Det känns så om inte annat. Det känns som att ingen kommer ihåg att en pandemi har varit i snart två år. Som inte är över än. Alla som inte är vaccinerade ska agera som restriktionerna var för alla före den 29 september. Alla som har vaccinerat sig ska ändå tänka på avstånd och alltid, ALLTID, stanna hemma vid symtom.
Nu känns det som att ingen kommer ihåg. Eller är det kanske det som är problemet, att alla kommer ihåg och måste nu ta igen förlorad tid? Jag vet inte vad det är, det känns som att ingen bryr sig längre. Jag tänker på alla som har förlorat någon i viruset. Jag tänker på alla som själva var mycket sjuka. Jag tänker på alla som upplevt det nära, hur är det för alla dessa nu? Eller vill alla ta igen förlorad tid?
Jag träffar mer människor nu, svårt att sköta fastigheter utan att träffa någon. Jag tar fortfarande ingen i hand. Jag försöker att se till att hålla avstånd. Jag går inte hem till någon som är sjuk. Jag går inte TILL någon om JAG är sjuk. Frågan är hur gör alla andra? Visar alla samma respekt för varandra? Tänker alla på att man måste tvätta händerna?
Jag förstår att människor vill ut och resa. Jag förstår att människor vill mötas och kramas igen. Jag förstår allt om att vi är flockdjur och behöver sällskap. Idag läste jag att det varit en bekräftad med covid på en statsträff på något viktigt möte. Man kan ju hoppas att alla varit vaccinerade. Men ändå är någon sjuk och kommer till ett viktigt möte mellan länder. Stefan Löfven har sagt att ingen tog i hand. Det är väl bra, fast personen som var sjuk skulle ju inte ens ha varit där. Eller?
Har inte alla som har viktiga poster eller jobb extra stort krav på sig att faktiskt vara vaccinerad och veta om i fall man är sjuk eller inte? Kanske man inte har några symptom. Det kan ju faktiskt hända. Om vi då räknar med att Mattias Karlsson nyligen var tidningen och var allvarligt sjuk i Covid för att han inte HUNNIT vaccinera sig så blir man lite fundersam. Hur många tänker så?
Om man tänker så, hur blir det då om man blir sjuk? Är det inte bättre att bli lite sjuk kontrollerat än att bli väldigt sjuk av viruset och då under svåra former. Inlagd och lång rehabilitering efter det. Då räknar jag inte ens riskerna det innebär med smittan som sprids via personen som blir sjuk på sitt viktiga jobb att man inte har tid att vaccinera sig.
Jag börjar tröttna på denna pandemi ni. Om någon undrar.
Dagen började sisådär. Jag har fått dille på att förvara allt i glasburkar. Allt vad gäller mat i köket. Mjöl, socker, frön, müsli, ströbröd, te, allt egentligen som är torrvaror. Eller sylten som är köpt i tub är också i glasburk. Det går åt en del glasburkar. Jag tycker inte om att en massa nytt ska produceras, vilket innebär att jag har en del gamla burkar. Som är köpta på second hand av något slag.
Jag har i vårt kök sett till att det är en linoleum-matta. För att klinker är kallt att gå på men också hårt och allt som landar där går sönder. (Sedan att jag har stenskiva till köksbänk låter vi vara osagt). Igår så lyckades jag med konststycket att tappa (självklart) glaslocket till en av mina typ antika burkar och landa på golvet. I en miljard bitar. Lite överdrivet men många bitar. Hur lätt är det på en skala att hitta ett nytt lock? Svaret är -100 000 på en skala 1-10.
Om jag tappat locket i stenskivan så hade jag inte varit lika bitter. Nu gled locket ur fingrarna i slowmotion när jag skulle lägga på det på burken. I slowmotion. Jag hinner till och med att stoppa fallet mot fronten på bänken samt med foten. Det går så långsamt samt stoppet med foten gör att jag är inte ens orolig. Jag hinner tänka vad skönt att jag inte har klinker. Krasch!
Sedan skulle vi slänga lite skräp på tippen. Som vårt gamla balkongräcke som nu är borta. Ruttet och dant. Det tillsammans med emballaget från dörren samt annat från stenläggningen. Allt skulle köras bort. Det gick bra. Vi vara klara innan regnet kom, konstigt nog. En bra sak under dagen.
När vi var klara med skärpet såg jag en knopp på min klematis som jag trodde var död. Som helt plötsligt dök upp efter några månaders död. Det har bara varit en liten slingrande stjälk som gått uppåt lite försiktigt. Nu är det en knopp på. Vilket var kul först, sedan inser man att det är nästan mitten på oktober. Det ska inte finnas några knoppar nu. Då satte klimatångesten in i full kraft.
