Vi är olika. Vi beter oss olika. Det är inte alla beteenden som man uppskattar. Det är inte alla som uppskattar dina beteenden. Ibland så är vi inte medvetna om vårt beteende. Ibland gör vi saker utan att veta om att det är ett problem. Ska vi då säga något?
Om någon är väldigt skarp i sitt uttryck och jag vet att det egentligen inte ska vara så skarpt, ska jag säga till den med uttrycket? Eller ska jag mildra intrycket för den som tog illa upp? Om det varit min äldsta son som var skarp så hade jag sagt till honom. Självklart. För han hade jag vetat att han inte visste och han hade inte lärt sig om han inte fick veta.
Antagligen är det så med alla andra också. Ändå så säger vi inget. Vi tar för givet att alla vet hur de agerar och beter sig. Varför då? För att vi vill inte vara den som rättar någon? För att vi vill inte göra någon illa? Eller är det bara på grund av oss själva, vi orkar inte konflikten?
Man kan säga till på olika sätt. Jag var i ett beteende för många år sedan som jag inte var medveten om. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Jag gjorde vad jag kunde för att ta mig upp ur det hålet. Jag började att cykla. Då rensade jag huvudet och tröttade kroppen. Efter tag så började jag cykla tillammans med en annan. En som var van cyklist och hade dessutom rätt utrustning. Jag cyklade på min mammas gamla cykel.
När vi varit ute tillsammans ett antal gånger så började personen att alltid cykla om mig när vi kom till korsningar. Vilket var enkelt då jag inte kunde cykla så fort på min cykel. Men jag började ändå fundera över beteendet. Varför skulle hen alltid om mig innan en korsning?
Jag ställde till slut frågan om omcyklingen? Svaret blev allt annat än vad jag hade förväntat mig: Jag cyklar om dig innan varje korsning, för du ser dig inte för. Du cyklar rakt ut. Och jag vet inte om du skulle cykla ut när en bil kommer.
Det var en chock. När jag fick svaret så visste jag att det var sant. Jag brydde mig inte vad som hände för att jag mådde så dåligt. Jag var inte medveten om att jag gjorde det dock. Jag behövde att någon berättade det för mig. Sedan tänkte jag på det. Jag tänker på det än idag faktiskt. Att se mig för så att jag inte tar skada.
Jag var inte medveten om mitt beteende. Jag behövde att någon berättade för mig. Hur ofta är det så? Att någon måste göra oss medvetna om vårt beteende fast ingen gör det? Alldeles för ofta, skulle jag tro.
Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte hade blivit medveten om mitt beteende. Kanske inget. Kanske allt. Kanske hade jag blivit medveten vid en nästan krock och då ändrat mig. Jag är oerhört tacksam för att jag blev medveten innan något hemsk hände.
Vi vet ju aldrig vad för hemskt som kan hända. Och att vi mildrar för den som blir utsatt för ett beteende som inte är helt okej, det är bra. Vi vet inte vad som händer annars. Men vi kanske också ska ta modet till oss och våga säga till den som beter sig illa. Den personen kanske faktiskt inte är medveten om sitt beteende.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Jag lovar.