Mamma och jag var ute och handlade till mig en dag. Det var en fin dag och jag behövde kläder. Jag var i tio-års åldern. Det hörde inte till vanligheterna att vi var ute och shoppade. Det brukade snarare bli något plagg då och då. Men denna dagen blev det mera. Det blev en hel outfit. Ett par rosa och svart rutiga byxor. Jag var så himla glad för de räckte till på längden. Sedan en tröja som matchade i rosa. Jag tror det var strumpor också.
Just de här två var jag så glad i. Jag ville ha på de på en gång när vi kom hem. Vilket jag självklart fick. På kvällen skulle jag iväg på Vi unga. En gång i veckan var det aktivitet med Vi inga uppe i bygdegårdslokalen. Så även denna dag. Jag kommer inte ihåg alls vad vi gjorde denna dagen. Det jag kommer ihåg är att jag var ganska (lat) trött denna dagen. Så jag bad om skjuts nerför backen av ledaren. Alltså vi pratar om nerför backen. Ingen sträcka alls.
Självklart fick jag det. Hon skulle ändå åka där. Vi åker nerför backen och jag hoppar av vid kyrkan. Vi bodde i gamla prästgården. Så för att komma hem så behövde jag korsa vägen. Följa utmed kyrkan och kyrkogården för att sedan vara hemma. Det är nu det händer.
Jag kollar höger och vänster. Till höger ingenting och till vänster bara bakljusen på bilen jag precis har hoppat ur. Så jag går över vägen. Det skulle jag inte gjort för det kom en bil som var dold av den jag lämnat. Upp på motorhuven. Upp i luften. Ner på motorhuven och till sist tillbaka på marken. Denna gången liggandes istället för stående.
Eftersom det varit en mötande bil så var det låga hastigheter. Jag landade och var vi medvetande. Vilket alla i byn tydligen hörde. Passageraren till bilen som körde på mig, springer till grannen till oss. Hon är min mammas svägerska och dessutom sjuksköterska. Till henne springer han nog sitt snabbaste lopp i sitt liv och ber om hjälp. Hon kommer fort. Någon ringer efter ambulans. Jag skriker fortfarande.
Mamma har inte kommit än. Min bror dyker upp på cykel. Hans coola cykel med limpsadel och förhöjt styre. Utan reflexer och lyse. Himla cool. Fler från byn samlas. Ingen kunde undgå att höra (sirenen) mig. Mamma har inte kommit än. Efter tag så kommer min hund. En stor Old english sheepdog. Och strax efter kom mamma. Men en cigarett. Och alla undrade varför hon tog så lång tid på sig. Svaret: Jag hörde ju att hon lever. Så det var ingen brådska.
Alla hörde att jag levde. När det gick upp för min bror att polisen också skulle komma till platsen inte bara ambulansen. Då tog han sin cykel och kastade ut den på åkern. Och jag blev vansinnig och skrek till honom. Tror du att dem bryr sig om din dumma cykel när jag ligger här! Han lyssnade inte på mig. Han tog det säkra före det osäkra. Polisen skulle inte få beslagta hans coola (olagliga) cykel.
Mammas svägerska var snabbt på plats även om hon också precis som mamma kunde göra bedömningen väldigt fort att jag levde. Men hon hade lite andra kriterier också. Som att se vart jag var skadad. Det var benet som var av. Jag fick snällt ligga kvar på marken stilla tills ambulansen kom. Som inte var långt efter mamma. På med nackkrage. På med benkrage. De blåste upp något runt hela benet för att inget skulle flytta sig till vi kom till röntgen.
Mamma och jag åkte in. Benet är av på två ställen. Både vad ben och skenben. Dessa har åkt ihop och jag måste opereras. Då får jag reda på att de måste klippa av mig kläderna. Kläderna som jag oroar mig för om de gått sönder under min flygtur. På benet var det ett hål. Det visste jag. Vilket jag tyckte skulle lagas. Och nu fick jag reda på att de klippte sönder alltihop. Även strumporna. Inte ens en dag fick jag ha min nya fina kläder.
Mamma tog allt som vanligt med stort lugn. Jag vet inte om det blev något försäkringsärende. Jag fick inga nya kläder omgående i alla fall. Och jag kunde dessutom inte lösa det omgående heller. För det blev gips upp till höften i tio veckor. Sedan att gipset gick sönder vid knäet en gång räknas kanske inte. Eller att jag fick en blåsa på benet som var tioxtio cm som ingen trodde på. Det är helt andra historier om hur vi löste det. Mamma och jag.