Kategori: Allmänt

Tiden bara rinner iväg. Och ingenting blir gjort. Eller det blir det men det känns inte så. Tvätten har fortsatt växa i källaren. Det enda jag gjort som varit nyttigt är hjälpt min äldsta son. Och snart är det december. Ett helt år har passerat snart. Hur ska det fortsätta? Utan att göra något eller med att något görs?

Det är konstigt för jag gör saker. Det känns bara som ett vakuum. Hur mycket som är görs så är det på noll. För livet är så underligt nu. Alla dessa digitala möten. Jag bokade in flera nya digital möten igår. Ett med mamma och sjuksköterskorna hos henne. De får egentligen inte ha möten alls nu. Då fick det bli ett digitalt med oss och fysiskt med mamma. För mamma kan inte ha digitala möten själv.

Hur gör alla andra? Som inte kan ha digitala möten? De som inte ens har dator? Blir det via teledon då? Jag antar det. Fast jag har haft digitalt möte med min läkare där vi kom fram till att vi behövde boka ett fysiskt möte. Så ibland går det bara inte att lösa digitalt. Och att jag kommer få ett fysiskt möte med min läkare nu, det är bara att glömma. Så då väntar vi lite till helt enkelt.

Men de som inte kan vänta, vad sker då? Väntar man i alla fall? För vissa saker går verkligen inte att lösa digitalt. Att få närhet är en sådan sak. För mamma spelar det ingen roll att få se oss på video. Det kan lika väl bara vara ett telefonsamtal. För henne ger det lika mycket att höra rösten som att se mig på en skärm. Att träffas är överlägset. Snart är det december och helt år har snart passerat. Pyntet är framme hos mamma. Inget pynt är framme hos mig.

Eller vi har satt några slingor på utsidan. Förra året var första gången som vi gjorde något pyntande på utsidan. Då hade vi en slinga. I år har vi utökat med två slingor. En runt tujorna på framsidan och en runt tujorna och spalje´n runt nya altanen. Nu är det slinga på alla sidorna av huset. I år behövs ljuset. Mer än någonsin. Ljuset om att hopp finns. Inte att det kommer bli som innan. Men att det kommer att bli bra. Det ljuset.

Jag ser inte ljuset i tunneln (än), men jag ser ljuset på utsidan. Och förhoppningsvis så kan ljuset komma tillbaka på riktigt. Att jag ser det på insidan, både hos mig själv och andra. Jag tror att många har det tungt nu. Ekonomin som sinar och oroar för många. För vissa har den delen inte märkts av alls. Eller till och med blivit bättre. Men de är få mot dem som har oron för framtiden kring inkomster.

Snart är det december. Ett helt år har snart gått. När jag summerar året så hoppas jag att ljuset har börjat återvända. Ljuset om framtiden.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När inget händer så finns inget att skriva om. Det är inte riktigt sant. Men det börjar bli tradigt att allt är samma. Ingen förändring någonstans. Vi ska hålla på med att fortsätta tänka på hur vi ska hålla oss undan för alla andras skull. Mest för mammas och andra äldres skull.

Som Leif GW sa man kan inte skriva när man går och oroar sig för hostan. Hostan kallar han Covid. Jag skriver ju inte skönlitterära böcker så det är inte samma sak. Men hans oro förstår jag. För det är det som snurrar i huvudet hela tiden. Inte då bara oro för hostan utan också för ekonomi och hur samhället utformar sig.

Att ekonomin är påverkad har väl ingen missat. Permitteringar, varsel, minskad orderingång och mycket mer. Alla är påverkade på ett eller annat sätt. Min oro för klimatet från oss människor börjar öka. Det känns som att solidariteten avtar. Om inte jag har det bra så får ingen annan ha det bra. Inte, om jag inte har det bra så förstår jag hur tufft du har det. Det blev väldigt tydligt med detta alkoholförbud som infördes i fredags.

Så även om inget händer så är det omvälvande förändringar. Vart kommer vi att sluta. Och det behöver inte sluta dåligt. Det kan komma fantastiska saker ur detta. Fast människors inställning nu gör att jag oroar mig. Jag oroar mig för mänsklighetens framtid. Trump uttalar sig på G20-mötet att Paris-avtalet enbart är konstruerat för att förstöra den amerikanska ekonomin. Avtalet har inget med klimatet att göra. Det är bara för att förstöra ekonomin för det amerikanska folket. Då tappar jag hoppet.