Lilla knoppen på den ”döda” klematisen.
Efter det så var det en stunds paus. Ganska lång sådan. Lunchen kom. Maken gjorde maten så fanns inget att klaga på. (Mer än att den var masugnsvarm och den brände sönder hela munnen.) Allt var frid och fröjd. Dagen fortsatte med arbete. Jag hade inte så mycket ork till det så dagen blev inte så lång på arbetet som den skulle. Bra att jag kan gå hem när jag inte kan jobba mer för att hjärnan inte hänger med. Dåligt när man inte känner sig tillräcklig.
Jag försökte att inte vara på dåligt humör. Jag vill påstå att det gick väldigt bra. Jag fick vila, mat, värme och kärlek. Kvällen blev faktiskt fin. Maken och jag såg på Murders in the building. Lite knasig men helt okej att stänga av hjärnan framför. Tända ljus, filt och maken fjäskade med en kaka till mig. Inget tjurig alls, DÅ.
Nu kommer vi till avslutning på dagen. Det är nu allt bara raserar och tjurigheten tar över. Eller tystnaden borde jag säga. Vi ska gå och lägga oss. Vi har gjort kvällsrutinen och det enda som kvarstår är att klä av sig. Som alla andra kvällar står jag på våran 3 gånger 4 meter ryamatta. Vi har haft den i måååååååånga år. Mer än 12 år. När jag tar av mig sista plagget över huvudet så fastnar MAMMAS örhänge och flyger iväg. Plupp och alltihopa. Ner i mattan.
Nu ska tilläggas att för ett antal år sedan tappade jag ett litet örhänge när jag tog ut det ur smyckeskåpet och skulle använda det. Lite mindre än det jag nu tappade MEN, ploppen satt på örhänget. Inte två delar för sig utan två delar tillsammans. Vi hittade aldrig det. Vi gav upp för det var svalt av mattan. Det var heller inget viktigt örhänge. Det var ett billigt med en liten sten i som jag bara hade ensamt i övre delen av örat. Det har varit borta i flera år.
Igår letade vi tillsammans i en och halv timma. Under den tiden så hittade vi pluppen i guld OCH det borttappade helt oviktiga örhänget som varit borta i flera år. Förstår ni hur många gånger den mattan har varit dammsugad under dessa åren? Inte nog med det, vi har dessutom ett antal gånger haft städare här med special-dammsugare som verkligen rengör mattan. Ändå så kom det igår fram. Ungefär på den platsen där jag trodde det landade för flera år sedan.
Jag gav upp efter en och en halv timmas tröstlöst letande i en långhårig (dammig) ryamatta. Jag kände igenom mattan kvadratcentimeter för kvadratcentimeter med händerna. På området som den borde landat. Inget örhänge. Många upptrasslade matttofsar var det enda som jag lyckades med.Maken fortsatte i tjugo minuter till. Skam den som ger sig. Han HITTADE det!
Från att ha haft en väldigt o-rolig dag så blev det ett väldigt lyckligt avslut. Mammas örhänge som hon hade varje dag som natt hittades. Jag kommer fortsätta att ha henne nära. Att det inte var sista gången ett av örhängena tappades, det vet jag. Nu är jag bara glad att maken fortsatte att leta i natten. Fast att det blivit ny dag i det tröstlösa letandet. Det hittades ungefär där det borde ha hamnat. Helt makalöst vad en matta kan svälja mycket.
Idag blir det en väldigt rolig dag. Även om saker går sönder, för örhängena är på och jag är lycklig. Jag ska dessutom strunta i fogsanden och baka istället. Det blir jag också glad av.
Det är väl sant, att den som spar han har. Problemet är att man kan inte spara allt. Det finns inte utrymme för att ha allt stående. Min morfar sparade på precis allt. Jag tror det går i släkten. Det blir inte bättre av att pappa också var en skrotsamlare. Påbråt är inte tippen-toppen.
Morfar hade (har fast han inte finns mer) tre gamla toaletter uppe i boden. Man visste aldrig om det kunde vara bra att ha en extra toalett, tyckte morfar, eller detta fallet tre.. Fast så är det ju inte. De där toaletterna har stått där i evigheter. Tillsammans med en massa annan bråte. Saker som kan vara bra att ha. Som aldrig kommer att användas.
