Kategori: Allmänt

Och ibland så är det precis tvärtom. En del av oss får mer att hantera i livet än andra. Och det får vara så. Jag skulle inte vilja vara utan mina motgångar. För när man tagit sig över på andra sidan så mår man så himla bra. Om vi aldrig skulle ha det tufft hur skulle det vara då? Skulle vi ha empati alls?

Jag tror inte det. Ofta är det de som haft det värst som har störst förståelse och ödmjukhet inför andra. Ett exempel som är extremt: En hemlös får mat och lite pengar. Den personen delar ofta med sig till andra i samma situation. Alltså delar maten och köper mer mat så att andra hemlösa också kan få. Håller ni med mig?

Jag har haft mycket motgångar i livet. Men det är (oftast) inte det jag lägger vikten vid. Att jag var mobbad för min längd har blivit att jag är väldigt stolt över min längd. Också mycket tack vare en fantastisk mamma som kunde ta det jobbiga när det var. Som sedan gav mig styrka och förståelse för att hantera det jobbiga. Att vända på det och ge styrka istället.

Idag är jag mycket tacksam för alla motgångar. Vi har alla motgångar, bara olika saker och olika mycket. Men motgångar drabbar oss alla. Frågan är vad du gör med motgången? Stannar du kvar i den den och ältar eländet. Eller går du vidare och kämpar? Jag är den sistnämnda. Jag kan utrycka frustration men sedan går jag vidare. För tänk så kul det kommer bli längre fram. Vilken styrka det ger när man klarat det.

Ibland är allt verkligen bara bra. Men ibland tvärtom. Det beror också på hur du ser på det. Snön är fantastisk. Vi fick massor igår och jag älskar det. Då är allt bra. Men när snön då ser till att idag leveranser kommer fram och jag är utan kylskåp. Ska jag bli arg på snön då? Den som jag älskar för ljuset den ger. För alla positiva egenskaper den har. Eller ska jag älta att mitt kylskåp inte kom fram? Jag väljer det första.

Jag är glad för att snön har kommit. Jag är glad för att jag har tak över huvudet. Kylskåpet kommer när det kommer. Ibland är allt bara bra. Ibland är allt tvärtom. Ibland beror det på hur din inställning är och vad du väljer. Ofta kan vi välja att allt är bra och se till att det blir det. I det lilla och i det stora.

Idag är en bra dag. Jag har luckor som inte hör till något. Jag har luckor som inte finns. Men en dag blir köket klart. Då spelar det ingen roll vilka luckor som finns eller inte finns nu. Jag fortsätter helt enkelt bara och tänker på dagen när belöningen kommer. Dagen då jag har ugn, kylskåp och vatten i köket. Dagen då allt är klart.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Även när jag behöver skotta tre gånger inom 12 timmar så älskar jag snön. Det har säkert kommit 25 centimeter snö sedan igår eftermiddag. Kommunen har inte varit ute och skottat än. Men vi har skottat tre gånger nu. Första gången vid 22 igår kväll. Och nu sista gången vid 06.30. Det är så mysigt ute.

Det är mindre mysigt att julbelysningen är borta. Den tog jag ur igår innan det började snöa. Det hade varit extra mysigt med belysningen som lyser genom snön. Fast sådant är livet. Nu kommer även kommunen och plogar hör jag. Så snart kan man gå ut och gå på promenad utan höga gummistövlar.

Det snöar fortfarande men gissar på att det avtar snart. Nu håller jag tummarna för att det kommer hålla sig. Med snön kvar alltså. Att vi får njuta av denna vita tiden ett tag. Även om vi inte kan åka och slänga skräpet från vår altan så är det värt det. Samtidigt så syns inte skräpet under snön. Det ser ut som att vi har en snöhög bara. Konstigt ställe att skotta upp den på men det spelar ingen roll.

Vad tycker du om snön? Med eller utan skottning? Jag ser fördelen med skottningen att man får annan träning. Mot vad man brukar göra. Det kanske beror på hur mycket man har att skotta. Vi har ungefär tolv gånger sju meter som uppfart att skotta. Sedan har vi utöver det en väg som vi delar med våra grannar. Där vår del är att skotta sisådär tjugo gånger två meter.

Nu ska jag njuta av snön så länge den finns kvar. Och om det kommer ny snö så blir jag ännu gladare.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag tänkte jag att vi inte ska prata om vårt golv. Vårt golv som det inte händer så mycket med nu. Men som mattläggaren sa när han var här igår. Chefen kan inte träffa kunder men vi ska det. Nej, idag tänkte jag att vi kan prata om roligare saker. För en del. En av mina vänner uppskattar ämnet väldigt mycket.

Pruttar. Vi pruttar alla (inte jag då men alla andra.) 16 pruttar om dagen är tydligen det normala. När farmor började höra dåligt så pruttade hon mer. Antagligen för att hon inte hörde själv. Sådana där långa pruttar som bara kommer ut. Då fick man hålla masken. Mest för ljudet. De luktade nästan aldrig.

