Kategori: Allmänt

Ingen får idag riktigt post. Vi skickar så lite brev i Sverige så att posten efterfrågar att få höja portot med mer än en krona per år. Det är det som är tillåtet idag. De vill ha en vecka på sig att leverera posten. Idag ska de göra det på två vardagar.

Däremot så beställer vi mer och mer varor online. Jag gissar att mycket av dessa varor använder en annan leverantör än Postnord. Annars skulle det ju vara en guldålder för posten. När ALLA (som butikerna menar) beställer online. Sedan är det klart att många beställer från utlandet. Då vet jag inte om posten tjänar något på affären.

Jag får det inte att gå ihop ändå. Vad är det som gör att Postnord inte går runt? För vi skickar ju post. Även om myndigheterna har börjat mer och mer med digitala utskick. Jag skulle gissa att det är mer postleveranser idag än för 20 år sedan. Ett misstag var väl att gå ihop med Danmark.

Vad jag förstått av förloppet så var det Danmark som bjöd in till bordet i det köpet. Och Danmark hade svårigheter (Antagligen inget som lyftes) med att minska på personalen. Det hade de haft i flera år. De hade minskad postgång men framförallt blivit mer effektiva och behövde inte lika mycket personal. Problemet var att de hade gett alla (japp, alla, oavsett tjänst) väldigt bra avgångsvederlag. Om du i Danmark blev uppsagd från jobbet på posten så hade du tre års betald lön. TRE ÅR.

Danskarna hade helt enkelt inte råd att säga upp personalen. Tur vi kom och räddade dem.

Hur som helst jag är glad när jag får post. Även räkningarna. Men lite gladare är jag när jag får sådan här post.

Posten som du inte vet om kommer är den bästa posten. Jag har fått lite överraskningar genom åren. Den senaste personligt levererad på trappan. Jag har fått på trappan tidigare också. Både blommor och presenter har stått och väntat när man kommit hem. Detta är inte en blomma. Eller lite som en blomma. Visst är det spännande?

Igår var det verkligen vidrigt att behöva vara ute. Minstingen frågade om det var kallt ute. Han ville åka skateboard. Svaret blev ett rungande: Ja, det är kallt ute. Från maken och mig. Det såg ganska skönt ut ibland. Från insidan.

När det blåser nordanvind och snöar på en så är det inte trevligt. Idag har jag ont i halsen. Vi får se om det sitter i. Jag hade massor av kläder så det är inte orsaken till halsen. Jag var varmt klädd och oavsett hur mycket jag rörde mig så blev jag inte svettig. Vidrigt!

Vi fick ut sista sjöstenen. Kanske blir lite längre på framsidans långsida. Det är inte helt bestämt. Vi får se när thujorna är nere. Vi fick bort allt skräp.

Vi hade också en heldel skräp under carporten som nu är borta. Vi får till och med in en bil nu. Fast det fortfarande är kvar saker emellan. Dessutom så får vi inte använda det som carport än, då den inte är slutbesiktad. Men det får plats.

Idag ska vi åka och slänga allt skräp. Kommer att bli två vändor till tippen. Skrotet som legat var lite för tungt för att få dra det. Jag har också fått upp hoppet för min buske. Det som blev över från den och har legat på framsidan ska slängas nu. När vi bröt ner den i mindre delar så visar det sig att den levde. Busken som jag vill ska leva har fått både vatten, jord och uppmärksamhet. Jag håller tummarna.

Jag mår bra. Jag börjar med det. Jag skriver denna bloggen för att må ännu bättre. Sedan hoppas jag på att hjälpa någon med det jag skriver om. Kanske någons som får ett cancerbesked. Eller någon förälder som har det tufft i skolan.

När jag har börjat skriva så är det endel som oroar sig för mig. För att jag mår dåligt. Att jag inte kan sova. Att jag inte orkar göra det som jag vill. Jag mår bättre nu än för ett år sedan. Grejen är att det syns inte på mig hur jag mår. Att vara trött i kroppen syns inte. Det syntes inte ens när jag var nyopererad. Att ha förband under kläderna syns inte.

Vad är det egentligen som syns? Att du brutit ett ben eller en arm, det syns. Att ha en nackkrage, det syns. Det som är stort fysiskt syns. Men att steloperera ryggen, det syns inte. Men är en stor fysisk sak. Det mesta syns inte. Vi vet inte hur någon mår egentligen.

