Månad: december 2020

Publicerat

Gott Slut!

Den sista dagen på året är här. Jag ska värdesätta den. Snart är det ett nytt år med massor av möjligheter. Idag är det den sista dagen på året som inte har varit det bästa. Idag ska jag värdesätta allt bra som vi har och haft. Jag ska hitta alla guldkornen och njuta. Allt det tråkiga med 2020 är så tydligt så att det behöver inte sägas igen. Idag är det bara bra saker.

Som till exempel att jag ska spackla idag. Jag fick bort det mesta lösa efter kaklet och all väv på väggarna. Igår köpte jag vad jag behöver för att börja iordningställandet. Tjohoo, nu börjar det roliga. Att göra nytt. Rivandet är i stort slut. Maken ska ta bort diskbänken idag. Vi ska ställa upp den på pallar så att vattnet inte behöver kopplas ur. Och sedan ta bort allt under. Då blir det lättare att såga upp golvet också. Det ska maken fixa med idag. Jag ska spackla.

Jag har ordnat takfärg, väggfärg, renoveringstapet Easy cover, våtrumslim, målartvätt, kvistgrund samt roller. Spackel och övriga verktyg har jag hemma. Nu är det bara till att göra arbetet. Väggfärgen skulle torka fjorton dagar innan man ska ”använda” den. Den behövde härda länge innan den blev helt hållfast. Det ska bli spännande att se om det blir bra. En nyhet som är helt matt. Jag tänker dock måla med guld på efteråt. Vet inte om jag vill ha motiv eller rolla på. Eller så blir det snyggt utan och då blir det inget guld alls. Den färgen finns redan hemma så det blir som det blir.

Jag ska åka till mamma också. För att önska ett Gott Nytt År! Med tanke på att det slutat bra med första dosen vaccin så kan det nya året bara bli bättre. Mamma har en jättegod nyårssupé. Hummersoppa, stänger, ostbricka, bubbel och chokladpralin. Min nyårssupé blir något mindre lyxig. Utan kök så gissar jag på att det kan bli något kallt. Till lunch ska vi i alla fall lyxa till det med Billys pan pizza som värms i micron. Tillsammans med lite pizzasallad.

Hur ser din nyårssupé ut? Kommer du lyxa till det trots att det inte är någon stor fest? Eller kommer det bli nerskalat i år på grund av att det inte får vara stora fester? Vi hade ju rivit kök oavsett om det varit en pandemi eller inte. Så antingen hade det blivit som vi gör nu. Firar hemma med något kallt fast enkelt. Toast skagen och ostbricka eller liknade. Annars hade vi antagligen varit bortbjudna på nyår vilket vi då inte är i år. Vi hade inte haft någon vidare lyxmiddag hemma hur som helst.

Jag ska fira dagen hela dagen och ha ett gott slut. Jag önskar dig detsamma. Gott Slut! Efter det så ska jag fira in det nya året. Och ha höga förhoppningar om hur fantastiskt det ska bli. 2021 är året som alla drömt om. Jag önskar alla ett underbart 2021.

Gott Nytt År! Ta hand om dig. Så hörs vi på det nya året. Vilket är imorgon.

Publicerat

Bättre sent än aldrig

Nu kommer inlägget. Det är lite mycket nu så därför blir det lite sent. Bättre sent än aldrig. Så brukar man ju säga och det stämmer väl till viss del. Vissa saker går dock inte säga så på. Vissa saker blir det försent med. Om det inte är i tid så händer det aldrig. Inte med ett blogginlägg som tur är.

Det som är mycket är att vi både river kök. Vilket ni alla vet vi detta laget. Men jag har också fått in en flytt. På lördag så ska jag hjälpa till att flytta. Sedan ska jag tömma den lägenheten och se till att det blir städat. Och nu innan är det uppsägningar av alla som behöver sägas upp. Jag hjälper en person som inte har någon som kan hjälpa till. Och nu har hon fått plats på ett boende. Därför är det snabba ryck och inte den bästa timingen. Det kommer gå bra. Men lite mycket nu. Dessutom kan man inte samla ihop femton personer och göra det jättefort. Helst bara en som kommer med tanke på viruset. Men det måste minst vara två.