En annan som jag känner som jobbade som ortopedtekniker i Stockholm en tid pruttade en gång på jobbet. Antagligen fler gånger men bara en gång som det blev riktigt pinsamt. Har ni någongång varit bubblig i magen och inte kunnat prutta fast ni behövt. Och sedan kan det komma utan att du vill så var jag, eller just det någon jag kände som jobbade i Stockholm, en dag. Hade nästan som knip. Och även om jag försökte gå på toaletten och lätta på knipet så gick det inte.

På eftermiddagen när vi hade stängt för patienter (TACK och lov) så är jag med två av kollegorna och diskuterar något. Kommer inte ihåg vad. Vi blir färdig och jag går därifrån. I slutet av korridoren som var ganska lång. Fick plats med säkert fem patientrum i korridoren. Där kommer det en SMÄLLPRUTT. Eller en SMÄLLBOMB kanske är bättre ord. Det skallrar i väggarna av smällen. Vad gör man. Man vänder sig om till kollegorna och ber om ursäkt. Kollegorna sitter båda omvända med STORA ögon och bara glor med hakorna vid golvet.

Tur de satt ner så det inte var så långt till golvet. Det var oerhört pinsamt för personen i fråga. Luktfri bomb. Bara ljud. Men det ljudet, jag har aldrig hört något liknande. Och jag skulle bara vilja höra mina kollegor återberätta situationen medan de antagligen håller sig för att inte kissa på sig av skratt.

Men jag pruttar ju inte så jag vet inte hur det är att vara i prekära situationer. Maken däremot har kommit till en ålder där han pruttar på affären. Lite som farmor fast han hör fortfarande bra. Maken har aldrig pruttat offentligt innan. Antar att det ändå är åldersrelaterat. Kanske att man bryr sig mindre om vad andra tycker med åldern. Jag pruttar dock inte (än i alla fall) offentligt.

För er som skaffat munskydd så har maken hittat ett nytt användningsområde. Eller nytt och nytt. Det används fortfarande för att täcka mun och näsa. Tanken med munskydden är ju att man ska skyddas och skydda mot viruset. Maken har insett att det är bra som otrevliga lukter som man inte vill inandas. Jag säger inte att jag var hemma när det hände. Jag säger bara att maken har insett att om det släpps en stinkbomb inomhus så är munskydd effektivt för att överleva.

Jag har en del prutthistorer som andra gjort. Inte jag. Bara andra. Konstigt nog så är det roligt med pruttar och pinsamt. Om man inte heter maken. För han bryr sig inte längre. Pryd är han dock fortfarande. Det kanske släpper om några år. Jag lovar att rapportera om det om så blir fallet. Han har fortfarande bacillskräck också. Om den lättar så lovar jag att rapportera det med.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Kanske om pågående renovering då.

Det var många som sköt raketer i år. Vi var inte ute och tittade. Men det hördes. Det började tidigt och höll på länge. Vi tittade på Nyår på Skansen och där smällde det också för fullt. Alltså inte på Skansen utan inne i Stockholm och runt omkring. Det var många som tyckte att man behövde fira in det nya året rejält. Jag upplevde det som att det var mer än vanligt. Sedan när man läser tidningen igår så insåg man att det varit mera. Tusentals personer som samlats på torgen och poliser har blivit beskjutna med raketer.

Nu till det mest spännande. Hur många har ansökt hos polisen för att få skjuta med raketer? Jag skulle gissa på ett fåtal. Förra året kom nya regler vad gäller raketer och smällare. Om du är på plats där det kan leda till skada så måste du alltid ansöka hos polisen om tillstånd. Vilket innebär all tätort automatiskt måste ha tillstånd för att få skjuta raketer. Vår kommun har gått ett steg till och säger att du måste alltid ansöka hos polisen för att få skjuta raketer i hela kommunen. Vi är en landsortskommun, så det finns säkert platser där det inte är risk för skada. Men vår kommun anser att det alltid behövs ett tillstånd. Från förra året gäller alltså detta.

Till saken hör att att det kostar 870 kronor att ansöka. Du får inte tillbaka pengar om du får avslag. Därför tror jag att det inte var en enda person som ansökt utan sköt sina raketer olagligt. Då kan man ju undra varför polisen inte kunde gå in och skingra personerna som samlats i tusentals? De kunde ju alltså använt sig av att få se tillstånden för att få skjuta raketer. Eller var det för farligt för att kontrollera?

Till nästa steg. För att få skjuta raketer med styrpinne så måste man ha utbildning för att ens få köpa dessa. De vanligaste och billigaste nyårsraketerna kräver alltså utbildning för att få köpa. Jag undrar hur många som har kollat det utbildningsbeviset? Här i vår kommun var det uppenbart många som hade sådana raketer. För om det varit en ”tårta” så hade raketerna kommit i en jämnare takt. De kostar väldigt mycket mer därav den med styrpinne är vanligast.

