprungit lite extra mycket på anläggning jag är. När man är fastighetsskötare så springer man mycket i källargångarna och i gömslen och vrår. När jag går i källargångarna så stryker mitt hår rören som går längs med taket. Jag får ducka på en hel del ställen.

Bland annat på två ställen där pannrummen är så måste man ducka särskilt mycket. Även människor som inte är så långa måste ducka. Vi har haft en panna som gått sönder och jag har varit där med både elektriker och rörmokare lite extra mycket nu några dagar. Vid ett av tillfällen så vänder jag mig om fort, duckar, men för lite och tjongar huvudet i betongbalken så det svartnar för ögonen.

Då är det inte lika kul att vara lång. Det är ändå värt det. Trots att det gått ett antal dagar och huvudet är ömt fortfarande så är det så värt det. Att kunna nå allt utan att behöva hjälpmedel. Synd bara att i trapphusen så når inte ens jag taklamporna utan att stå på något. Fast igen, fördel, jag behöver bara en trapp-pall för att nå. Bra mycket lättare att bära med sig än en lång trappstege.

Mitt uppdrag som fastighetsskötare fungerar väldigt bra. Trots att huvudet har fått sig en smäll så är det ett bra ställe för mig som har svårt att bestämma tider. Och vid tillfällen när jag inte kan men behöver öppna åt någon hantverkare, ja då finns världens bästa make som kan göra det åt mig. Längden är bra i fastighetsarbetet och tiderna på arbetet är bra för mig. Win-win.

Ta hand om dig. Oavsett längd så hörs vi imorgon igen.

Marmeladen som inte blev till skryt

Igår gjorde jag marmelad. Eller jag försökte göra marmelad. På aroniabär. Jag gjorde precis enligt alla konstens regler. Trodde jag. Eller tror jag forfarande. Men ändå så är det ingen marmelad. Det är en väldigt lös röra. jag kan inte ens kalla det sylt.

När jag ställde in den i kylen igår så var den precis lika lös som när jag hällde upp den. Tomatmarmeladen var lösare när jag hällde upp den som sedan nästan stelnade helt. Lingonsylten som var lös när jag hällde upp den blev väldigt fast sylt. Nästan marmelad skulle man kunna kalla den. Ändå så har jag ingen aroniamarmelad nu.

Kanske det var för att bären var frysna när jag gjorde den. En väldigt bra sak var att frysa ner bären orensade. Det var hur enkelt som helst att rensa bären när de var stelfrusna. Ett tips som faktiskt är bra. Annars så blev det inte så bra. Denna marmeladen kan jag inte direkt skryta om. Det jag kan göra är att ge mig beröm för smaken. Den blev toppengod. Men lös.

Den är dessutom så god att den skulle vara ljuvlig på en ostbricka. Det blir svårt att ha rinnande marmelad till osten på kexen. Det får bli en dipp istället. Alla får en egen burk som man dippar kexen eller osten i. För marmelad, det är den inte. Jag får prova den i flingor med mjölk som sylt. Den kommer säkert ge god smak till mjölken. Precis som när man äter färska blåbär med grädde eller solmogna jordgubbar som är riktigt saftiga. Det är gott. Den är dock väldigt söt. Därför den skulle bli så bra till ost men kanske inte lika bra till flingor.

Aronia har jag aldrig ätit innan. Aronia ska vara väldigt nyttiga. Kanske inte så nyttigt med allt socker i. Men gott. Jag måste lyckas få till en fast marmelad. Med tanke på att jag gjorde på sju liter bär och fick sju liter, vad det nu är, så kommer det nog dröja innan jag gör det igen. Jag får hoppas att jag kommer ihåg nästa år hur jag gjorde så att jag inte gör likadant igen. Frysta bär kommer jag dock ha igen. Men de kanske ska tina innan processen med kokningen startar. Jag vet inte men det blir inget skryt idag. Och denna dåliga saken måste jag ju komma ihåg för att kunna rätta det till nästa år så jag kan fortsätta med självberöm.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Skryt eller självberöm

Hur ofta ser vi tillbaka på det vi gjort bra? Ganska sällan skulle jag vilja påstå. Vi är duktiga på att ta kritik, men negativ sådan. Positiv kritik är vi inte lika duktiga på att ta. Jag är väldigt nöjd med stenläggningen. Det tog tid, men inte för lång tid och resultatet blev väldigt bra.

