– mina tankar och texter
Påskens arbete påbörjat. Det ska nog bli ordning på torpet så småningom.
Idag var det grävande på agendan. Vi måste ”klippa” av hörnet på tomten för att bilisterna ska se i korsningen. Check på det ✔️
Maken har varit ute och satt stolpar. Snart har vi staket också. (Tyvärr är nog min fina buske död.)
Jag har mätt ut hur många thujor vi behöver. För den sträckan kunde vi inte sätta plintar för staket. För där fanns det visst en 40000 volts kabel.
Nu blir det altanhäng och grillning.
Kostymen kom förra veckan. Jag är tydligen inte den bästa på att mäta. Den var lite stor. Nu har vi varit hos en skräddaren och han ska ta in den. Den är klar nästa vecka.
Det kommer bli så bra när det är klart. En jättesnygg kostym. Vi fick jättebra hjälp av skräddaren. Jag kan verkligen rekommendera www.suitopia.se. De har garanti för om du mäter fel. Som tur är så mätte jag för stort. Lättare att sy in än att öka. De tar kostnaden upp till 1000 kr för ändringar. Dessutom, om det inte går att ändra så gör de en ny. Vill ni ha en riktigt snygg kostym så är detta stället.
Man kan beställa hem tygprover om man vill innan. Finns också ett antal butiker i Sverige som man kan gå till och få hjälp med mått och se tyger.
Nu är det bara skorna som är ett stort bekymmer. Skräddaren frågade om vi kunde komma tillbaka med skorna. HA, HA, eller hur! Jag svarade att OM vi hittar några så kan vi komma in. Skjorta, fluga och näsduk bör vi kunna hitta ganska smärtfritt.
Vågar man ta fram en näsduk och torka näsan uta bland folk idag? Vågar man nysa? Vågar man säga att man rör sig ute? Vågar man umgås live med någon? Vågar man säga att man behöver hjälp ekonomiskt som egen företagare?
Vad vågar man göra idag? Jag kom på mig själv med att gå för nära en annan person på affären. Vi båda plockade lösgodis. Flera gånger kom jag på mig själv. Det var bara jag som gick för nära. Bara dök in när jag såg vad jag ville ha. Fast den andra var i närheten. Vågar man berätta att man gjorde fel. Vågar personen påpeka, att håll avstånd? Vågar man säga att man köper plockgodis?
Jag upplever det tufft att som egen företagare att säga att jag inte får någon hjälp om man jämför med anställda. Jag klagar inte. Jag påpekar bara att vi resonerar olika. Det blir lite vi och dem känsla. Att jag som egen har lite satt mig i sitsen själv som vill tjäna pengar. Om jag valt att vara anställd så hade jag haft mer rättigheter.
Jag vill inte att vi ska ha vi och dem känsla. Jag vill att vi tillsammans ska försöka fixa detta. Jag och min make har klarat oss ur en väldigt svår kris men också andra mindre kriser innan. Vi fixar detta. Vi har inte massor av pengar. Vi klarar oss ett tag till men vi har all rätt att vara oroliga. Även om hotet inte är imorgon.
Vi försöker att hjälpa där vi kan. Vi försöker att göra det vi brukar men också lite till. Vi har köpt mer saker än vad vi behöver. Vi har till exempel beställt en stor mattan från Rag2Rug. Vi behöver den egentligen inte men de har det tufft och då vill vi bidra. Vi äter ute mer än vad vi gjorde innan. Nu har också minstingen fått utelunch två gånger per vecka, som vi tänker nyttja. Allt för att hjälpa varandra.
Min fråga är vad händer när våra pengar är slut? För slut kommer de att ta. Våra inkomster har minskat och kommer att minska mera om detta fortsätter en längre tid. Är lösningen att vi alla gör som vi brukade? Fast på ett annat sätt? Take away mat istället för att äta ute. Beställa kläder, blommor med mera via take away istället. Eller är lösningen att vi alla låter bli att göra inköp och väntar på bättre tider?
Vi har inte haft något att rama in vår trädgård med på många år. Vi hade häck innan. Jag är inte den bästa trädgårdsmästaren som finns. Därför var inte häck något bra alternativ.
Något som jag tycker är tråkigt är att vi behöver ha något som skärmar av trädgården. Under denna tiden som vi inte haft det så har det försvunnit grejer från oss. Stegar, cykel och annat. Inte jätte mycket men det har ändå försvunnit. Många av sakerna har vi hittat igen. Vilket innebär att någon bara har tagit det för tagandet skull. Inte för att de behövde saken.
I natt så har det varit någon som förstört vår kant som ska gå runt gräsmattan. Vi ska göra ett staket. Men för att slippa ogräs och lättare kunna klippa gräset så har vi bestämt att sätta en plåtkant och sedan ha sten under staketet. Självklart med ogräsduk under stenen. Den har nu blivit söndertrampad på vissa ställen.
