Inte många gånger i livet som åker ambulans. Helst vill man inte åka någon gång. Men jag har åkt några gånger i mitt liv. Förhoppningsvis blir det inte fler gånger nu. Man tänker på livet och allt som kan hända mer när man gjort det.
Man tänker också på tidigare gånger. När jag var typ 10 år så blev jag påkörd av en bil. Då fick jag åka ambulans. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket om resan. Den var med blåljus men utan signaler. Jag hade fått en uppblåst kudde runt hela benet så det var stabilt till vi kom till sjukhuset.
Nej, det jag kommer ihåg mest är precis efter krocken och väntan på ambulansen. Jag flög upp i luften och ner på motorhuven innan jag landade i asfalten. Det var armbågen i motorhuven och benet i asfalten. Det var enbart benet som gick av. Det gick rakt av och pressades ihop diagonalt inuti. Jag hade ont. Vilket hela byn hörda.
Passageraren var några år äldre än mig. Hans mamma körde. Hon stannade med mig och sonen drog över åkern till min moster som var sjuksköterska. Samt för att ringa efter mer hjälp.
Min moster kom fort precis som resten av byn som hört mig. Min bror kom cyklandes på sin väldigt modifierade cykel med chopper styre. Sist av alla kom min mamma och min hund, Knoppen.
Jag såg henne gå utmed kyrkomuren i mörkret. Eller, det jag såg var glöden på hennes cigarett. Hon kom lunkandes tillsammans med hunden och sin cigg. Någon frågade varför hon var så lugn och inte först på plats. Mamma svarade: jag hör henne så jag vet att hon lever.
Ett ev tecknen man ska ha koll på är om någon är tyst. Då kan det vara mer akut än någon som skriker som en stungen gris över hela byn. Hon hade rätt men hur många andra hade gjort samma som henne i den situationen?
Min bror drog ut sin cykel på en av åkrarna när han insåg att polisen skulle komma. Då blev jag arg för det. Precis som att polisen bryr sig om hans olagliga cykel när jag blivit påkörd. Mamma skrattar och vet ännu mer att det inte kommer bli några bestående men.
Ja, min mamma var unik och jag kan sakna henne något oerhört fortfarande. För även om hon var sist på plats så var hon min starkaste, största och bästa stöttning man kunde få av en mamma.
Hon var med till sjukhuset så klart. Det var hon som dämpade slaget när jag fick reda på att de hade varit tvungna att klippa av mig mina nya kläder. Samma dag hade mamma och jag varit och köpt rosa-svart rutiga byxor och rosa tröja. En kväll fick jag med mina nya fina kläder.
Hon var där för mig och jag tror hon var glad för att jag var mer ledsen över kläderna än att jag låg med helgipsat ben och en komplicerad fraktur. Tänk vad en ambulansresa kan trigga för minnen.
Dagens ord: varm. Jag blir varm av alla fina minnen av mamma.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