Jag mår bra. Jag har alltid varit öppen med hur jag mår. Jag har alltid varit öppen med vad som hänt. Jag har dock inte alltid lagt mina bekymmer på någon annan. Jag har inte berättat för ALLA att jag haft cancer. Jag har inte berättat för alla att jag sover dåligt. Vad blir nyttan med det?

När en bekant frågar hur man mår så är det inte ofta som de vill ha sanningen. De vill ha ett positivt svar. Lite som på engelska, där de vi frågar: How do you do? Och svaret är: (Fine), How do you do? För mig är det helt knäppt. Att inte svara på frågan. Ibland kan ett fine vara först men inte alltid.

Nu vet ni status. Jag mår bra. Men allt är inte enkelt just nu. Jag kämpar och är glad för allt jag kan göra. Jag är glad för all omtanke som finns runt mig. Och mest av allt, jag är väldigt glad för all stöttning jag har runt mig.

Påskens arbete påbörjat. Det ska nog bli ordning på torpet så småningom.

Idag var det grävande på agendan. Vi måste ”klippa” av hörnet på tomten för att bilisterna ska se i korsningen. Check på det ✔️

Maken har varit ute och satt stolpar. Snart har vi staket också. (Tyvärr är nog min fina buske död.)

Jag har mätt ut hur många thujor vi behöver. För den sträckan kunde vi inte sätta plintar för staket. För där fanns det visst en 40000 volts kabel.

Nu blir det altanhäng och grillning.

Kostymen kom förra veckan. Jag är tydligen inte den bästa på att mäta. Den var lite stor. Nu har vi varit hos en skräddaren och han ska ta in den. Den är klar nästa vecka.

Det kommer bli så bra när det är klart. En jättesnygg kostym. Vi fick jättebra hjälp av skräddaren. Jag kan verkligen rekommendera www.suitopia.se. De har garanti för om du mäter fel. Som tur är så mätte jag för stort. Lättare att sy in än att öka. De tar kostnaden upp till 1000 kr för ändringar. Dessutom, om det inte går att ändra så gör de en ny. Vill ni ha en riktigt snygg kostym så är detta stället.

Man kan beställa hem tygprover om man vill innan. Finns också ett antal butiker i Sverige som man kan gå till och få hjälp med mått och se tyger.

Nu är det bara skorna som är ett stort bekymmer. Skräddaren frågade om vi kunde komma tillbaka med skorna. HA, HA, eller hur! Jag svarade att OM vi hittar några så kan vi komma in. Skjorta, fluga och näsduk bör vi kunna hitta ganska smärtfritt.

Vågar man ta fram en näsduk och torka näsan uta bland folk idag? Vågar man nysa? Vågar man säga att man rör sig ute? Vågar man umgås live med någon? Vågar man säga att man behöver hjälp ekonomiskt som egen företagare?

Vad vågar man göra idag? Jag kom på mig själv med att gå för nära en annan person på affären. Vi båda plockade lösgodis. Flera gånger kom jag på mig själv. Det var bara jag som gick för nära. Bara dök in när jag såg vad jag ville ha. Fast den andra var i närheten. Vågar man berätta att man gjorde fel. Vågar personen påpeka, att håll avstånd? Vågar man säga att man köper plockgodis?

Jag upplever det tufft att som egen företagare att säga att jag inte får någon hjälp om man jämför med anställda. Jag klagar inte. Jag påpekar bara att vi resonerar olika. Det blir lite vi och dem känsla. Att jag som egen har lite satt mig i sitsen själv som vill tjäna pengar. Om jag valt att vara anställd så hade jag haft mer rättigheter.

Jag vill inte att vi ska ha vi och dem känsla. Jag vill att vi tillsammans ska försöka fixa detta. Jag och min make har klarat oss ur en väldigt svår kris men också andra mindre kriser innan. Vi fixar detta. Vi har inte massor av pengar. Vi klarar oss ett tag till men vi har all rätt att vara oroliga. Även om hotet inte är imorgon.