Grejen är att jag kan säga att jag gjort ett bra jobb. Jag är väldigt nöjd över min insats med stenläggningen. Jag utgick från mig och gjorde så bra jag kunde. Nu är jag nöjd. Hur ofta tänker vi så? Är det inte vanligare att vi tänker att det kunde bli bättre, men det får duga för mig? Vi är inte värda mer än dugligt. Vi är inte värda något bra. Vi kan heller inte säga att vi gjorde något bra. Det är inte alla som skulle ta det på ett positivt sätt. De skulle se det som att man tycker man är förmer än andra.

Varför är det så? Varför är det inte okej att göra något väldigt bra och tycka det? Jag tänkte flera gånger när det var tungt med stenen, att jag vill bara bli klar. Jag struntar i att det inte är helt plant. Jag orkar inte hela vägen. Jag visste att jag inte kommer bli nöjd om jag inte gör mitt bästa. Det är väl det som är grejen? Att om vi inte gör vårt bästa, då kan vi tycka att det inte är bra nog. Då får man stå ut med resultatet och det duger åt mig eller göra något åt det.

Jag insåg att om stenen kommer att sätta sig och bli ojämn så skulle jag behöva göra om det. Jag skulle aldrig stå ut. Då blev det paus. Även om det innebar ombyte av alla kläder samt en dusch på grund av allt damm som blir vid kapandet av stenar. Sedan på det igen med dammfria kläder vid ett senare tillfälle med mera ork och göra ett så bra jobb som möjligt. Därför är jag nöjd. Jag kommer vara nöjd även om stenen skulle visa sig bli ojämn på sina ställen. För jag gjorde så bra jag kunde.

Hur ofta ser vi tillbaka på det som inte var så bra? Ganska ofta. Vi kommer ihåg det negativa mycket mer än det positiva. När det är klart som vi är nöjda med så försvinner det fort ur minnet. Det negativa ligger kvar och gror. Jag kan komma ihåg saker från när jag var liten mycket tydligt, om sådant som inte var så trevligt. Oftast kommentarer om min längd. Eller vikten. Eller storleken på kläder. När man är 13 år 186 cm lång och vågen står på 90 kilo, då har man inte storlekar som andra tonåringar. Det sitter.

Det sitter också hur jag inte hade bollsinne. När någon faktiskt tyckte att det vara bra att jag var lång så kunde jag inte höra det. Det har varit några stycken genom åren som tyckt att jag skulle spela basket. Jag har alltid sagt nej. En del för att jag tycker det inte är så kul. Vilket det inte blir när man inte är så duktig. Vilket man inte försöker förbättra när man hör gliringar om att hon kan ändå inte ta bollen. Det sitter.

Något annat som också sitter är mycket som jag gjort bra. Jag försöker att påminna mig själv om bra saker jag gör. Jag försöker påminna maken och mig om bra saker vi har presterat tillsammans. Jag försöker påminna mina barn om hur bra de är. Allt för att det ska sitta med det positiva.

Det är fortfarande en uppförsbacke. För på något sätt så är det inbyggt i oss att vi ska inte ta emot det positiva. Vi ska bara höra det negativa. Inbyggt genom normer skulle jag påstå. För hur kommer det sig annars att i andra länder är det helt okej att lyckas. Att man kan om man bara fortsätter och försöker. Här har vi jante-lagen. Du ska inte tro att du är bättre än någon annan. Men för att jag gör något bra så behöver ju det inte betyda att jag tycker någon annan gör något dåligt.

Bara för att jag är nöjd med stenläggningen så betyder det inte att jag inte tror att någon annan kan göra det lika bra eller bättre. Jag är nöjd med mig. Jag är nöjd med min prestation. Att lära ut det till sin autistiske son har inte varit helt smärtfritt. När man ser allt i svart eller vitt betyder det att man är antingen bra eller dålig. Man kan inte vara båda fast på helt olika saker. Då blir det grått. Grått finns inte på skalan, bara svart ELLER vitt.

