Kategori: Hälsa

Nu börjar det bli det enda som någon lyfter fram, Covid-19. Nu har de börjat ge besöksförbud på äldreboenden i vissa regioner. De förespråkar att alla kommuner ska göra det. Det kommer bli en jobbig tid framöver, och då tänker jag på mamma.

Mamma kan inte prata i telefon. Några ord går men det mesta av våra samtal är med minspel och hjälp med vad hon försöker säga. Det är svårt på telefon. För att kunna prata med mamma på video skulle jag behöva flörta med någon i personalen så jag kan ringa deras privata telefon och de hjälper mamma. På något sätt behöver det lösa sig så att vi får ses.

Samtidigt som det är väldigt jobbigt så är det ändå skönt att det tas på allvar. Vore inte så kul att vara i samma läge som Italien, där hela landet är satt i karantän.

Nu får vi alla hjälpas åt att följa riktlinjerna och försöka skydda varandra från viruset och be för att det blir kortvarigt. Önskar er en fin natts sömn!

Det blir ingen resa till Dublin för mig. Jag har varit i kontakt med alla som går att ha kontakt med inom vården. Känns det som i alla fall.

Först Bröstmottagningen. Där blev diskussionen att det borde inte vara något problem så vi kan inte avråda. MEN du kanske ska kolla med Infektion också. För vi är inte helt säkra. Ringer Infektion som hade varit helt säkra om det inte var för att jag var opererad. Det blir en vända till som till slut resulterar i att jag får åka men bör iaktta varsamhet. Inte hälsa på någon. Undvika människor som verkar sjuk. Listan görs lång men jag blir inte avrådd att åka.

Allt detta är under tiden som det kommer hem människor från Norra Italien där de varit på semester. Fallen ökar från 15 Covid-19 sjuka till över 60 st inom ett dygn. Och ingen avrådan från att resa till Italien. Idag 7 mars är siffran uppe i 140 smittade i Sverige, alla har importerat smittan hit. Igår 6 mars när det var 132 bekräftade fall av Covid-19 i Sverige, de allra flesta från Italien, så sätter UD in en avrådan till att resa till Italien.

Jag kunde alltså ha rest till Dublin. Utan att någon tycker att jag inte borde. Även om många var osäkra. Jag är inte så orolig för mig själv. Som läkaren sa att även om du skulle bli sjuk är du tillräckligt stark för att överleva. Men alla andra då? Tänk om jag skulle bli sjuk och också importera hit Covid-19? Eller om jag träffat någon här som importerat det och inte vet det än. Jag skulle passera flera tågstationer samt flera stora flygplatser. Hur många människor möter man där? Sedan alla människor som jag skulle mött i Dublin. Beslutet blev till slut av solidaritet till alla andra att välja att vara hemma. Jag vill inte vara orsaken till ökad smittspridning.

Man vill inte bli påmind om träning när man inte kan träna. Eller jag kan träna bara inte det jag brukar träna. Istället för att tänka nytt och träna annat så låter jag bli. Inte så smart, jag vet!

Jag gör inte ens min rehabiliteringsträning som jag ska. Jag ska göra väldigt enkla rörelser två gånger om dagen. Och jag gör det bara en gång om dagen nu. Man ska också komma igång så fort det går att göra sina vardagliga sysslor och det gör jag som man ska. Lite mer än jag borde kanske. Det är det där med att hålla armarna under axlarna. Det är inte alltid så lätt. Om man är lång så har man nyttjat utrymmet på höjden. Vilket nu blir ett problem. Jag försöker att be maken, i alla fall när han är i närheten.

Som tur är kan man alltid bli bättre så jag satsar på att öva på att bli bättre. Ett steg i taget. Snart är jag tillbaka där jag var innan. Tyvärr går det inte lika fort att få tillbaka flåset som att bli av med det. Det räcker med en vecka så märker man av att man inte tränat.

Ikväll blev det att ta tillvara på livet. Och om man inte orkar laga mat och inte vill ha utemat så kan man göra god mat väldigt enkelt. I kväll blev det färska räkor, hemgjord aioli samt baguette. Mysigt att få äta långsamt och njuta av tillvaron tillsammans.

Jag har tydligen bra läkekött. Idag på återbesöket så visade det att allt läker perfekt och lite bättre. Jag är svullen och har blåmärken fortfarande och det är som det borde vara. Nu är det en vecka till med hårda förband sedan kan jag ta bort det ena och bara ha visst stöd kvar. Om cirka tre månader så är det dags för nästa återbesök. Då kommer all svullnad vara borta och vi ska diskutera vad som följa skall i återställandet.

Jag är van att inte få sova riktigt. Fast att inte få sova riktigt för att man har ont var inte bättre än att bara inte få sova. I natt var första natten sedan operationen som jag kunnat ligga ner och sova. Det har inte varit smärtfritt men jag har legat ner.

Att jag har ont är inte konstigt. De har stoppat in en protes på höger sida. Huden har tänjts och intryckt protes i ett för litet utrymme. För två år sedan så togs hela högra bröstet bort och en mindre protes stoppades in. Jag är smal vilket innebär att jag inte har hur mycket hud som helst och en hel del hud skars bort tillsammans med bröstvårtan. I bröstvårtan samlas mjölkgångarna och en himla massa östrogen. Så den var tvungen att tas bort.

Efter en mastektomi behöver kroppen få vila. Minst ett år. Om du får cellgifter eller strålning kan det vara längre innan du kan opereras igen. En operation till är nödvändig om du vill få tillbaka ett ungefärligt utseende som du hade före bröstcancern. För mig har det varit viktigt att få tillbaka mitt vanliga utseende. Svårigheterna ligger i att det är en protes. Om du gör ett bröstlyft eller förstoring så stoppas det in silikon i båda brösten. Du har kvar all din bröstvävnad och du får fylligare bröst. I mitt fall har all bröstvävnad tagits bort på ena sidan men inte andra. Det blir väldigt olika.

För att försöka få båda sidor lika så har de nu gjort ett lyft på andra sidan. Jag vet inte hur resultatet är då jag har förband och ska ha i ett antal veckor. Jag har även ett band som ska trycka allt neråt, vilket jag tror är det värsta. För att ha ett konstant tryck på området som gör ont gör att det gör mer ont. Trycket behövs för att jag inte ska få en protes uppe under halsen. Den måste få tid att läkas fast i bröstet. Jag får heller inte ta armbågarna över axlarna. Vilket gör det lite svårt att få på sig kläder när man inte får ha armarna över huvudet.

Alla svårigheter tar jag gärna. Det är en övergångsperiod och det har redan blivit mycket lättare. Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag fått och får.

Inatt kanske jag kommer kunna ligga på sidan och sova. Ett steg i taget.