Det är på lördag. Vi får se hur det går. Allt som ska lösas innan tror jag att jag har löst nu. Men et är lätt att missa något. Och då fungerar inte bättre sent än aldrig. Att säga upp lägenheten försent innebär ytterligare en månad att betala dubbel hyra. Den är uppsagd så det ska vara löst. På lördag så blir det flytt hus som helst. Och minstingen är det antagligen som hjälper till och bär. Idag är det rivning fortfarande.

I förrgår såg det ut så här.

Nu är kaklet borta. Alla skåp utom diskbänken är borta. Diskmaskinen är det enda vi ska behålla. Den står numera i vardagsrummet. Diskbänken försvinner på måndag när rörmokaren kommer. Innan dess ska golvet vara uppsågat för nya rör till nya köksön. Lamporna är borta. Mattan är borta ikväll. Det går framåt. Men det som inte är bestämt än är väggarna. Jag vet inte hur jag ska göra på väggarna. Jag måste åka till färgaffären. Vilket jag har pausat för att göra alldeles strax.

På färgaffären måste jag bestämma mig hur jag ska göra och få med mig färg hem. För taket ska målas. Gärna innan nya golvet kommer in. Väggarna ska målas, som jag inte vet med vad än. Jag har något på gång i huvudet. Problemet är att jag inte vet om jag kan lösa det. Jag vet inte om färgerna går att använda tillsammans. Jag hoppas att experterna vet det. Vilket inte är helt säkert. För jag har alltid konstiga tankar som ingen annan har frågat om innan. Vi får se senare om det är löst eller inte.

Taket måste tvättas innan det målas, så lite sådant måste jag ha med också. Japp. Det är lite att pyssla med helt enkelt. Jag har beställt grovsopor. De kommer på torsdag nästa vecka och hämtar kylskåp, frys och spis. Vi behöver också åka till tippen med resten av byggavfallet. Vi har en hög på altanen. Som sagt, det finns att göra. Och kroppen protesterar. Tur att vi har gett renoveringen lång tid så att vi kan ta långa pauser när det behövs.

Lika blir det med flytten. På lördag så flyttas det men lägenheten behöver inte tömmas på en gång. Det är uppsägningstid så vi kan ta det lite lugnt. Lugnt med att se vad som ska säljas och vad som ska längas eller skänkas. För allt kommer inte kunna följa med till nya stället. Allt kommer lösa sig. Men det är lite mycket nu. Nu färgaffären, ett steg i taget så går det framåt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Snart nytt år

Nu är det snart dags igen. Ett nytt år är det om bara några dagar. Idag är det tisdag och på fredag har vi ett helt nytt år. En ny tid. Ett nytt kapitel. Och stora förhoppningar om att det blir att annat år än 2020. Ett år som kan bli fritt från virus. Fritt blir det aldrig. Det är nog som mässlingen. Här för att stanna men kan kontrolleras med ett vaccin.

Fritt från virus med hjälp av vaccin. Det är nog mångas önskan för det nya året. Det nya kapitlet. Ett år som innebär att man kan få hålla hand igen. Kramas igen. Ses igen. Att få vara ett flockdjur igen. Sedan hoppas jag också att vi behåller de delar som varit bra. Som att alla tvättar händerna mer och bättre. Att alla stannar hemma om de år sjuka. Att studentfirandet bara är för familjen och resten är digitalt. Några saker som varit bra med pandemin. Men att få ha en studentbal hoppas jag att nästa år får ha.

Vaccinet har kommit. Tyvärr också ett muterat virus som man hoppas att vaccinet stoppar också. Vilket inte är säkert. Men vaccinet är här. Mamma fick en första dos igår. Om en eller två veckor så ska hon få dos nummer två. När den verkat så har hon sedan skydd mot viruset. För säkerhetsskull så kan vi ju fortsätta att hålla avstånd som vi gjort nu sedan i våras. Vi kan vänta lite extra med den där kramen bara för att vara helt säkra på att vi inte ska bli sjuka eller smitta någon annan.