Jag tänker fortsätta göra bra saker. Jag har gjort många bra saker i mitt liv. Jag har gjort en del dåliga också. Vissa ska jag komma ihåg för att göra bra saker. Andra tänker jag inte komma ihåg alls. Längden kommer jag komma ihåg allt det negativa med. För det gör mig extra stolt idag att vara den jag är och att jag hade världens bästa mamma som gav mig rätt verktyg att hantera det på.

En annan sak jag ska komma ihåg är allt damm som jag nu slipper. Allt stendamm som ligger över hela kvarter (känns det som, men är ju inte så) efter att jag kapat stenar. Nu är det klart och jag kan komma ihåg hur bra jag var på att få en fin uteplats på baksidan. Allt arbete som det innebar gör att jag kommer njuta lite extra när jag använder den. Under lång tid. Jag kommer ihåg det positiva. Jag kommer ihåg alla uppmuntrande grannar och passerande människor som har utryckt hur fint de tycker det bli hos oss. Trots att vissa också fått lida av bankande, kapande och stendamm.

Inte för att jag skryter, det är bara självberöm.

Ta hand om dig. Njut av allt bra du gör idag. Något finns där som är bra. Vi hörs imorgon.

En sten i taget

Det blev klart. En sten i taget. Alla stenar måste också slås på plats. Så de är helt stabila. Varje sten ska läggas på plats. En sten i taget. Varje sten ska flyttas från pallen till marken. Varje sten ska justeras så det blir plant. Med riktigt bra underarbete blir det mycket lättare. Jag är glad för att vi hade gjort det. Jag vet inte hur jobbigt det hade varit annars.

Inte nog med att varje sten har justerats och lyfts ett antal gånger för att lägga till lite stenmjöl för att banka ner den igen. Jag har varit jobbig att ha massa runda ställen. Det har varit en massa kapande. Med bra verktyg är allt lättare. Samt bra skyddsutrustning. Käpor och munskydd har varit ett måste. Många batteribyten har det gått åt till vinkelslipen. Värt att slippa sladden. Dessutom har vi ganska många batteri.

Ett litet trappsteg för att inte få för stor lutning. (Virket syns sticka upp här.)
Bara grinden som saknas nu.

Nu har vi en inbjudande baksida. Även om vi inte ordnat någon trappa för att komma in därifrån så kommer man ner i källaren (än så länge). I framtiden så kommer vi bygga en trappa över källaringången. Vi använder aldrig den dörren. Trappan ska gå att ta bort eftersom vi har ett elskåp där som vi måste kunna komma åt. Just nu är källartrappan virkesförvaring på sådant som vi inte vill slänga. Virke är ganska svårt att ha liggande någonstans. Källartrappan är bra till det så länge.

När vi räknade ut hur mycket sten som skulle gå åt sa var det lite svårt. Eftersom det är runda delar (vet inte vem som kom på den idén att göra runda avsnitt i rabatten). Jag kan säga att vi gjorde en väldigt bra uträkning. Som tur var ska det ner en magnolia i marken, för annars hade stenen inte räckt. Hålet till magnolian (om den dör så någon annan växt) blev inte runt till slut. Det blev fyrkantigt med avkapade hörn.

Hålet som ska fyllas till våren.
Stenen som är kvar. Mest småflis från kapade stenar som inte passade någonstans. Fogsanden ska användas,

Nu blir de många veckors vila för att komma i fas. Jag kommer att jobba. Maken kommer att få täcka upp (som vanligt). Det kommer dock bli ganska lugnt tempo framöver. Händerna behöver läka. Att fortsätta använda klubba när man redan har blåsor fungerar inte så bra. Händerna är bra såriga och skorviga. Tur jag har världens bästa salva som kommer läka såren. Extra Emollient Night Cream från Mary Kay. Löser alla hudproblem.

Nu längtar jag till våren och få sätta magnolian. Det kommer bli så fint. Det är redan fint så tänk sedan när allt är klart. Kommer bli lysande. Maken blev heller inte så förtjust i planen att ha kvar malen mitt i gräsmattan. Den kommer att flyttas. Inte idag, det lovar jag. Kanske nästa helg när alla andra växter ska flytta in. Nu bor den bra mitt på gräsmattan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

En dag som är lite extra viktig

Idag är dagen som borde firas lite extra. Tyvärr så är den inte så känd. Det är en dag som många borde ta lite flera av. Kanske många av. Idag är Världsnykterhetsdagen. Jag är nykter alla dagar. Det är just nu en absolut nödvändighet. När man inte sover så bra är det inte smart att sova sämre av att man druckit alkohol. Även om du tror att du sover mer så gör du inte det. Sömnen är väldigt bristfällig när du druckit.