Joe Biden har sagt att de ska gå tillbaka till att var med i avtalet och hjälpa till mig att förhindra katastrofen. Det är bara det att det är så många som håller med Trump som gör mig nedslagen. För USA kommer bli drabbat av att dra ner på utsläppen. Det kommer drabba ekonomin. Men vi måste ALLA hjälpas åt. Vi måste alla ändra vårt beteende. Det kan inte vara att nästan alla ändrar sitt beteende för att en ska kunna leva som innan och blomstra ekonomisk.

För om jag blir drabbad är det för att alla andra vill sätta dit mig. Sandlådan på den, check. Och det är det som skrämmer mig. Det är så många som är på den nivån. Om mitt förtag blir drabbat ekonomisk så är det katastrof men inte om andras blir det. Då är det deras egna fel som de måste lösa själva. Och ingeting händer. Detta virus har kommit för att stanna. Detta virus kommer mutera så fort vi har ett vaccin. Och så börjar det om.

I djurvärlden kommer virus in och dödar populationen om de är för många. Därför är det bra att vi hjälper till att hålla nivåerna genom avskjutning. Men vem gör det med oss människor? Det är ingen avskjutning av oss. Virus och sjukdomar är det enda som tar död på oss och håller nere populationen. Vi blir duktigare och duktigare på att bota sjukdomar. Vi lever längre och längre. Vi kanske måste börjar tänka oss för och leva med vår planet istället för emot den. Då kanske vi inte drabbas av virus. Om vi ska vara helt ärliga så är människan det största viruset (hotet) på vår jord.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon, även om inget händer.

Idag är det söndag. Ingen frukost på sängen-dag. Min lyx med att få frukost på sängen varje dag är inte makens lyx. Han ordnar ju allt. Han måste gå upp och göra frukosten och komma upp med den till mig. Sedan äter han tillsammans med mig i sängen. Så han får också frukost på sängen men ordna den själv.

Idag är det hans lyxdag. Då jag stiger upp och äter tillsammans med honom vid bordet. I ett förhållande handlar det om att kompromissa. Jag behöver inte kompromissa så mycket med tanke på en dag i veckan. Jag gör inte ens frukosten åt honom. Jag gör dock åt mig själv när vi stiger upp. Men jag borde egentligen göra åt honom med och servera vid bordet.

Det kan vara ganska lyxigt med frukost vid bordet också. Med tända ljus. Nu har det kommit ett rött till bordet. Snart är julen är. Julmusiken spelas nästan hela tiden. Jag blev inte klokare på julpyntet igår. Det får begrundas lite till. Söndagar är dagar för vila. Även om det inte är frukost på sängen så är det vilodagen. Vi får ta dagen som den kommer helt enkelt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag hoppas jag på en ledig dag. Ingen av mina lediga dagar har blivit lediga. Fast om man ska prata om vad som sker på en dag så kan jag knappast säga att jag gör något. Jag har bara tröttnat på att inte få sova. Därför behöver jag lediga dagar.

En ledig dag innebär att jag kan bestämma själv vad som ska göras. Det finns inget bokat. Om jag åker till mamma så är jag inte ledig. Även om jag tycker om att åka till mamma. Det tuffaste med att åka till mamma är resan. Och nu ska vi ju hålla restriktionerna så därför åker jag ensam. Maken får inte följa med. Man kan tycka att en och en halv timma i bilen inte är så jobbigt för en resa tur och retur. Jag håller med. Mitt friska jag håller med. Mitt sömnlösa jag håller inte med.

Nu har det varit något varje dag under ganska lång tid. Vi har ju också infört städdag på fredagar så den dagen är alltid bokad. Jag har min äldsta son som jag hjälper (mycket). På något sett så räcker inte tiden till för återhämtning. Idag hoppas jag på en dag med bara tid. Tid som är min och för återhämtning.