Snart ett nytt år och vaccinet är så välkommet att vara med från starten av 2021. Hoppet om att detta blir ett fantastiskt år utan ångest och rädsla. På så många olika plan. Slippa ångesten över att vara instängd i ett hem där man är otrygg. Slippa ångesten över att vara ofrivilligt ensam. Slippa rädslan över att få viruset eller smitta någon annan. Ett nytt år och ett nytt kapitel. Med förhoppningen om att det inte blir som 2020.

2021 inleds också med en ny president för USA. Vilket också ger mig hopp. Hopp om att klimatet kommer må bättre. Att vi tillsammans kanske kan nå målen med temperaturökningen globalt. Hoppet är det sista som överger människan. Och nu kan vi alla känna lite större tillförsikt till att det kommer bli bra.

Snart är det nytt år. Vad har du för nyårslöften? Mitt nyårslöfte är att jag ska se personer som är ensamma. Att säga ett hej eller ge hjälpande hand. Till de som inte vill vara ensamma men har blivit det av olika anledningar. Att stanna och säga några ord till grannen till mamma. Att ringa ett extra samtal för att jag vet att en person sitter ensam och våndas över storhelgen. Att ge ett leende till tiggaren som gör vad som krävs för att kunna överleva. För hoppet är det sista som överger människan. Och vi är beredda att gå långt för att överleva.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Nycklar

Nycklar har vi till mycket. Det viktigaste förutom nyckel till vårt hjärta är väl ändå hemnyckeln. Den som vi har för att låsa vår ytterdörr. Har du någon gång tappat bort en nyckel? Det har aldrig jag. Inte heller mina barn har tappat bort någon hemnyckel. Ett antal cykelnycklar har man glömt vart man lagt. Något hänglås har också blivit bortslarvat. Men aldrig en hemnyckel.

Jag vet inte varför som det blivit så. Att jag inte tappat bort en nyckel som går till mitt hem. För mamma har aldrig varit så noga med nycklar. Hon har inte slarvat bort dem. Det är snarare så att hon aldrig låste. Varken bilen eller hemmet låstes när jag var liten. Jag kan alltså inte påstå att jag lärde mig som liten att vara noga med hemnyckeln. Eftersom jag hade aldrig någon. Behövde aldrig någon. Dörren var alltid öppen, oavsett om någon var hemma eller ej.

Mamma och jag pratade om det där häromdagen. Nycklar. Hur vi har förhålla oss till det tidigare i våra liv. Jag berättade att jag visste om en som tappat bort minst åtta hemnycklar. ÅTTA stycken. Personen har bytt låskolv två gånger. Även om mamma aldrig har behövt låsa så mycket så kunde hon inte förstå hur man kunde vara så slarvig. Idag så är hemmet låst även för mamma. Tiderna har förändrats och dörren är låst när ingen är hemma. Idag bor vi inte på samma ställe, så det räknas inte varför jag har blivit som jag blivit.

Att tappa bort en nyckel är inte speciellt svårt. Ändå så finns det personer som tappar bort fler än andra. Jag har inte tappat bort någon. Och det finns det fler med mig. Som inte tappat bort någon. Min äldsta son har heller aldrig tappat bort någon nyckel. Där ligger allt på samma plats efter situation. Är han hemma har nycklarna en plats. Borta en annan. Det är kanske inte så konstigt då han är autistisk. Att allt har en plats.

När mamma och jag pratar var je dag så måste vi (läs jag) hitta på något att prata om. En dag blev det nycklar mest av den anledningen att vi alla är olika. Och att en del kan tappa bort så många nycklar. En annan orsak är också att olika personer behöver nycklar på olika sätt. Som äldsta sonen. Han behöver nyckel för att slänga sina sopor.

Soptunnan är väldigt nära porten. Ändå så ber sonen mig att ta med min egna nyckel om han vill ha hjälp med att slänga soporna. Jag kan ju annars ta hans nycklar, gå och slänga soporna och sedan gå tillbaka med hans nycklar. Det går inte. Om jag inte har med mina nycklar så vill han helst inte att jag tar med soporna. Om det är för att det stör att det inte är han som har nycklarna hela tiden, eller om det är för att jag måste komma tillbaka och då stör honom. Eller kanske för att han tycker att han stör mig för att jag måste gå en extra gång för att då lämna tillbaka nycklarna.