Jag försöker istället att ha bra saker och spara saker som jag vet kommer att komma till användning. Annars ska det säljas eller skänkas. Om det är trasigt så ska det slängas. Denna gången råkade det finnas ett handtag i gömmorna. Ett rangligt handtag så det går bra så långe. Istället för en skruvmejsel. Det kommer dock att behöva bytas ut för det är löst i greppet. Just denna gången var det, den som spar han har. Men om jag ska vara ärlig, det hade varit bättre om handtaget slängts redan när det byttes första gången.
Handtag och lås på plats.
En sak som har sparats för att det skulle komma till användning var låscylindern till garaget. Den sitter nu i förrådet och vi har samma nyckel in i huset som till förrådet. Det var en väldigt bra sak att spara på. Fast vissa saker vet man redan när man sparar dem att man aldrig kommer att använda. Man bara känner att det är lite för bra för att göra sig av med. Vad morfar såg i toaletter vet jag inte.
Därför så säljer och skänker jag bort saker. Även om jag en dag kanske skulle vara tillbaka till att ta fram saken igen, så är det bättre att någon använt det under alla år istället för att det skulle stå undanstoppat hos mig. Jag har aldrig velat slänga saker (gissar att det är påbråt), men att samla på mig gör jag inte längre. Bara saker som ska användas, som sagt.
Nu försöker jag tänka om en ny sak kommer in så ska en ska åka ut. Helst till någon annan och inte tippen. Det blev svårt att göra det när mammas saker flyttade in. Även om det inte var en mot en, så har många av mina egna saker har fått flytta till förmån för mammas. Hur gör du? Är du en samlare, slängare eller en som har precis det som behövs?
Jag är väldigt glad över att vara lång. Min mammas förtjänst, jag har inte haft något att säga till om gällande längden. Förutom när jag åt ”stopp- och väx” när jag var i tonåren. Jag var testad för att få veta min cirka-längd. Den var 195 cm. Som sagt jag valde att stoppa det i tonåren. När jag redan var lång. Mamma lät mig ta beslutet helt och hållet själv. Jag sa stopp när jag var lika lång som mamma. Så klart växte jag lite till men inte fullt till 195 cm. Jag är 192 cm.
Om jag inte sagt stoppp så hade jag varit nöjd då också. Jag är glad att mamma lät mig ta beslutet själv. Och att jag väntade så länge som jag gjorde innan jag sa stopp. Som sagt hade jag dröjt lite till hade jag inte varit ledsen över det idag. Fast det är klart det är tre centimeter lättare att hitta långbyxor.
Skämt åsido, att vara lång är väldigt tacksamt. Mycket är lättare när man är lång. Som när jag klippte äppelträdet på uppdraget som jag har nu. Jag behövde ingen stege eller förlängningsdelar för att nå upp. Jag bara sträckte på mig så var det klart. Nästan. mYcket enklare att nå saker. Det finns många andra bra exempel när det är bra att vara lång. Som att nå och lägga upp väskan på hatthyllan på tåget (även om tåg hatar mig och alltid gör att jag kommer sent, men det är ju inte längdens fel).
Jag är väldigt tacksam över min längd. Även nu när jag har sprungit lite extra mycket på anläggning jag är. När man är fastighetsskötare så springer man mycket i källargångarna och i gömslen och vrår. När jag går i källargångarna så stryker mitt hår rören som går längs med taket. Jag får ducka på en hel del ställen.
Bland annat på två ställen där pannrummen är så måste man ducka särskilt mycket. Även människor som inte är så långa måste ducka. Vi har haft en panna som gått sönder och jag har varit där med både elektriker och rörmokare lite extra mycket nu några dagar. Vid ett av tillfällen så vänder jag mig om fort, duckar, men för lite och tjongar huvudet i betongbalken så det svartnar för ögonen.
Då är det inte lika kul att vara lång. Det är ändå värt det. Trots att det gått ett antal dagar och huvudet är ömt fortfarande så är det så värt det. Att kunna nå allt utan att behöva hjälpmedel. Synd bara att i trapphusen så når inte ens jag taklamporna utan att stå på något. Fast igen, fördel, jag behöver bara en trapp-pall för att nå. Bra mycket lättare att bära med sig än en lång trappstege.
Mitt uppdrag som fastighetsskötare fungerar väldigt bra. Trots att huvudet har fått sig en smäll så är det ett bra ställe för mig som har svårt att bestämma tider. Och vid tillfällen när jag inte kan men behöver öppna åt någon hantverkare, ja då finns världens bästa make som kan göra det åt mig. Längden är bra i fastighetsarbetet och tiderna på arbetet är bra för mig. Win-win.