Vad gör du på en ledig dag? Slappar du hela dagen eller ska du hinna med tusen saker som du inte hinner annars? En ledig dag för mig innebär att jag gör saker i min takt. Utan en tid att passa. Så klart får man anpassa vad man gör då. Att titta på en film eller dricka massor av te och bara vara är bra saker just nu för återhämtning. Men det kan också vara att baka. Jag tycker det är skönt att baka och får energi av det.

Idag kommer nog en del tankar läggas på julpynt. För vi har inga fönsterbrädor. Inte så mycket ställen att ha pynt på alltså. Vi ska riva ut ett kök i mellandagarna. Då försvinner också yta men framförallt så kommer det att damma. Då vill man inte gärna ha en massa pynt framme. Frågan är då om jag ska pynta (älskar ju julen) och hoppas på att orken finns för att plocka bort julen första mellandagen för att riva kök sedan.

Skulle du kunna vara utan julen? Utan julpynt blir lite utan julen för mig. Och eftersom julen i övrigt är inställd på grund av pandemin så skulle det bli dubbelt inställt. Skulle du kunna vara utan julen just i år? Är den extra viktig i år eller är det tvärtom. Ställ in allt och hoppas på ett bättre år nästa år?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Jag har börjat få en massa skräppostkommentarer på bloggen. Om jag ska bli glad så är det för att det skulle kunna innebära att jag kommit utanför min egna sfär av människor. Om jag ska bli ledsen så är det för att jag får skräppostkommentarer.

Vad är liksom syftet med skräppost? Att skicka en massa dumma meddelande för att. En del är ju för att de ska få någon att betala. Den delen förstår jag. De är dumma men försöker att få in pengar. Men de som bara skickar ut i mängder med inget syfte. Vad är grejen?

Eller ännu värre de som bara skickar ut för att förstöra. Att skicka ut ett virus som förstör men som den sedan varken vet om eller har någon nytta av. Vad är grejen med det? Någon sitter och lägger ner en massa tid på att konstruera ett virus som sedan är helt meningslöst och bara förstör. Eller är det det som ger mening för personen? Att något blir förstört även om de inte vet om det lyckas.

Jag irriterar mig nog mest. Blir varken glad eller ledsen. Den första som kom höll jag faktiskt på att gå på. Det var en kommentar om att jag borde be om tillstånd för att använda bilder. Och då hade jag precis lagt ut inlägget med mina beställda space corners. Så då funderade jag några sekunder innan jag förstod att det inte var riktigt. Sedan kollade jag vilket inlägg det var och då var det ett inlägg med en av mina alldeles egna bilder på vårt förråd. Det kan vara svårt ibland att avgöra. Ibland är det jättelätt. Denna gången var det jättelätt när man väl tittade på vilken bild personen syftade på.

I övrigt så är jag inte så irriterad. Jag mår ganska bra just nu. Jag är trött men så är det ju alltid så det ignorerar jag. Jag vet också varför jag är extra trött just nu. Det är alltid lättare. Idag ska jag fokusera på att inte vara irriterad. Jag ska fokusera på att inte vara obstinat. Jag ska fokusera på att inte säga inte innan. Jag ska fokusera på att vara glad. Jag ska fokusera på att vara lättsam. Att fokusera på positiva meningar gör det lättare att vara positiv än att fokusera på negativa positiva meningar.

Jag är glad, frisk och nöjd med livet. Jag är vacker. Jag är smart. Jag är stark. Börja dagen med det du också. För du är vacker, du är smart och du är stark. Då blir du glad och nöjd och förhoppningsvis är du frisk. Om inte annat så mår du bättre än innan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag är så förbryllad just nu. Människan är ett flockdjur. Vi behöver sällskap. Vi jobbar hela tiden för förändring. Flocken ska få det bättre tillsammans. Vi vill bli starkare. Vi vill bli bättre hela tiden. Både för oss själva men också för att flocken ska godkänna oss.

Förändring är något som vi alltid eftersträvar. Annars hade vi inte varit där vi är idag. Vi har bilar, flygplan, kylskåp och kanske det viktigaste elektricitet. Förr i tiden så fanns det personer som åkte runt i staden och tände och släckte gatubelysningen. Det fanns personer som fick betalt för att utföra det jobbet. Sedan jobbade vi oss framåt till en förändring. Det blev elektricitet överallt. Idag är det ingen som åker runt och tänder och släcker vår gatubelysning manuellt.