Jag är nykter av eget val. Inte för att jag sover lite. Det är bara en bonus att jag faktiskt inte råkar göra det då jag sover dåligt. Valet kommer sig från att alkoholen gör så många illa. Jag har upplevt en del själv. Allt som jag hade kunnat överleva. Däremot så har jag fått berättat för mig om mångas tragiska livsöden, som är tragiska enbart på grund av alkoholen. För barn är det värst. Barn som utsetts för hög alkoholkonsumtion i hemmet lider större risk att hamna i ett missbruk själva. Det blir alltså drabbade dubbelt. Först som barn när ingen ser och hjälper och sedan som vuxen med ett eget missbruk.

Oktober är nykerhetsmånaden. Sober October. Den ska få oss att fundera över vår konsumtion. Kanske är det lite för mycket alkohol som dricks. Hur mycket dricker du? Du behöver inte svara mig, men svara gärna dig själv. Med sanningen. Det finns en massa fördelar med att inte dricka alls. Testa gärna nu i oktober och skyll på den. Att det är Sober October och att du bara testar för skoj skull. Om inte annat testa för barnens skull.

För ska vi vara helt ärliga så dricks det för mycket. Av nästan alla. Denna första helgen utan restriktioner har fyllt cellerna med fulla människor. Så fulla att de är en risk för sig själva och blir därför omhändertagna. Vi känner alla någon som hamnat där. Många av dessa har barn. Att hamna där skulle jag vilja påstå är ett riskfyllt drickande. Något som barn skulle må bra av att slippa. Något som alla skulle må bra av att slippa.

Det passar särskilt bra att oktober är en månad som är nykter. Eftersom det är rosa månaden. Månaden som ger lite mer fokus på bröstcancer. För som ni alla vet vid detta laget så ökar risken för bröstcancer av att man dricker alkohol. Inte bara bröstcancer ökar utan även annan cancer ökar risken med alkoholintag. Ta en nykter månad för att minska risken för att få cancer, enkelt.

Jag firar lite extra idag att jag inte har druckit i helgen. Att jag kommer ihåg allt jag gjort. Att jag inte är bakfull eller gjort mig (eller ännu värre någon annan) illa. Jag firar lite extra idag att stenläggningen kommer bli klar och julmusiken kommer flöda ur högtalarna ikväll. Glögg (alkoholfri självklart) och kex med marmelad till det. Idag firar jag Världsnykterhetsdagen!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När inte jag bestämmer

Igår var det 1 oktober. Jag firade över att få det varmt om fötterna. Julmusiken får spelas (vilket den inte gjort än) och det är höst ute. Igår var det ännu mer höst dessutom. När jag åkte till jobbet så såg jag att en jättefin häck hade släppt alla sina blad. I förrgår var den blodröd. Jättefin. Igår var det enstaka blad kvar. Knappt synliga. Vilket är okej, för det är så hösten är.

Jag har varit med och bestämt om att vi borde klara oss till 1 oktober både med att sätta på julmusiken och golvvärmen på toaletten. Golvvärmen var mer ett test för att se hur länge jag klarade. Det var inte så skönt, men jag klarade det. Julmusiken är flera år sedan vi kom överens om att 1 oktober var gränsen. Så vi inte tröttnar innan nyår. Sedan tas jul bort även musiken. Julen håller inte till 13 januari. Den är bäst innan.

Det jag inte bestämmer över är bilen när jag inte är med. Nu är det så kallt att det tar ett tag för bilen att bli varm. Problemet är att jag har hunnit till min destination innan jag inser att maken har kört bilen innan mig. Då är den satt på, minst sagt, sval värme. 17 grader! Det fixar jag inte ens på sommaren. Nu är det höst och kallt och jag ska sitta i kylan i bilen också.

17 grader inne.

Självklart står jag parkerad när jag tar bilderna.

13 grader ute.