Ta hand om dig. Oavsett längd så hörs vi imorgon igen.
Hur ofta ser vi tillbaka på det vi gjort bra? Ganska sällan skulle jag vilja påstå. Vi är duktiga på att ta kritik, men negativ sådan. Positiv kritik är vi inte lika duktiga på att ta. Jag är väldigt nöjd med stenläggningen. Det tog tid, men inte för lång tid och resultatet blev väldigt bra.
Grejen är att jag kan säga att jag gjort ett bra jobb. Jag är väldigt nöjd över min insats med stenläggningen. Jag utgick från mig och gjorde så bra jag kunde. Nu är jag nöjd. Hur ofta tänker vi så? Är det inte vanligare att vi tänker att det kunde bli bättre, men det får duga för mig? Vi är inte värda mer än dugligt. Vi är inte värda något bra. Vi kan heller inte säga att vi gjorde något bra. Det är inte alla som skulle ta det på ett positivt sätt. De skulle se det som att man tycker man är förmer än andra.
Varför är det så? Varför är det inte okej att göra något väldigt bra och tycka det? Jag tänkte flera gånger när det var tungt med stenen, att jag vill bara bli klar. Jag struntar i att det inte är helt plant. Jag orkar inte hela vägen. Jag visste att jag inte kommer bli nöjd om jag inte gör mitt bästa. Det är väl det som är grejen? Att om vi inte gör vårt bästa, då kan vi tycka att det inte är bra nog. Då får man stå ut med resultatet och det duger åt mig eller göra något åt det.
Jag insåg att om stenen kommer att sätta sig och bli ojämn så skulle jag behöva göra om det. Jag skulle aldrig stå ut. Då blev det paus. Även om det innebar ombyte av alla kläder samt en dusch på grund av allt damm som blir vid kapandet av stenar. Sedan på det igen med dammfria kläder vid ett senare tillfälle med mera ork och göra ett så bra jobb som möjligt. Därför är jag nöjd. Jag kommer vara nöjd även om stenen skulle visa sig bli ojämn på sina ställen. För jag gjorde så bra jag kunde.
Hur ofta ser vi tillbaka på det som inte var så bra? Ganska ofta. Vi kommer ihåg det negativa mycket mer än det positiva. När det är klart som vi är nöjda med så försvinner det fort ur minnet. Det negativa ligger kvar och gror. Jag kan komma ihåg saker från när jag var liten mycket tydligt, om sådant som inte var så trevligt. Oftast kommentarer om min längd. Eller vikten. Eller storleken på kläder. När man är 13 år 186 cm lång och vågen står på 90 kilo, då har man inte storlekar som andra tonåringar. Det sitter.
Det sitter också hur jag inte hade bollsinne. När någon faktiskt tyckte att det vara bra att jag var lång så kunde jag inte höra det. Det har varit några stycken genom åren som tyckt att jag skulle spela basket. Jag har alltid sagt nej. En del för att jag tycker det inte är så kul. Vilket det inte blir när man inte är så duktig. Vilket man inte försöker förbättra när man hör gliringar om att hon kan ändå inte ta bollen. Det sitter.
Något annat som också sitter är mycket som jag gjort bra. Jag försöker att påminna mig själv om bra saker jag gör. Jag försöker påminna maken och mig om bra saker vi har presterat tillsammans. Jag försöker påminna mina barn om hur bra de är. Allt för att det ska sitta med det positiva.
Det är fortfarande en uppförsbacke. För på något sätt så är det inbyggt i oss att vi ska inte ta emot det positiva. Vi ska bara höra det negativa. Inbyggt genom normer skulle jag påstå. För hur kommer det sig annars att i andra länder är det helt okej att lyckas. Att man kan om man bara fortsätter och försöker. Här har vi jante-lagen. Du ska inte tro att du är bättre än någon annan. Men för att jag gör något bra så behöver ju det inte betyda att jag tycker någon annan gör något dåligt.
Bara för att jag är nöjd med stenläggningen så betyder det inte att jag inte tror att någon annan kan göra det lika bra eller bättre. Jag är nöjd med mig. Jag är nöjd med min prestation. Att lära ut det till sin autistiske son har inte varit helt smärtfritt. När man ser allt i svart eller vitt betyder det att man är antingen bra eller dålig. Man kan inte vara båda fast på helt olika saker. Då blir det grått. Grått finns inte på skalan, bara svart ELLER vitt.