Maken blir som Kalle Anka. Han lugnar ner sig fort som tur är. Det jag inte förstår är varför ska det behövas ett staket för att folk ska låta bli att gå i vår trädgård? Det är tydligt avgränsat men inget som sticker upp. När vi hade häcken, som inte var speciellt hög, så hade vi inte dessa inkräktare. Jag har inga problem med om någon bara skulle gå i min trädgård. Det jag har problem med är att de tar med sig saker som tillhör mig. Eller förstör saker som är mina.
Vi behöver helt enkelt få upp vårt staket.
En helt ny dag att se fram emot. En helt ny dag som jag bestämmer hur den ska bli. En helt ny dag och solen skiner.
Igår blev fönstrena putsade. Men ingen städning efter sista fönsterbytet. Den orken fanns inte. Eller orken fanns inte till fönstrena heller. De blev dock putsade men inte bra. De är alldeles flammiga men det viktigaste är att vi ser att det inte är några skador på fönstrena till besiktningen.
Denna dagen är min. Denna dagen ska njutas. Även om den kommer innehålla städning av kontoret. Jag ska njuta varje sekund. Det har jag bestämt. Denna veckan har varit en av de jobbigaste på väldigt länge. Jag har sovit extra dåligt. Den timman som jag brukar få sova på morgonen har jag inte kunnat då vi har haft arbete med fönstrena. Jag är hur trött som helst. Kroppen vill inte riktigt lyda. Det värker och är bara tungt. Jag kan välja att vara i det. Att allt är jobbigt. Men jag väljer att inte vara i det jobbiga. Jag väljer att njuta och att se hur mycket jag får gjort trots krämpor.
Jag väljer att vara stolt över mig själv och vad jag presterar. Jag väljer att vara glad. Jag väljer att vara nöjd med vad jag har. Och det är så mycket lättare när solen skiner, eller hur. Idag är en bra dag!
Minstingen och jag har idag flyttat busken. Nu har vi plats för att göra ett skjul åt vår släpkärra. Nu hoppas vi på att den kommer att överleva. Den har stått i snart 50 år. Och det hade blivit en del skott som gjort den större. Dessa är nu borta.
Den ser inte så fin ut denna tiden på året. Men på sommaren är den jättefin.
Vilket slit vi haft. Minstingen var en hjälte och stark som en oxe. Att gräva upp en buske som stått i 50 år är inte enkelt. Vi har grävt och grävt och på rötter efter rötter. Vi har sågat och sågat. Makens bästa verktyg har fått hjälpa oss. Idag tigersågen och slägga och lite annat.
Vi höll på att ge upp. När vi grävt och sågat i några timmar så började vi prata om att kolla om vår duktiga grävare skulle kunna komma med grävmaskinen. För busken var fast. Då kommer maken och säger den släpper snart. Den sitter bara i tre (kanske fyra) rötter. Minstingen och jag bara, eller hur! Det är inte du som gräver så visst det är bara tre rötter som är fast.
Vi lyssande inte på honom och fortsatte att gräva. Och tänkte att vi får gräva samt såga bort en miljard rötter till. Busken var helt fast. Hände ingenting när vi försökte att rubba den. Vi sågar bort typ sex rötter. Sitter fortfarande fast. Då tröttnar sonen och slänger sig över den. Sim sala bim så var den lös. Han hade rätt maken, det var typ 4 fyra rötter och sedan var den frigjord. (Attans, sk.t och hela konkarongen på en gång.)
Nu var det grejen med att frakta bort 500 kilos-klumpen till andra sidan av huset. Vi behövde vara tre stycken för det projektet. En pirra, en gammal skärbräda så var den uppe ur hålet. Ett nytt hål grävdes på andra sidan. Trots att det inte fanns någon buske där så fanns desto flera stenar. Det tog oss lite drygt tre timmar att göra hela vårt flytta buske projekt. Minstingen är beredd på träningsvärk imorgon. Han tycker dock det var värt det. Vi är lika nöjda båda två med vår insats.
Nu behöver jag googla lite för att se om den ska klippas nu eller senare. Jag håller tummarna för att den ska överleva hur som helst.
Det börjar bli mer och mer klart att det varken blir student eller bal för minstingen. Idag beslutades det att inga allmänna samlingar på fler än 50 personer tillåts.
Jag hoppas att alla tar sitt ansvar och faktiskt förstår att vi behöver pausa en stund för att kunna fortsätta senare. Desto längre detta fortsätter desto svårare blir det att kunna fortsätta senare.
Nu hoppas vi på att vi kan fortsätta senare med att både ha en bal samt en student. För alla ungdomars skull. Jag kommer fortfarande ihåg både min bal och student. Även misstagen jag gjorde. Men allt har format mig till vad jag är idag.
