Jag kan tappa tålamodet. Mina barn brukar påtala det när vi åker bil. Att mitt tålamod inte är så bra just då. Jag brukar ha väldigt bra tålamod men när jag sitter i bilen så är det en aningen mindre än vanliga fall. Jag har upptäckt att vanliga bilister inte är så förtjust i en minibuss på vägarna. Och mitt tålamod brukar vara väldigt bra på jobbet.
Men, det brukar finnas ett men, vilket det gör denna gången, häromdagen försvann allt. Utan kund i bilen. Annars kanske tålamodet hålla lite till. Det som hände var att jag hade en bil väldigt nära bakom mig på landsväg. Den låg där ett tag. Den försökte köra om i en kurva. Möte gjorde att det inte kunde, utan fick gå in bakom igen. Bilisten bakom gör alltså vad den kan för att jag ska tappa tålamodet.
Efter ett kort tag så kommer det ett backkrön och efter det kommer det en kort raksträcka. Problemet med denna raksträcka är att det är först ett spärrområde som är ganska långt. En kort bit senare kommer en vänstersvängsfil mitt i vägen. Jag räknar ut att bilen kommer köra om mig på denna sträcka.
Mycket riktigt, på spärrområdet kör bilisten om mig. Det är inget möte och den hinner in stark innan vänsterfilen. Det gör det det inte rätt. Att jag då tutar när bilisten kör om mig gör inte saken mer rätt. Ja, jag tappade det och tuttade precis när den börjar köra om. Jag var ju beredd på att den skulle köra om och hade tappat tålamodet. Jag tutade. Det bättrade inte situationen.
Två fel gör inte ett rätt. Jag borde inte ha tutat. De hade kunnat gjort det värre. Det hade kunnat slutat i diket för att föraren i den andra bilen ryckt till. Min tut var bara ett problem. Den hjälpte inte någonting. Den gjorde inte den andra bilisten till en bättre förare. Den gjorde bara mig till en sämre. Två fel gör inte ett rätt.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.