Jag tänker fortsätta göra bra saker. Jag har gjort många bra saker i mitt liv. Jag har gjort en del dåliga också. Vissa ska jag komma ihåg för att göra bra saker. Andra tänker jag inte komma ihåg alls. Längden kommer jag komma ihåg allt det negativa med. För det gör mig extra stolt idag att vara den jag är och att jag hade världens bästa mamma som gav mig rätt verktyg att hantera det på.
En annan sak jag ska komma ihåg är allt damm som jag nu slipper. Allt stendamm som ligger över hela kvarter (känns det som, men är ju inte så) efter att jag kapat stenar. Nu är det klart och jag kan komma ihåg hur bra jag var på att få en fin uteplats på baksidan. Allt arbete som det innebar gör att jag kommer njuta lite extra när jag använder den. Under lång tid. Jag kommer ihåg det positiva. Jag kommer ihåg alla uppmuntrande grannar och passerande människor som har utryckt hur fint de tycker det bli hos oss. Trots att vissa också fått lida av bankande, kapande och stendamm.
Inte för att jag skryter, det är bara självberöm.
Ta hand om dig. Njut av allt bra du gör idag. Något finns där som är bra. Vi hörs imorgon.
Idag är dagen som borde firas lite extra. Tyvärr så är den inte så känd. Det är en dag som många borde ta lite flera av. Kanske många av. Idag är Världsnykterhetsdagen. Jag är nykter alla dagar. Det är just nu en absolut nödvändighet. När man inte sover så bra är det inte smart att sova sämre av att man druckit alkohol. Även om du tror att du sover mer så gör du inte det. Sömnen är väldigt bristfällig när du druckit.
Jag är nykter av eget val. Inte för att jag sover lite. Det är bara en bonus att jag faktiskt inte råkar göra det då jag sover dåligt. Valet kommer sig från att alkoholen gör så många illa. Jag har upplevt en del själv. Allt som jag hade kunnat överleva. Däremot så har jag fått berättat för mig om mångas tragiska livsöden, som är tragiska enbart på grund av alkoholen. För barn är det värst. Barn som utsetts för hög alkoholkonsumtion i hemmet lider större risk att hamna i ett missbruk själva. Det blir alltså drabbade dubbelt. Först som barn när ingen ser och hjälper och sedan som vuxen med ett eget missbruk.
Oktober är nykerhetsmånaden. Sober October. Den ska få oss att fundera över vår konsumtion. Kanske är det lite för mycket alkohol som dricks. Hur mycket dricker du? Du behöver inte svara mig, men svara gärna dig själv. Med sanningen. Det finns en massa fördelar med att inte dricka alls. Testa gärna nu i oktober och skyll på den. Att det är Sober October och att du bara testar för skoj skull. Om inte annat testa för barnens skull.
För ska vi vara helt ärliga så dricks det för mycket. Av nästan alla. Denna första helgen utan restriktioner har fyllt cellerna med fulla människor. Så fulla att de är en risk för sig själva och blir därför omhändertagna. Vi känner alla någon som hamnat där. Många av dessa har barn. Att hamna där skulle jag vilja påstå är ett riskfyllt drickande. Något som barn skulle må bra av att slippa. Något som alla skulle må bra av att slippa.
Det passar särskilt bra att oktober är en månad som är nykter. Eftersom det är rosa månaden. Månaden som ger lite mer fokus på bröstcancer. För som ni alla vet vid detta laget så ökar risken för bröstcancer av att man dricker alkohol. Inte bara bröstcancer ökar utan även annan cancer ökar risken med alkoholintag. Ta en nykter månad för att minska risken för att få cancer, enkelt.
Jag firar lite extra idag att jag inte har druckit i helgen. Att jag kommer ihåg allt jag gjort. Att jag inte är bakfull eller gjort mig (eller ännu värre någon annan) illa. Jag firar lite extra idag att stenläggningen kommer bli klar och julmusiken kommer flöda ur högtalarna ikväll. Glögg (alkoholfri självklart) och kex med marmelad till det. Idag firar jag Världsnykterhetsdagen!
Igår var det 1 oktober. Jag firade över att få det varmt om fötterna. Julmusiken får spelas (vilket den inte gjort än) och det är höst ute. Igår var det ännu mer höst dessutom. När jag åkte till jobbet så såg jag att en jättefin häck hade släppt alla sina blad. I förrgår var den blodröd. Jättefin. Igår var det enstaka blad kvar. Knappt synliga. Vilket är okej, för det är så hösten är.