Fast om det inte blir traditionellt firande så kommer det också att forma alla dessa studenter till vad de blir en dag. Oavsett hur det blir så kommer vi att se till att det blir en minnesvärd student för minstingen.
Det som inte förstör oss får oss att växa. Nu växer vi lite till i en allt tuffare miljö.
Jag börjar få vårkänslor. Vilket blir en kluven känsla. Allt är så begränsande idag. Jag känner igen hur det började 2008. Vi kom i en finanskris och vi kände av det inom en vecka i vårt företag.
Nu är det samma sak. Det är inte värre för oss men för övriga är det värre denna gången. Det är på ett annat plan nu. Eventuellt kommer vi, makens och mitt företag, bli mindre drabbade denna gången. Oavsett så känns det som att vårglädjen förtas.
2008 var vi tvungna att pausa allt. Vi hade startat en renovering på huset. Den var nödvändig då vi hade fått mögel på vinden. Vi hade börjat riva ut hela taket och all isolering på andra våningen. Vi har snedtak där uppe så i stort sett alla väggar var också utan isolering. Detta påbörjade vi på hösten strax innan finanskrisen slog till.
En vecka senare så förstod vi att vi har inga inkomster. Alla våra kunder sa upp avtalen på grund av krisen. Vi stod med en övervåning utan isolering och en vinter på gång. Ingen rolig sits. Vi bestämde oss ganska fort för att stoppa allt arbete på huset. Pengarna vi skulle renovera för behövdes nu för att ha mat på bordet.
Vi hade i stort sett inga inkomster under cirka ett och halvt år. Vi hade plast för trappan så att kylan inte skulle vara alltför jobbig i övriga huset. Vi hade en tuff period i våra liv. Men vi överlevde. Vi har kvar huset (som vi höll på att bli av med). Vi renoverar fortfarande på det. Skillnaden idag är att om vi skulle behöva stoppa allt så har vi ett isolerat hus men inget färdigt förråd.
Vi, maken och jag, vet att vi kommer att överleva även denna krisen. Frågan är hur?
Kan man gå i ide? Jag vet inte om jag orkar denna hysteri längre. Minstingen har också börjat att tröttna på att det enda som talas om är Covid-19. Men eftersom det är försent att gå i ide, i alla fall om man är en björn, så låter jag bli.
Däremot kan jag ju prata om annat en Covid-19 själv. Jag kan berätta om våra nya fönster som ska sättas in nästa vecka. Problemet är att då kommer Covid-19 in och stör. Det kanske inte blir några fönster. Då kanske vi är i karantän. Eller någon av oss är sjuka så hantverkaren inte kan komma.
Jag kan berätta om att det är årsmötes-tider för väldigt många föreningar nu. Men då kommer också Covid-19 in och dummar sig. För hur blir demokratin om alla ombud inte kan komma på årsmötet. Man kan vara i en riskgrupp eller helt enkelt vara sjuk. Då kan man inte komma.
Jag kan berätta om att äldsta sonen ska träffa psykologen genom LSS Råd och Stöd på onsdag. Samma dilemma, Covid-19. Det tar liksom aldrig slut. Vad som än är att berätta om i nutid eller framtid så kan ingen veta hur det påverkas av Covid-19.
Så nästa gång får jag berätta om dåtiden. Som när minstingen skulle komma till världen. Det var lite mer spännande än vad man kunde önska.
Igår var vi och tittade på nytt kylskåp och frys. Inte för att vi ska köpa något utan för att se vad vi vill ha. Valen är oändliga. Höga, låga, breda, zonindelningar, dubbeldörrar, över- och under, sidebyside och inbyggda och mycket mer.
Min fråga nu är hur kommer det sig att ett kylskåp kostar 93000 kr och ett annat kostar 17000 kr? Om inte säljaren riktigt kan svara på det hur ska jag kunna veta då?
Jag vet vad jag vill ha. Nu vet maken vad han vill ha. Prio ett, brett kylskåp. Ett där du kan få in en stor form utan att behöva ställa den lutandes på snedden i kylen. En annan prioritering är att det ska var högt. Med frysdel där under. Så man når allt smidigt inne i kylen. Maken har som önskemål om ett med en ismaskin men det är inget måste.
Vi få se vad budgeten tillåter när det är dags. Och det kan ju då ha tillkommit saker på marknaden. Ett som jag vet om är att vi fick mycket hjälp i butiken. Det beror på viruset. Ingen går dit, eller det stämde inte. Några kom och de var i stort sätt alla pensionärer. Så att stanna hemma över 70 år verkar inte funka så bra. Det är en sak att handla mat, en annan att gå till elbutiken och ”fönstershoppa”.