Jag vet inte anledningen. Bara att om han skulle vilja ha hjälp med soporna så ber han mig att ta med nycklarna. Han ber alltså inte om att jag ska ta ut soporna. Men de få gånger han ber mig att jag ska ha med mina nycklar, då vet jag att han också vill att jag ska ta ut soporna. Anledningen till det kan vara olika saker. Men oftast är det för att håret inte är okej. Att duscha och fixa till håret för att gå ut med soporna skulle ingen göra. Eftersom min son då inte kan gå ut så blir det till att fråga om hjälp.

Detta händer alltså väldigt sällan. Det är bara en reflektion om hur vi hanterar nycklar olika. En del anser att nycklar måste hanteras på ett sätt så att man alltid har koll. Medan andra kan låna ut och serva bort utan att det är ett problem. Sedan finns den kategorin som inte ens låser. För det är oviktigt att låsa för tilltron till omvärlden är så stor.

Hur hanterar du nycklar?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Och andra gånger blir det som man tänkt sig

Igår var det som andra gånger. Köket blev tömt på saker. Nu kan vi börja riva ut inredningen. Vi behöver skruva av bordskivan och ställa undan det. Gardinerna och julstjärnan måste bort. Lite skruvande på väggen av krokar och annat. Annars är det bara att riva.

Rörmokaren kommer vecka 1. Det innebär att vi kanta kvar diskmaskinen samt diskbänken tills dess. Det underlättar att ha vatten. Dock vet jag inte om det kommer att underlätta att ha det i ett obefintligt kök. Det återstår att se. Vi kommer dock inte göra något med vattnet själva, det lämnar vi till rörmokaren.

Sedan har vi elen. Den behöver vi ha hit elektrikern för. Han kommer på måndag nu vecka 53. Frågan är om vi ska fimpa all el eller om vi ska försöka behålla ett uttag med ström. Problemet med det är att vi har bara ett uttag på väggen. Resten sitter under överskåpen. Och det som sitter i väggen kan inte sitta kvar där när köket är klart. Det ska upp ett högskåp på den platsen. Frågan är om vi kan låta det vara kvar så länge. Så vi kan ha ljus och annat som behöver ström i det uttaget.

Innan vi kan starta rivandet så måste vi ha plast. Plast för att täcka in köket och slippa ha byggdamm i hela huset. Och vi har ingen plast hemma. Vi skulle kunna ta en pressening. Det har vi hemma. Det blir nog svårt att få det tätt med en pressening mot att tejpa upp plast. Det får bli plast. Och sedan får jag försöka återanvända den på något lämpligt sätt.

Igår blev det som jag tänkt. Jag tog många pauser. Jag har lagt undan i kartonger, sådant som jag gissar att vi inte behöver under renoveringstiden. Annat som jag gissar vi behöver ligger lite varstans på bottenvåningen. Och skulle vi behöva något av det som är nerpackat så finns det nära i förråden. Alltså bara att gå och hämta det i källaren.

Alla skåpen är tomma.

Den stora frågan är nu hur vi ska göra med kyl och frys? Ska vi behålla dessa tills det nya kommer? Eller ska jag fylla frysboxen vi har i källaren? Kylskåpet är ju på väg att gå sönder. Så egentligen inte mycket att spara på. Men det skulle fungera som drickakyl i uteförrådet. Är det värt det med tanke på miljön? Eller är det bättre att lämna till soptippen så freonet tas om hand? Frysen fungerar men frostar igen ganska fort efter den är avfrostad. Så samma visa med den. Vad är bäst?