Jag har varit med och bestämt om att vi borde klara oss till 1 oktober både med att sätta på julmusiken och golvvärmen på toaletten. Golvvärmen var mer ett test för att se hur länge jag klarade. Det var inte så skönt, men jag klarade det. Julmusiken är flera år sedan vi kom överens om att 1 oktober var gränsen. Så vi inte tröttnar innan nyår. Sedan tas jul bort även musiken. Julen håller inte till 13 januari. Den är bäst innan.
Det jag inte bestämmer över är bilen när jag inte är med. Nu är det så kallt att det tar ett tag för bilen att bli varm. Problemet är att jag har hunnit till min destination innan jag inser att maken har kört bilen innan mig. Då är den satt på, minst sagt, sval värme. 17 grader! Det fixar jag inte ens på sommaren. Nu är det höst och kallt och jag ska sitta i kylan i bilen också.
17 grader inne.
Självklart står jag parkerad när jag tar bilderna.
13 grader ute.
Maken har blivit tokig. Maken har alltid härdat ut i långbyxor och kavaj. Oavsett temperatur utomhus. Det tog mig drygt 10 år innan jag fick honom att ha shorts på sig. Och då enbart hemma när ingen såg honom. Året efter var det samma historia. Shorts gick bara ha hemma. Helst inomhus så att inga grannar såg. Året efter det så kunde han synas lite i shorts utanför hemmet. Sedan åkte vi på semester till ett varmt land. Då hade han shorts på sig nästan hela tiden. Inte när vi flög.
Sedan kom en pandemi och då släppte tydligen allt hos maken. För i år så har han gått med shorts hela våren, sommaren ända tills nu. Igår var första dagen han inte hade shorts när han var hemma. Hela september så har han nog haft långbyxor när han handlat, hemma har det varit shorts. Han har bytt om så fort han har kommit innanför dörren. När vi var och besökte vänner i somras, som vi inte träffat under hela pandemin, då hade han shorts på sig. Det ska tilläggas att det var shortsen som han aldrig har haft utanför våra väggar innan.
Han har till och med köpt sig ett par snickarshorts. Från att alltid, ALLTID, haft långbyxor på sig så har han gått till att alltid ha shorts på sig. Ändå ska han ha 17 grader i bilen. Kanske det är för att han har långbyxor utanför huset nu. Jag fryser ihjäl!
Tyvärr så bestämmer inte jag över värmen i bilen när jag inte är med. Tyvärr så bestämmer den som är i bilen. Tyvärr så glömmer jag det mellan varje gång. Tur jag har min värmedyna när jag kommer hem. Den hjälper en frusen själ.
Det finns många saker att fira för att det blivit den 1 oktober. En sak är att nu har jag jobbat en hel månad som fastighetsskötare och det har gått bra. Jag jobbade ju i augusti också men det var inte hela månaden. Eftersom jag varit sjukskriven ganska länge så känns det nu skönt att veta att det går över tid. Visst, jag har behövt extra hjälp från maken att lösa det. Jag har behövt ta igen mig vissa dagar och lösa det på andra sätt än vad jag hade gjort i normala fall. Men jag har gjort det. Det är värt att firas.
En annan sak som är värd att fira är att julmusiken får sättas på från 1 oktober. Jag kommer nog vänta tills på söndag ändå. För då kommer alla stenarna vara på plats. Då ska jag fira med julmusik och glögg. Kanske till och med på lördagkväll. Vi får se hur mycket jag orkar med. Det är inte så mycket kvar så möjligheten finns. Julmusik är värt att fira.
Det är värt att fira att hösten är här på riktigt. Löven börjar ändra färg. Alla höstblommor blommar för fullt. Det har regnat mycket men igår så var det uppehåll och lite sol mitt på dagen. Precis lagom för att hinna klippa häcken på bostadsrättsföreningen. Jag älskar hösten. Det är otroligt mysigt att bara vara i nuet. Även när det regnar. Så länge man inte ska kapa sten eller klippa häckar. Men att gå promenad i regnet är inget jag backar för, så länge man har rätt kläder. Hösten är värd att fira.
Det viktigaste dock med att det äntligen är 1 oktober är att jag slipper frysa längre. Jag har haft en månad där jag har varit utfryst. Maken har gjort vad han kunnat för att frysa ut mig. Det enda det har lett till är att jag kommit närmare på natten. Jag har inte gått in på toaletten utan något på fötterna. Men idag, idag kommer jag kunna gå in på toaletten utan något på fötterna. Idag så får golvvärmen komma igång. Det är värt att fira. Att jag slipper frysa. Värmen är på både i badrummet och på övervåningen.
