Hur ofta ser vi tillbaka på det vi gjort bra? Ganska sällan skulle jag vilja påstå. Vi är duktiga på att ta kritik, men negativ sådan. Positiv kritik är vi inte lika duktiga på att ta. Jag är väldigt nöjd med stenläggningen. Det tog tid, men inte för lång tid och resultatet blev väldigt bra.
Grejen är att jag kan säga att jag gjort ett bra jobb. Jag är väldigt nöjd över min insats med stenläggningen. Jag utgick från mig och gjorde så bra jag kunde. Nu är jag nöjd. Hur ofta tänker vi så? Är det inte vanligare att vi tänker att det kunde bli bättre, men det får duga för mig? Vi är inte värda mer än dugligt. Vi är inte värda något bra. Vi kan heller inte säga att vi gjorde något bra. Det är inte alla som skulle ta det på ett positivt sätt. De skulle se det som att man tycker man är förmer än andra.
Varför är det så? Varför är det inte okej att göra något väldigt bra och tycka det? Jag tänkte flera gånger när det var tungt med stenen, att jag vill bara bli klar. Jag struntar i att det inte är helt plant. Jag orkar inte hela vägen. Jag visste att jag inte kommer bli nöjd om jag inte gör mitt bästa. Det är väl det som är grejen? Att om vi inte gör vårt bästa, då kan vi tycka att det inte är bra nog. Då får man stå ut med resultatet och det duger åt mig eller göra något åt det.
Jag insåg att om stenen kommer att sätta sig och bli ojämn så skulle jag behöva göra om det. Jag skulle aldrig stå ut. Då blev det paus. Även om det innebar ombyte av alla kläder samt en dusch på grund av allt damm som blir vid kapandet av stenar. Sedan på det igen med dammfria kläder vid ett senare tillfälle med mera ork och göra ett så bra jobb som möjligt. Därför är jag nöjd. Jag kommer vara nöjd även om stenen skulle visa sig bli ojämn på sina ställen. För jag gjorde så bra jag kunde.
Hur ofta ser vi tillbaka på det som inte var så bra? Ganska ofta. Vi kommer ihåg det negativa mycket mer än det positiva. När det är klart som vi är nöjda med så försvinner det fort ur minnet. Det negativa ligger kvar och gror. Jag kan komma ihåg saker från när jag var liten mycket tydligt, om sådant som inte var så trevligt. Oftast kommentarer om min längd. Eller vikten. Eller storleken på kläder. När man är 13 år 186 cm lång och vågen står på 90 kilo, då har man inte storlekar som andra tonåringar. Det sitter.
Det sitter också hur jag inte hade bollsinne. När någon faktiskt tyckte att det vara bra att jag var lång så kunde jag inte höra det. Det har varit några stycken genom åren som tyckt att jag skulle spela basket. Jag har alltid sagt nej. En del för att jag tycker det inte är så kul. Vilket det inte blir när man inte är så duktig. Vilket man inte försöker förbättra när man hör gliringar om att hon kan ändå inte ta bollen. Det sitter.
Något annat som också sitter är mycket som jag gjort bra. Jag försöker att påminna mig själv om bra saker jag gör. Jag försöker påminna maken och mig om bra saker vi har presterat tillsammans. Jag försöker påminna mina barn om hur bra de är. Allt för att det ska sitta med det positiva.
Det är fortfarande en uppförsbacke. För på något sätt så är det inbyggt i oss att vi ska inte ta emot det positiva. Vi ska bara höra det negativa. Inbyggt genom normer skulle jag påstå. För hur kommer det sig annars att i andra länder är det helt okej att lyckas. Att man kan om man bara fortsätter och försöker. Här har vi jante-lagen. Du ska inte tro att du är bättre än någon annan. Men för att jag gör något bra så behöver ju det inte betyda att jag tycker någon annan gör något dåligt.
Bara för att jag är nöjd med stenläggningen så betyder det inte att jag inte tror att någon annan kan göra det lika bra eller bättre. Jag är nöjd med mig. Jag är nöjd med min prestation. Att lära ut det till sin autistiske son har inte varit helt smärtfritt. När man ser allt i svart eller vitt betyder det att man är antingen bra eller dålig. Man kan inte vara båda fast på helt olika saker. Då blir det grått. Grått finns inte på skalan, bara svart ELLER vitt.
Jag tänker fortsätta göra bra saker. Jag har gjort många bra saker i mitt liv. Jag har gjort en del dåliga också. Vissa ska jag komma ihåg för att göra bra saker. Andra tänker jag inte komma ihåg alls. Längden kommer jag komma ihåg allt det negativa med. För det gör mig extra stolt idag att vara den jag är och att jag hade världens bästa mamma som gav mig rätt verktyg att hantera det på.
En annan sak jag ska komma ihåg är allt damm som jag nu slipper. Allt stendamm som ligger över hela kvarter (känns det som, men är ju inte så) efter att jag kapat stenar. Nu är det klart och jag kan komma ihåg hur bra jag var på att få en fin uteplats på baksidan. Allt arbete som det innebar gör att jag kommer njuta lite extra när jag använder den. Under lång tid. Jag kommer ihåg det positiva. Jag kommer ihåg alla uppmuntrande grannar och passerande människor som har utryckt hur fint de tycker det bli hos oss. Trots att vissa också fått lida av bankande, kapande och stendamm.
Inte för att jag skryter, det är bara självberöm.
Ta hand om dig. Njut av allt bra du gör idag. Något finns där som är bra. Vi hörs imorgon.