Ingen klagar på det idag. Men det var en massa människor som blev utan jobb då. Det är så mycket som har förändrats genom tiderna. Det är mängder av yrken som har försvunnit. Det är mängder av produkter som har försvunnit. Allt i en konstant förändring som vi alla eftersträvar.

Vi har fått större restriktioner i vår vardag. Skönhetssalonger, frisörer samt massörer har blivit specifikt omnämnda i att vi inte ska besöka dessa. Vi som kunder är uppmanade att avstå från dessa besök. I samband med det uttalandet så gjordes också uttalande om att rekommendationerna är inte valfria. Utan vi SKA följa dessa. Allt för att bli av med pandemin.

Den förändringen kunde vi tydligen ta som mänsklighet. Det var ingen som kommenterade det. Det blev ingen vild debatt om det i tidningarna. Men så kom då förändringen som startade debatten. Vi får inte dricka alkohol efter kl 22. Det är dödsstöten för alla hårt arbetande småföretagare som redan kämpar sig fram med näbbar och klor i en tuff situation. Hur tänker ni?

Om alla som kommenterade denna nyheten istället beställde mat från dessa hårt kämpande uteställen så hade det ju löst sig. Om alla dessa människor som är så upprörda över att deras uteställe nu riskerar att gå i konkurs, varför tar dem inte sin familj (under nio personer) och går dit och äter mat. De får gärna beställa in alkohol till också. Bara inte efter 22.00. Om alla som säger att detta är det dummaste beslutet i hela världen tog och tänkte till lite.

Det blev inget sådant här driv när alla andra var tvungna att stänga sina verksamheter. Eller tänka om hur de ska göra för att kunna få sin verksamhet att gå runt. Det är inte jättelätt att massera någon utan att träffa personen. Det är inte jättelätt att klippa någons hår utan att träffa personen. Men vi kan erbjuda take away på maten.

Och det är nog nu som vi kommer till pudelns kärna. Kanske det är så att uteställena tjänar inga pengar på att vi äter ute. Det de tjänar pengar på är att vi dricker alkohol. Mycket alkohol. Om jag går och klipper mig så vill jag att personen är nykter. För om frisören inte är det kan den göra fel. Kanske klipper mig i örat. Kanske pratar lite för nära. Liksom lite så där lagom jobbigt att vara i den situationen. Ingen skulle acceptera det.

Det är ju också det som är problemet i denna smittspridningen av Covid-19. Att när vi dricker så tappar vi omdömet. Vi pratar lite för nära. Vi är lite för nära i allt. Vi tappar lite omdömet. Precis som jag inte vill att någon hanterar mitt hår onykter så vill jag inte att någon hanterar pandemin onykter. Därför ska vi inte dricka alkohol på lokal efter klockan 22.00. Ganska enkelt för mig.

Sedan kommer folk att dricka mer hemma. Ja, så är det. Det är inte bra för barnen eller för den som är utsatt för våld i hemmet. Det är helt riktigt. Men det är bra för pandemin. För att bryta smittspridningen. Ja, ungdomar kommer att ordna fester ute eller hemma. Men då hoppas jag att det finns vuxna som säger till att det är inte okej. Jag har en här hemma som försöker argumentera både om det ena och det andra.

Han kommer ingenstans. Och han har inte varit ute med kompisar sedan i september. Om har har träffat någon så hade varit enstaka åt gången. Och sedan rekommendationerna kom om att vi bara ska umgås med familjen så har han enbart varit hemma eller på jobbet. Så att skylla på att ungdomarna ändå kommer vara ute och sprida smittan genom fester, köper jag inte. Då har du misslyckats som vuxen.

Det enda sättet vi kan stoppa denna smittspridning är tillsammans genom förändring. Och förändringen kanske också leder till något bättre i slutet. Det kommer vara tufft. För oss alla. Men vi måste hålla i och hålla ut.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vilka uppoffringar skulle du göra för dina mål? Om du bestämt dig för en sak, vad är det värt? Vad är du beredd att betala för pris? Och priset, beror det på vad målet är? Om någon skulle säga till dig kl 20.00, imorgon kl 04.00 går planet till drömsemestern för två veckor. Skulle du vara redo på flygplatsen kl 02.00? Packad väska, giltigt pass och allt annat du behöver? Svaret är antagligen, ja.