Nu börjar renoveringen på riktigt. Vi räknar med att det ska ta fyra veckor tills vi har ett användbart kök. Kylskåpet kommer dröja. Det har blivit försenat i leveransen. Kommer i februari någongång. (Hoppas jag.) Men vi har ett kylskåp. Och det är kallt ute. Så ingen fara på taket (än så länge). En sak som jag vet kommer hända är att fler saker inte blir som man tänkt sig. Jag är beredd och vi får se vilka saker det är som inte blir som tänkt. Sedan kanske andra saker går lättare. Fyra veckor. Nu kör vi.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ibland blir det inte som man tänkt

Så var det igår. Och om man ska vara ärlig, under ganska lång tid nu. Ärlig har jag lärt mig att man ska vara. Jag hade inte tänkt att jag skulle få cancer. Jag hade heller inte tänkt att jag skulle bli sjuk av behandlingen. Det är mycket som man tänker som inte blir som det var menat. Ibland blir det till det bättre. Ibland får man se till att det blir till det bättre. Det sista jobbar jag på i det långa loppet. Det korta är redan passerat.

Igår alltså. Då var tanken att rensa undan i köket inför rivningen. Samt att städa. Fredagar är städdag. Även på juldagen (hade jag tänkt.) Igår blev ingen städning. Allt energi fanns med det lilla jag röjde undan. Det är konstigt med orken. Ibland så finns det mer än jag vet om och ibland tvärtom. Igår var en sådan dag. Jag trodde att orken fanns men kroppen sa nej.

Då blev det till att ta det lugnt istället. Idag hoppas jag på att kunna röja ut det sista i köket. För imorgon ska vi riva. Då måste det vara borta. Och jag kan redan nu säga att det blir ingen städning. Städdagen denna veckan försvann helt enkelt. Vårt hem blir inte mindre hem för att vi har lite skit i hörnen. Vi det blir tvärtom. För vi lägger tiden på varandra istället för att slita ut oss.

Jag kommer få ta dagen i omgångar. Eftersom kroppen gav upp så totalt igår. Många pauser och mycket vila emellan. Det är planen idag. Idag har jag också tänkt att det ska bli som jag tänkt. Att det ska ta lite längre tid men bli klart. Istället för att jag ska fixa allt snabbt och så blir inget klart. Eller det är väl aldrig inget som blir klart. Snarare mindre än vad jag tänkt. Också för att jag är i den situationen att den långa planen inte blev om jag tänkt. Med cancer och hela den biten. För min hjärna, den är inte alls överens med mig om att jag är sjuk.

Den fattar inte alls vad kroppen menar när den ger upp. Eller varför tiden försvann så fort. Min hjärna blir alldeles förvirrad av att flera timmar passerat och den tror det är en kort stund. Medan kroppen tänker att det var en kort stunds vila den fått istället för flera timmar. Hjärnan har inte förstått att den också behöver vila. Massor av vila. och eftersom den inte får det så blir det lite förvirrat ibland (läs ofta).

Nu är livet så här. Den långa planen är att göra det till det bättre. En dag i taget. Livet är till för att levas. Jag lever hellre lite långsamt än inte alls. Jag lever hellre för stunden men vila än inte alls. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Jag är tacksam för att jag lever. Jag är tacksam för att jag har min familj. Jag är tacksam för att vi har en bostad. Jag är tacksam för att jag kan gå. Jag är tacksam för att jag kan prata. Jag kan fortsätta länge. Många saker som vi alla borde vara tacksamma för men som många tar för givet.

Med allt jag har att vara tacksam för så gör det inte så mycket att det inte alltid blir som man tänkt sig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mitt leende är äkta. Fast när det inte blivit som man tänkt sig kan det bli som hans bakom.
Publicerat

God fortsättning

Nu drar det igång med att röja. Det och städning. Det är ju fredag. Vilket innebär städning. Allt blir så mycket lättare med att solen skiner. Igår sken solen. Idag skiner solen. Det finns hopp och det finns ljus.

Igår var väldigt mysig dag. Det var julmat, Kalle och paket som vanligt. Fast inget var som det brukade. Det blev FaceTime med de som vi inte firade ihop med. Med barnen bland annat. Vi fick en tallrik i julklapp av minstingen. En omtänksam julklapp. Nu kan vi alla äta ur likadana tallrikar när vi gör Ramen.

Julklapp från minstingen.
Och ett fantastiskt fin halshänge Present till mig från konstnären.