Jag har överlevt med värmedynan i sängen innan läggdags. Jag har haft filtar på mig och mycket kläder på mig överallt förutom köket. För där finns fortfarande vårt nya element som inte fungerar. Det går INTE att stänga av. Det är alltid varmt. Så vad maken än gör så har jag kunnat värma mig på elementet i köket. Han har till och med hänvisat mig dit när jag försökt att kramas med mina händer innanför hans tröja. Han lät mig, samtidigt som han hänvisade mig till elementet. Kärleken är värd att fira.
Det märktes direkt. Jag behövde gå på banken igår. Och det var tvunget att vara fysiskt då det gällde betalning av vännens räkning. Bouppteckningen är klar och därmed ska skulderna regleras. Det måste jag gå in och göra då det är fel belopp på avierna. Annars skulle jag kunna skicka iväg räkningarna till banken och så sköter de betalningen.
Det var inte det saken gällde. Det gällde att jag behövde gå på banken, fysiskt. Jag skulle gärna undvika det ett tag till. När man kommer in så finns det en apparat för att ta nummerlapp. Det var en äldre man före mig. Han tog lapp och stod kvar. För därifrån ser man personalen. Problemet är att jag kan inte gå in och ta en lapp. Jag ber om ursäkt och frågar om jag kan gå fram. Han flyttar sig självklart.
Inte så långt bort. Fortfarande så han ser personalen. Trots att det finns alla möjligheter att se vilket nummer som expedieras där man sitter och väntar. Han stod upp. Lite i vägen men acceptabelt efter jag bett om att få komma fram. Det som konfunderar mig är att det var en äldre man. Bra mycket äldre än mig. Borde inte han vara lite försiktig fortfarande? även om han inte bor på ett äldreboende så har ju faktiskt människor börjat avlida av Covid-19 på boenden igen.
Låt gå för det. Jag gick längst in i lokalen så långt bort från alla som möjligt. Det blir min tur. Jag får hjälp. Jag har ryggen mot dörren. När jag är klar. Tar en liten stund då jag försöker reda ut vad som blir nästa steg i processen. När jag är klar så vänder jag mig om för att gå. Då står det en kvinna mitt i vägen för utgången. Hon står så vägen att hon hindrar människor från att komma in och ta lapp och människor från att komma ut.
Det bästa är att hon inte tar notis om ursäkta, rörelser eller ögonkontakt. Hon står benfast kvar med lappen i handen. Det ska tilläggas att det fanns andra på tur, som alltså måste passera henne även inifrån lokalen för att komma till personalen. Jag får runda henne alldeles för nära för min smak.
Det var tydligt att restriktionerna släpptes igår. Jag gick till banken så fort de öppnade ska tilläggas. och det var kö utanför. Där höll alla flera meters avstånd. Men inte på insidan. Där det behövs mera. Hur gör du? Firade du igår att det var slut på eländet? Tycker du att jag är för pipplig?
Jag har inte mamma att tänka på längre. Jag har dock min äldsta son som jag behöver tänka på. Även om han inte träffar andra så träffar han mig. Och jag träffar andra. Han träffar sin pappa. Ibland sin bror. Det är inte många besök men ändå, han är inte helt isolerad. Vi som träffar honom är det absolut inte.
Jag är inte så orolig att han ska dö men det vort jobbigt nog att han blev sjuk. Han har det tillräckligt jobbigt i livet. Maken dör ju av allt så han får jag oroa mig för hela tiden. Annars så är jag inte orolig egentligen. Men jag tänker ju också mig för. Håller ned besöken om jag kan och tvättar händerna mycket och länge.
Det kommer dröja länge innan jag hälsar i hand med okända människor. För jag vet inte deras historia. Vad har de upplevt i pandemin? Kanske någon deras närhet har gått bort i Covid. Man vet inte. Jag kommer undvika med dem jag känner också. Att krama nära och kära kommer jag göra. Mamma fick kramar även innan och efter besöksförbudet. Men då träffade jag också i stort sett bara mamma utanför min bubbla. Vi båda behövde det mer än risken att smittas.