Vi gör uppoffringar hela tiden. Om vi säger ja till något så innebär det automatiskt att vi måste säga nej till något annat. Vi kan inte klona eller duplicera oss själva. Vi kan bara göra en sak i taget. Vi har alla tjugofyra timmar på ett dygn. Och det vi hinner på dem timmarna är det vi säger ja till. Det vi inte hinner säger vi nej till.

Vad är då målet värt? Är det värt att smitta någon annan. Som läget är nu måste vi alla göra uppoffringar. Och jag är beredd att betala priset än så länge. När det gäller mamma så försöker jag hitta lösningar utanför boxen för att verkligen nå målet. Att få besöka mamma. Då blir priset ett annat. Att jag behöver tänka på att inte göra något annat utanför familjen.

Jag är van att jobba med mål. Jag är väl medveten om att allt har ett pris. Frågan är om man alltid är villig att betala. Det känns nu som att många inte är villiga att betala priset. Kan det bero på att man känner att man inte får något för ”pengarna”? Trots att smittan nu har spridet sig så mycket att alla känner några som har eller har haft smittan.

Uppoffringen är att vi ska vara isolerade just nu. För att slippa sitta i karantän. Tänk om vi hamnar i läget att vi inte får gå ut!? Att vi måste ha tillstånd för att få köpa mat. Eller gå ut med soporna. Det har något land haft, en gång per dag med ett intyg har man fått gå till affären. Något annat land har haft att man får gå ut vid en viss tidpunkt. Barnen har inte fått gå ut alls.

Om vi inte är beredda att betala nu. Då kommer priset att bli så mycket högre. Vi kommer att få uppleva döden närmre och vi kommer att berövas vår frihet. Vi kommer bli av med våra jobb och ingenting kommer någonsin bli som förr. I dagsläget kommer vi att känna igen det från förr. Det kommer aldrig bli likadant men i alla fall liknande.

Vilka uppoffringar är du beredd på att göra?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det kom vi fram till mamma och jag. Att det är livsnödvändigt att hon får besök. Hon är isolerad för att hon legat inlagd. Hon har tagit två test som visat att hon inte har covid. Idag ska hon ta ett test till. Om det också visar negativt så får hon vistas med dem andra.

Jag var med henne på fikat igår. Hon blev väldigt glad för sällskapet till fikan. För hon få ju inte träffa någon. Knappt personalen heller. Så glad blev hon när jag kom. Igår var sista antibiotikan så nu ska hon vara frisk. Och det verkar hon vara. Hon är pigg och vaken och med i samtalet.

Jag stannade till middagen för att hålla henne sällskap. Det finns inget värre än att äta själv. Inte när det inte är självvalt. Allt var bra fram tills att hon inte fick maten i tid. Personalen ska ta hand om många. Och kanske det är många som måste få maten på rummet. Om det är fallet så tar det längre tid att få ut maten än om alla är samlade i matsalen.

Hur som helst så blev hon enligt henne själv -Nu är jag mest förbannad. Det var svaret på om hon var helt nöjd. För hon hade inte fått i sig några mängder av maten. Som tur var så kom personalen väldigt fort för att hjälpa med kvällsrutinerna så hon fick lägga sig.

Det är tufft nu. Vad är rätt och fel? Är det livsnödvändigt att besöka mamma? Jag skulle säga att om inte det så i alla fall livsavgörande. Att inte ha några som helst besök gör en sjuk. Vi bestämde att vi ska fortsätta att ses. Allt för att det ska bli lite lättare. Sedan får jag hålla mig extra undan för att kunna göra dessa besök.

Vi får helt enkelt tänka en gång till på varje sak som inte ska göras hemma. Är det livsnödvändigt att gå utanför huset? Eller i alla fall livsavgörande. Om svaret är ja, på det så gå ut. Om det är nej, stanna hemma. Vi behöver mat och mediciner. Det är livsnödvändigt. Men det kan också vara livsavgörande att få besök. Då måste vi tänka extra noga kring det besöket och det vi gör innan. Sjävklart är det livsavgörande att gå till arbetet.