Allt som allt en väldigt fin jul. Lugn och stillsam utan stress. Vi avslutade dagen med att titta på Tenet och äta päron med glass och grädde. Filmen var bra. Den är lite som Inception. Tyckte ni om den som kommer ni att tycka om Tenet.

God fortsättning. Nu ska jag återgå till röjandet i köket. Ta hand om dig så hörs vi imorgon.

Publicerat

God Jul

Idag är det dopparedagen. Idag blir det en fröjdefull jul som är helt vit för min del. Naturen kanske ger oss vitt snart också. Julmat, julgodis och en del plockande. Det får det bli idag.

Jag önskar er alla en härlig fröjdefull jul. Med massor av kärlek och värme.

Eftersom vi inte har gran i år så får ni julen från tidigare jul hos oss.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vad hände?

Idag är det dan före doppardan. Imorgon är det julafton. Jag brukar tycka tiden innan är den som är bäst. Tiden när alla förberedelser är. I år har det inte varit samma förberedelser. Både för att det är ett vansinnigt dumt virus som härjar i världen men också för att vi helt plötsligt ska byta kök. Allt i en enda stor soppa.

I år så försvann tiden. Jag har haft det mysigt. Jag har gjort ett julbord, som var mysigt. Men vad hände? Imorgon är det julafton! Jag har inte myst färdigt. Jag är inte redo att börja riva, bygga och bara vara i renoveringsstök. Att jorden är snurrig, det visste jag vid detta laget. Men så här snurrig? Nej, det var jag inte riktigt medveten om. Att jag inte hinner mysa. Jag skyller allt på granen. Granen som är så fint nerpackad i källaren med allt pynt. Det måste vara det. Kan bara vara det. Annars förstår jag inte vad som hände.

Något som jag förstår händer, det är att många kommer ha en precis lika dålig jul som alla andra år. Sittandes ensamma utan sällskap, ofrivilligt. Jag vet att vissa väljer det frivilligt men i jämförelse så är de inte många. Att vara ofrivilligt ensam måste vara oerhört tungt. Särskilt vid högtider som går ut på att familjen samlas. Att vara ofrivilligt ensam under en pandemi måste vara ett steg närmre stupet. Att verkligen bli bortglömd och inte ens få sitta på ett café eller bibliotek och vara nära lite andra människor.

Eller den gruppen som är ofrivilligt tillsammans med människor som de inte är trygga med. Att vara i händerna på en person eller flera som gör dig otrygg. Det kan vara lika hemsk eller hemskare än att vara ofrivilligt ensam. Att inte veta vad som händer för att en person eller flera dricker alkohol. Behöver inte ens vara ”för mycket” alkohol. Det räcker med ett par glas så känner sig dina barn otrygga. Detta har Junis frågat barnen och svaret är att de inte tycker om det. Helt vanliga ungar, kanske dina skulle säga samma. Här kan du se svaren.

I år är det många som har det precis lika eländigt som alla andra jular. Tyvärr är det många fler i år som kommer att få uppleva denna eländiga julen. Den där det dricks för mycket för att man inte ska besöka hela släkten. Eller den där man blir ofrivilligt ensam för att man inte ska åka långa resor kollektivt. Eller den julen som slutar på akuten med brutet käkben. Eller den julen som slutar med en kurrande mage och inga paket under granen.

Allt på grund av att ett virus härjar i världen. Som gjort att ekonmin är svajig. Lätt att ta till tröst i flaskan. Som gjort att man ska arbeta hemifrån. Som gjort det lätt att kunna ta ett glas lite tidigare då man inte träffar någon. Som gjort en massa förändringar som gör att det kommer bli en mycket mer eländig jul för många fler än vanligt.

Min tid försvann. Mitt mys blev inte så mycket. Men vad gör det? Ingenting. Jag kommer inte ha en kurrande mage. Jag kommer att ha en helt vit jul (garanterat på insidan). Jag kommer INTE fira med hela min familj som vanligt. Men jag har maken. Mina barn har sin pappa. Jag kommer att ha en fin jul även om viss tid för mys innan försvann. Jag kommer ha det bra, men hur blir det för alla andra?