Maken har blivit tokig. Maken har alltid härdat ut i långbyxor och kavaj. Oavsett temperatur utomhus. Det tog mig drygt 10 år innan jag fick honom att ha shorts på sig. Och då enbart hemma när ingen såg honom. Året efter var det samma historia. Shorts gick bara ha hemma. Helst inomhus så att inga grannar såg. Året efter det så kunde han synas lite i shorts utanför hemmet. Sedan åkte vi på semester till ett varmt land. Då hade han shorts på sig nästan hela tiden. Inte när vi flög.

Sedan kom en pandemi och då släppte tydligen allt hos maken. För i år så har han gått med shorts hela våren, sommaren ända tills nu. Igår var första dagen han inte hade shorts när han var hemma. Hela september så har han nog haft långbyxor när han handlat, hemma har det varit shorts. Han har bytt om så fort han har kommit innanför dörren. När vi var och besökte vänner i somras, som vi inte träffat under hela pandemin, då hade han shorts på sig. Det ska tilläggas att det var shortsen som han aldrig har haft utanför våra väggar innan.

Han har till och med köpt sig ett par snickarshorts. Från att alltid, ALLTID, haft långbyxor på sig så har han gått till att alltid ha shorts på sig. Ändå ska han ha 17 grader i bilen. Kanske det är för att han har långbyxor utanför huset nu. Jag fryser ihjäl!

Tyvärr så bestämmer inte jag över värmen i bilen när jag inte är med. Tyvärr så bestämmer den som är i bilen. Tyvärr så glömmer jag det mellan varje gång. Tur jag har min värmedyna när jag kommer hem. Den hjälper en frusen själ.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äntligen 1 oktober

Det finns många saker att fira för att det blivit den 1 oktober. En sak är att nu har jag jobbat en hel månad som fastighetsskötare och det har gått bra. Jag jobbade ju i augusti också men det var inte hela månaden. Eftersom jag varit sjukskriven ganska länge så känns det nu skönt att veta att det går över tid. Visst, jag har behövt extra hjälp från maken att lösa det. Jag har behövt ta igen mig vissa dagar och lösa det på andra sätt än vad jag hade gjort i normala fall. Men jag har gjort det. Det är värt att firas.

En annan sak som är värd att fira är att julmusiken får sättas på från 1 oktober. Jag kommer nog vänta tills på söndag ändå. För då kommer alla stenarna vara på plats. Då ska jag fira med julmusik och glögg. Kanske till och med på lördagkväll. Vi får se hur mycket jag orkar med. Det är inte så mycket kvar så möjligheten finns. Julmusik är värt att fira.

Det är värt att fira att hösten är här på riktigt. Löven börjar ändra färg. Alla höstblommor blommar för fullt. Det har regnat mycket men igår så var det uppehåll och lite sol mitt på dagen. Precis lagom för att hinna klippa häcken på bostadsrättsföreningen. Jag älskar hösten. Det är otroligt mysigt att bara vara i nuet. Även när det regnar. Så länge man inte ska kapa sten eller klippa häckar. Men att gå promenad i regnet är inget jag backar för, så länge man har rätt kläder. Hösten är värd att fira.

Det viktigaste dock med att det äntligen är 1 oktober är att jag slipper frysa längre. Jag har haft en månad där jag har varit utfryst. Maken har gjort vad han kunnat för att frysa ut mig. Det enda det har lett till är att jag kommit närmare på natten. Jag har inte gått in på toaletten utan något på fötterna. Men idag, idag kommer jag kunna gå in på toaletten utan något på fötterna. Idag så får golvvärmen komma igång. Det är värt att fira. Att jag slipper frysa. Värmen är på både i badrummet och på övervåningen.

Jag har överlevt med värmedynan i sängen innan läggdags. Jag har haft filtar på mig och mycket kläder på mig överallt förutom köket. För där finns fortfarande vårt nya element som inte fungerar. Det går INTE att stänga av. Det är alltid varmt. Så vad maken än gör så har jag kunnat värma mig på elementet i köket. Han har till och med hänvisat mig dit när jag försökt att kramas med mina händer innanför hans tröja. Han lät mig, samtidigt som han hänvisade mig till elementet. Kärleken är värd att fira.

Hur ska du fira att det äntligen är 1 oktober?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Släppta restriktioner

Det märktes direkt. Jag behövde gå på banken igår. Och det var tvunget att vara fysiskt då det gällde betalning av vännens räkning. Bouppteckningen är klar och därmed ska skulderna regleras. Det måste jag gå in och göra då det är fel belopp på avierna. Annars skulle jag kunna skicka iväg räkningarna till banken och så sköter de betalningen.