Var det fest igår? Att nya Bond-filmen släpps precis när restriktionerna gör det måste vara ett stort lyckokast för biograferna. Jag gissar att många kommer gå på bio nu. Det jag gjorde för att fira att restriktionerna släpptes var inte att gå på bio. Jag firade med att äta tillsammans med äldsta sonen och hjälpa honom att skriva. Fortfarande lika svåra ord att kunna stava till på engelska. Vat trodde jag var med w. Det var det inte. Vat för dig som inte vet det så är det kar. Och ingots visste jag inte heller vad det var. Det alltid mycket lättare i ett sammanhang. Men när sammanhanget är att det bara finns i ett rum så blir det svårare. Kan du ingots betydelse? Hade du kunnat stava det? Som tur är kan jag många.
Jag ser dock fram emot att våga mera. Jag ser fram emot att jag ska kunna kramas mera. Bara inte än.
Det pratas mycket om Incels nu. Män som är arga på kvinnor för att de, männen, inte får sex. Jag såg något uttryck med att ”fula får aldrig ligga”. Det finns en massa annat också. Män som lever i ofrivillig celibat handlar det om. Har det att göra med att män är ensamma och känner sig bortstötta eller är det män som i allmänhet hatar kvinnor.
Hur viktigt är utseendet? Jag skulle säga att det finns någon för alla. Men så är det inte kanske. Incels hävdar att det är kvinnorna som bestämmer och att det är deras fel. Inte alla men det som framkommit har varit mycket hat över hur dumma kvinnor är som inte vill ha dem.
Är det så att de, männen som är Incels, har för stora krav? Det kan ju inte ligga enbart på en part att det inte lyckas. Hur gör de för att synas på ”marknaden”? Eller sitter de bara inne hela tiden? Det första vi ser är utseendet. Men sedan kommer en massa andra aspekter in. Som attityd, personlighet, åsikter, en massa saker som gör dig till person. Hur viktigt är utseendet i alla sakerna som gör dig till person?
Maken brukar hävda att han tycker jag luktar gott. Alltid. Även när jag är svettig eller inte har duschat på ett tag. Till och med när jag varit på läger en vecka och bara kunnat tvätta mig i sjön. Då tyckte han att jag luktade gott. Är det för att det är mer än utseendet som gör det? Jag skulle gissa att alla människor inte skulle hålla med maken. Kanske för att han och jag är en match som gör att vi känner av feromonerna som luktar gott för just oss två. Jag tycker samma om maken. Jag har aldrig rynkat på näsan åt hans doft. (Eller när en brakar släpps så kan det hända att jag inte uppskattar det så värst.)
Det första jag såg på maken var hans längd. Jag hade aldrig gått fram till honom om han inte var lång. Enbart för att jag ville dansa. Sedan när han vände sig om så slogs jag av hans ögon. Vilket ingår i utseendet. Han var det snyggaste jag sett. Men om man ska tro min mamma så är han inte så snygg som jag tycker. Utseende är ju subjektivt. Den kvällen vi hade tillsammans var så mycket mer än utseende. Hans intellekt var fantastiskt att få ta del av. Men det var längden som gjorde att jag gick fram från början. Ingenting annat.
Jag gissar att det finns kvinnor som också lever i ofrivilligt celibat. Är dessa kvinnor ute på nätet och skriver hat om hur dumma män är som inte vill ha dem? Jag vet inte, men jag har inte hört om det. De kvinnor som jag känner skulle antagligen klandra sig själva. Att allt är deras eget fel att de inte träffar någon. Många gånger helt överdrivet så.
Det krävs två för kärlek. Det krävs två för att bråka. Det krävs bara en för att hata. Alla män som lever i ofrivilligt celibat är inte Incels. Alla män hatar inte kvinnor. Alla kvinnor hatar inte män. Viktigt att få fram det. Däremot så finns det män och kvinnor som lider av att de är ensamma.
Jag skulle vilja påstå att utseendet är inte allt. Attityden till saker och ting är väldigt viktigt. Att vara i en relation kräver kompromisser. Det kräver att man kan komma överens när man inte är det. Om attityden är att -jag struntar i vilket, så kommer det aldrig gå. Hur bra utseendet än är. Inte ens för en natt. Jag skulle aldrig följa med någon hem bara för att han är snygg? Det skulle aldrig fungera för mig. Hur viktigt är utseendet egentligen?
Ganska viktigt. Lika viktigt som attityden och vilja. Utseendet är mer än bara hur du ser ut. Det är hur du sköter din hygien. Det är hur du vårdar dig själv. För om du inte vårdar dig själv, hur troligt är det att du vårdar någon annan? För det krävs i en relation. Båda parter behöver vårda varandra. Vårda kärleken. Om du inte är beredd att ens ta hand om dig själv, varför ska jag då släppa in dig nära mig?