Ta hand o dig. Vi hörs imorgon. Då är det julafton om du glömt.

Publicerat

Jag skrattar så jag tappar andan

Han är så rolig. Det går liksom inte att låta bli att skratta när han kommer igång. Lite bakgrund. Maken har varit ute och grejat med förrådet förra helgen och den helgen som varit. På veckorna så är det för lite ljus för att det ska finnas tid för hobbyverksamhet. Då är det arbete som gäller. Hur som helst han bygger vidare på helgerna.

För en tid sedan berättade jag för maken om en ung kille (28 år) som hade insjuknat i viruset. Han hade fått liknande symptom som många andra. Ont i kroppen. Feber. Hostig. Det hade inte varit så farligt. Han hade känt sig sjuk en tid. Varit isolerad. Bodde ensam. Han hade haft kontakt med sin mamma varje dag. Hon hade tyckt att allt var som det skulle hela tiden. Alltså att han var sjuk men förloppet flöt på. Till slut så började det vända. Han blev bättre.

Det var så ett antal dagar till de båda, mor och son, planerade för att han skulle återgå till jobbet. Jag antar att hon var som mamma i allmänhet, som ville hjälpa till och göra matlådor åt honom. De planerar för det. Han mår bättre. De hörs på telefon och mamma tycker att sonen andas tungt. Inget mer om det. Men som mammor gör (eller alltid borde) så oroar hon sig och ringer på eftermiddagen igen. Inget svar så hon åker dit. Och hittar honom på golvet. Mycket tragiskt och jag tog illa vid mig och därför berättade jag det för maken.

Han avled. Jag vet inte om han var avliden när mamman kom eller om det skedde senare. Det spelar ingen roll. Han är avliden och var i övrigt en frisk ung man som var på bättringsvägen. Då fick han tungt att andas. Inte så han sa något men mamman hörde det. Sedan är han borta samma dag. Jag blir sorgsen över det när jag skriver om det nu. Känns dumt att fortsätta. Men detta är bakgrunden till min makes beteende.

Maken bor inte ensam. Maken har inte Covid-19. Maken har inga symptom som feber eller hosta. Mycket viktigt att komma ihåg nu. Igår berättade maken att han hade glömt bort att andas. Och tänkte då på det jag sagt och fått panik över att han kanske inte kunde andas och fick ännu svårare att andas. När han berättar det här så kan jag inte låta bli att börja skratta. Och säger, att tror du inte jag hade märkt något? Svaret blev att han var ju ute när det hända. Jag kanske hade märkt det försent.

Jag skrattar lite och säger att det är nog ingen fara. Då säger han nästa sak. Det var inte första gången. Nu har det hänt två gånger. Han har glömt bort hur man gör att andas och får då panik för att han tror han har covid-19 och att han ska dö inom väldigt kort tid. Om man känner min hypokondriker till make så vet man också med vilken röst och min han berättar med. Då börjar jag skratta så att tårarna sprutar. Han har GLÖMT bort att andas. OCH kommer inte på hur man gör det. När tårarna kommer på mig, så börjar maken också skratta.

Om det är något som kommer orsaka andningsproblem hos oss så är det mer troligt att det blir på grund av skrattanfall som tar andan mot att det är ett virus som gör det. Just för tillfället. Det hade kanske varit andra odds på det om vi hade haft jobb som innebar att vi inte kunde jobba hemifrån. Men nu är vi hemma hela tiden. Vi hämtar mat vid affären. Tvättar händerna innan vi åker. Spritar på plats. Tvättar händerna när vi kommer hem. Rör inte ansiktet under denna tiden. Maken har dessutom som hypokondriker STOR vana av att inte röra någonting, ALLS, när han handlar.

Ibland får jag tänka mig för vad jag berättar saker för maken. Hans hjärna tänker lite för mycket för hans egna bästa (ibland). Och det mycket tragiska som hände den unga mannen var en sak som inte är så trolig att hända hela tiden. Även om risken finns så kan man inte gå och glömma hur man andas när man är ute och bygger. Jag lider med den unga mannens familj. Jag önskar mig i julklapp att hela världen ska slippa detta virus som sprider död och skräck.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.