Det var inte det saken gällde. Det gällde att jag behövde gå på banken, fysiskt. Jag skulle gärna undvika det ett tag till. När man kommer in så finns det en apparat för att ta nummerlapp. Det var en äldre man före mig. Han tog lapp och stod kvar. För därifrån ser man personalen. Problemet är att jag kan inte gå in och ta en lapp. Jag ber om ursäkt och frågar om jag kan gå fram. Han flyttar sig självklart.

Inte så långt bort. Fortfarande så han ser personalen. Trots att det finns alla möjligheter att se vilket nummer som expedieras där man sitter och väntar. Han stod upp. Lite i vägen men acceptabelt efter jag bett om att få komma fram. Det som konfunderar mig är att det var en äldre man. Bra mycket äldre än mig. Borde inte han vara lite försiktig fortfarande? även om han inte bor på ett äldreboende så har ju faktiskt människor börjat avlida av Covid-19 på boenden igen.

Låt gå för det. Jag gick längst in i lokalen så långt bort från alla som möjligt. Det blir min tur. Jag får hjälp. Jag har ryggen mot dörren. När jag är klar. Tar en liten stund då jag försöker reda ut vad som blir nästa steg i processen. När jag är klar så vänder jag mig om för att gå. Då står det en kvinna mitt i vägen för utgången. Hon står så vägen att hon hindrar människor från att komma in och ta lapp och människor från att komma ut.

Det bästa är att hon inte tar notis om ursäkta, rörelser eller ögonkontakt. Hon står benfast kvar med lappen i handen. Det ska tilläggas att det fanns andra på tur, som alltså måste passera henne även inifrån lokalen för att komma till personalen. Jag får runda henne alldeles för nära för min smak.

Det var tydligt att restriktionerna släpptes igår. Jag gick till banken så fort de öppnade ska tilläggas. och det var kö utanför. Där höll alla flera meters avstånd. Men inte på insidan. Där det behövs mera. Hur gör du? Firade du igår att det var slut på eländet? Tycker du att jag är för pipplig?

Jag har inte mamma att tänka på längre. Jag har dock min äldsta son som jag behöver tänka på. Även om han inte träffar andra så träffar han mig. Och jag träffar andra. Han träffar sin pappa. Ibland sin bror. Det är inte många besök men ändå, han är inte helt isolerad. Vi som träffar honom är det absolut inte.

Jag är inte så orolig att han ska dö men det vort jobbigt nog att han blev sjuk. Han har det tillräckligt jobbigt i livet. Maken dör ju av allt så han får jag oroa mig för hela tiden. Annars så är jag inte orolig egentligen. Men jag tänker ju också mig för. Håller ned besöken om jag kan och tvättar händerna mycket och länge.

Det kommer dröja länge innan jag hälsar i hand med okända människor. För jag vet inte deras historia. Vad har de upplevt i pandemin? Kanske någon deras närhet har gått bort i Covid. Man vet inte. Jag kommer undvika med dem jag känner också. Att krama nära och kära kommer jag göra. Mamma fick kramar även innan och efter besöksförbudet. Men då träffade jag också i stort sett bara mamma utanför min bubbla. Vi båda behövde det mer än risken att smittas.

Var det fest igår? Att nya Bond-filmen släpps precis när restriktionerna gör det måste vara ett stort lyckokast för biograferna. Jag gissar att många kommer gå på bio nu. Det jag gjorde för att fira att restriktionerna släpptes var inte att gå på bio. Jag firade med att äta tillsammans med äldsta sonen och hjälpa honom att skriva. Fortfarande lika svåra ord att kunna stava till på engelska. Vat trodde jag var med w. Det var det inte. Vat för dig som inte vet det så är det kar. Och ingots visste jag inte heller vad det var. Det alltid mycket lättare i ett sammanhang. Men när sammanhanget är att det bara finns i ett rum så blir det svårare. Kan du ingots betydelse? Hade du kunnat stava det? Som tur är kan jag många.

Jag ser dock fram emot att våga mera. Jag ser fram emot att jag ska kunna kramas mera. Bara inte än.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.