Vi försöker att hjälpa där vi kan. Vi försöker att göra det vi brukar men också lite till. Vi har köpt mer saker än vad vi behöver. Vi har till exempel beställt en stor mattan från Rag2Rug. Vi behöver den egentligen inte men de har det tufft och då vill vi bidra. Vi äter ute mer än vad vi gjorde innan. Nu har också minstingen fått utelunch två gånger per vecka, som vi tänker nyttja. Allt för att hjälpa varandra.

Min fråga är vad händer när våra pengar är slut? För slut kommer de att ta. Våra inkomster har minskat och kommer att minska mera om detta fortsätter en längre tid. Är lösningen att vi alla gör som vi brukade? Fast på ett annat sätt? Take away mat istället för att äta ute. Beställa kläder, blommor med mera via take away istället. Eller är lösningen att vi alla låter bli att göra inköp och väntar på bättre tider?

En helt ny dag att se fram emot. En helt ny dag som jag bestämmer hur den ska bli. En helt ny dag och solen skiner.

Igår blev fönstrena putsade. Men ingen städning efter sista fönsterbytet. Den orken fanns inte. Eller orken fanns inte till fönstrena heller. De blev dock putsade men inte bra. De är alldeles flammiga men det viktigaste är att vi ser att det inte är några skador på fönstrena till besiktningen.

Denna dagen är min. Denna dagen ska njutas. Även om den kommer innehålla städning av kontoret. Jag ska njuta varje sekund. Det har jag bestämt. Denna veckan har varit en av de jobbigaste på väldigt länge. Jag har sovit extra dåligt. Den timman som jag brukar få sova på morgonen har jag inte kunnat då vi har haft arbete med fönstrena. Jag är hur trött som helst. Kroppen vill inte riktigt lyda. Det värker och är bara tungt. Jag kan välja att vara i det. Att allt är jobbigt. Men jag väljer att inte vara i det jobbiga. Jag väljer att njuta och att se hur mycket jag får gjort trots krämpor.

Jag väljer att vara stolt över mig själv och vad jag presterar. Jag väljer att vara glad. Jag väljer att vara nöjd med vad jag har. Och det är så mycket lättare när solen skiner, eller hur. Idag är en bra dag!

Minstingen och jag har idag flyttat busken. Nu har vi plats för att göra ett skjul åt vår släpkärra. Nu hoppas vi på att den kommer att överleva. Den har stått i snart 50 år. Och det hade blivit en del skott som gjort den större. Dessa är nu borta.

Den ser inte så fin ut denna tiden på året. Men på sommaren är den jättefin.

Vilket slit vi haft. Minstingen var en hjälte och stark som en oxe. Att gräva upp en buske som stått i 50 år är inte enkelt. Vi har grävt och grävt och på rötter efter rötter. Vi har sågat och sågat. Makens bästa verktyg har fått hjälpa oss. Idag tigersågen och slägga och lite annat.

Vi höll på att ge upp. När vi grävt och sågat i några timmar så började vi prata om att kolla om vår duktiga grävare skulle kunna komma med grävmaskinen. För busken var fast. Då kommer maken och säger den släpper snart. Den sitter bara i tre (kanske fyra) rötter. Minstingen och jag bara, eller hur! Det är inte du som gräver så visst det är bara tre rötter som är fast.

Vi lyssande inte på honom och fortsatte att gräva. Och tänkte att vi får gräva samt såga bort en miljard rötter till. Busken var helt fast. Hände ingenting när vi försökte att rubba den. Vi sågar bort typ sex rötter. Sitter fortfarande fast. Då tröttnar sonen och slänger sig över den. Sim sala bim så var den lös. Han hade rätt maken, det var typ 4 fyra rötter och sedan var den frigjord. (Attans, sk.t och hela konkarongen på en gång.)

Nu var det grejen med att frakta bort 500 kilos-klumpen till andra sidan av huset. Vi behövde vara tre stycken för det projektet. En pirra, en gammal skärbräda så var den uppe ur hålet. Ett nytt hål grävdes på andra sidan. Trots att det inte fanns någon buske där så fanns desto flera stenar. Det tog oss lite drygt tre timmar att göra hela vårt flytta buske projekt. Minstingen är beredd på träningsvärk imorgon. Han tycker dock det var värt det. Vi är lika nöjda båda två med vår insats.

Nu behöver jag googla lite för att se om den ska klippas nu eller senare. Jag håller tummarna för att den ska överleva hur som helst.