Utan arbete inga pengar. Inga pengar ingen mat eller mediciner. Eller tak över huvudet. Då är frågan hur ska vi tänka kring att vi ska avstå frisörbesöket? Eller massagen? I min bransch skönhet så kan vi träffas digitalt och ändå kunna jobba. Det blir extra jobb med att skicka ut prover innan den digitala träffen, men det går. Det är svårt att massera någon digitalt. Det är svårt att klippa håret digitalt.

Hur ska vi tänka då? Rekommendationen är att vi ska hålla ner antalet besök om vi inte kan genomföra vårt arbete på annat sätt. Men i rekommendationen för privata så är det att vi ska inte gå utanför dörren om det inte är livsnödvändigt. Det är svårt tycker jag. För det är kan ju vara livsavgörande för massören eller frisören att de inte få några kunder.

Och till er som tror att det bara är rekommendationer så gå och klipp dig. Så kan jag säga att du har fel, rekommendationerna är inte frivilliga. De ska följas. Och om du inte följer dem så kan det leda till straff. Det är alltså inte frivilligt. Vi ska följa dessa rekommendationer som Folkhälsomyndigheten ger. Det är tolkningarna som jag upplever svåra. Var är livsnödvändigt? Kan ses som en lätt fråga men inte för mig.

Vad tycker du?

Ta hand om dig, så hörs vi imorgon igen.

Hoppet får sig en törn. Vi går in i hårdare restriktioner. Vi är ganska många län nu som inte ska umgås med andra än sin familj. Inte ens det egentligen, bara dem du bor med. Och man bor inte alltid med sin familj.

Igår var det dags för vårt län att få restriktionerna som tar ännu hårdare. Vi ska helst inte gå utanför huset. Då är det som bäst. Nu fungera det inte så. Vi måste gå utanför huset. Men för vad?

Mamma, får jag besöka henne? Jag träffar henne så ofta att jag kan vara där på behörigt avstånd? Hon är dessutom i isolation tills hon har ytterligare ett negativt Covid-test. För hon kan ju ha fått det på sjukhuset. Ironin i det. Hon får alltså ta emot besök men inte träffa andra boenden.

Minstingen, får han byta boende? Han bor växelvis mellan sina föräldrar. Ska han bo hos oss nu tills restriktionerna är över? Eller kan han bo i sitt andra boende? Det är inte helt enkelt att svara på.

Vi får gå till arbetet. Men inte heller det är självklart. Vi ska jobba hemma, om det går. Arbetsgivaren ska försöka bidra till att minska riskerna kring spridning. Om besök behövs ska de göras med få i taget. Tjänsteresor SKA flyttas fram. Inte bör utan SKA inte göras nu.

En sak som vi inte kan låta bli, det är att handla. Och då tänker jag inte på julklappar även om jag älskar julen och att köpa julklappar. Jag tänker på mat. Vi måste på något sätt ordna mat. Och mediciner. Två saker som är livsnödvändiga. Men då är vi också på de två mest besökta plasterna och kanske största smittrisken. Eller?

Jag tycker detta är svårt. Om vi ska vara helt tydliga med reglerna så är de inte tydliga. Vi får göra saker som är livsnödvändiga. Jag kan ärligt säga att besöken hos mamma är livsnödvändiga för henne. Särskilt nu när hon inte får träffa någon på sitt boende. Kan jag hävda det?

Jag ska avvakta idag och låta det sjunka in lite. Så även om jag tänkt besöka mamma idag så avvaktar jag och ser hur jag fått ihop tankarna tills imorgon. Hur är det för dig? Är det glasklart vad som gäller? Försöker du att låta bli saker, eller lever du som vanligt?

Hoppet har fått sig en törn. En törn om att det kommer ta lite längre tid än vad jag hoppades. Men hoppet är det sista som överger en. Så än finns det kvar om en bättre tid. En bättre tid tillsammans med andra.

Ta hand om dig. Du är viktig! Tillsammans fixar vi detta om än på avstånd.