Vore det inte bäst för alla om alla fyrverkerier bara förbjöds? Då skulle djuren må bättre. Miljön skulle må bättre. Egendom som riskerar skador skulle må bättre. Personerna som riskerar att skadas skulle må bättre. Och sist men inte minst, din plånbok skulle må bättre. Detta året så skulle också smittspridningen må bättre. Maken skulle köpa en plugg till röret för diskhon. Det var världens kö för att köpa fyrverkerier. Maken åkte någon annanstans för att köpa pluggen. Men kön var kvar. Och bacillerna om någon hade det i kön.

Sköt du raketer? Hade du tillstånd? Eller bor du på landet mitt i skogen där det inte behövs? Vi sköt inga raketer. Har inte gjort på många år. I vår familj kanske vi totalt på skjutit raketer 4 gånger. Jag har aldrig tyckt om det. Vi har haft en del incidenter som andra orsakat för oss så jag har väldig respekt för raketer. Tycker du det borde förbjudas? Eller älskar du raketer?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nu är det snart dags igen. Ett nytt år är det om bara några dagar. Idag är det tisdag och på fredag har vi ett helt nytt år. En ny tid. Ett nytt kapitel. Och stora förhoppningar om att det blir att annat år än 2020. Ett år som kan bli fritt från virus. Fritt blir det aldrig. Det är nog som mässlingen. Här för att stanna men kan kontrolleras med ett vaccin.

Fritt från virus med hjälp av vaccin. Det är nog mångas önskan för det nya året. Det nya kapitlet. Ett år som innebär att man kan få hålla hand igen. Kramas igen. Ses igen. Att få vara ett flockdjur igen. Sedan hoppas jag också att vi behåller de delar som varit bra. Som att alla tvättar händerna mer och bättre. Att alla stannar hemma om de år sjuka. Att studentfirandet bara är för familjen och resten är digitalt. Några saker som varit bra med pandemin. Men att få ha en studentbal hoppas jag att nästa år får ha.

Vaccinet har kommit. Tyvärr också ett muterat virus som man hoppas att vaccinet stoppar också. Vilket inte är säkert. Men vaccinet är här. Mamma fick en första dos igår. Om en eller två veckor så ska hon få dos nummer två. När den verkat så har hon sedan skydd mot viruset. För säkerhetsskull så kan vi ju fortsätta att hålla avstånd som vi gjort nu sedan i våras. Vi kan vänta lite extra med den där kramen bara för att vara helt säkra på att vi inte ska bli sjuka eller smitta någon annan.

Snart ett nytt år och vaccinet är så välkommet att vara med från starten av 2021. Hoppet om att detta blir ett fantastiskt år utan ångest och rädsla. På så många olika plan. Slippa ångesten över att vara instängd i ett hem där man är otrygg. Slippa ångesten över att vara ofrivilligt ensam. Slippa rädslan över att få viruset eller smitta någon annan. Ett nytt år och ett nytt kapitel. Med förhoppningen om att det inte blir som 2020.

2021 inleds också med en ny president för USA. Vilket också ger mig hopp. Hopp om att klimatet kommer må bättre. Att vi tillsammans kanske kan nå målen med temperaturökningen globalt. Hoppet är det sista som överger människan. Och nu kan vi alla känna lite större tillförsikt till att det kommer bli bra.

Snart är det nytt år. Vad har du för nyårslöften? Mitt nyårslöfte är att jag ska se personer som är ensamma. Att säga ett hej eller ge hjälpande hand. Till de som inte vill vara ensamma men har blivit det av olika anledningar. Att stanna och säga några ord till grannen till mamma. Att ringa ett extra samtal för att jag vet att en person sitter ensam och våndas över storhelgen. Att ge ett leende till tiggaren som gör vad som krävs för att kunna överleva. För hoppet är det sista som överger människan. Och vi är beredda att gå långt för att överleva.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nu drar det igång med att röja. Det och städning. Det är ju fredag. Vilket innebär städning. Allt blir så mycket lättare med att solen skiner. Igår sken solen. Idag skiner solen. Det finns hopp och det finns ljus.

Igår var väldigt mysig dag. Det var julmat, Kalle och paket som vanligt. Fast inget var som det brukade. Det blev FaceTime med de som vi inte firade ihop med. Med barnen bland annat. Vi fick en tallrik i julklapp av minstingen. En omtänksam julklapp. Nu kan vi alla äta ur likadana tallrikar när vi gör Ramen.

Allt som allt en väldigt fin jul. Lugn och stillsam utan stress. Vi avslutade dagen med att titta på Tenet och äta päron med glass och grädde. Filmen var bra. Den är lite som Inception. Tyckte ni om den som kommer ni att tycka om Tenet.

God fortsättning. Nu ska jag återgå till röjandet i köket. Ta hand om dig så hörs vi imorgon.