Igår var jag hos mamma. Hela eftermiddagen. Igår var ingen bra dag. Det var svårt med kommunikationen. När vi pratar i telefon så är det oftast jag som håller låda och mamma fnissar eller håller med. Hon kan svara ja eller nej ibland. Men när vi ses är det lite lättare. Jag kan ofta förstå hennes rörelser vad det är hon vill och då ställa rätt frågor. Igår var inte en sådan dag.
Igår så kunde mamma inte svara ja eller nej. Utan var bara tyst. Jag visade bilder på sådant som hänt sedan vi sågs sist. Ingen reaktion. Inget ja eller nej på om det såg bra ut. Men hon tittade på varje bild. Hon log någon gång när jag sa något men inte så mycket mer. Vi fikade i tysthet. Hon tittade mest ut. Jag försökte uppdatera henne på hur det går med Trump och åtalet. Jag fick ibland ett svar. Men inte säkert att det hängde ihop med vad hon menade.
När hon trycker på larmet till personalen så försöker jag reda ut vad det är hon vill ha hjälp med. Men det går inte. Personalen kommer och försöker reda ut vad det är hon vill men det går inte. Både jag och personalen börjar med att det är en timma kvar till middagen. Personalen lägger också till att de börjar tidigare med maten eftersom alla måste äta på sina rum. Men nej, ingen respons. Eller kroppsspråk som är förståligt. När då personalen gått så frågar jag igen vad det kunde ha varit. En klar fullkomlig mening: Det var när maten kommer.
Men hon kunde ändå inte svara ja när jag frågade om det var om maten. Inte heller när personalen kom så kunde hon svara ja på den frågan. AHHHHHHHH, känns det då. Att veta att mamma har det men inte kan få fram vad hon menar eller vill. Oftast så kan jag förstå och tolka. Personalen, den ordinarie, kan också tolka henne. Inte igår dock. Det var helt blankt tills den där meningen. Och så vart det. En knapp timma senare kom maten. Och hon åt den med en rasande fart. För att sedan gå och lägga sig.
För att ha något att göra så lekte vi lite med mammas nya mobil. Den som hon kan ringa på genom att trycka på knappen. Vilket hon absolut gör när den finns i hennes närhet. I helgen så tryckte hon på den ungefär tjugofem sekunder efter vi avslutat ett halvtimmes samtal. Då ringde hon tydligen bara för att se om det gick. Ibland är det för att hon vill prata. Ibland för att hon vill ha hjälp av personalen. Mest det.
Jag tänker att det är bra att jobba med telefonen när jag då är med mamma, så hon verkligen vet vad som händer när hon trycker på knapparna. Då hittade vi kameran. Och till och med att ett leende hittade till mamma då. Den är inte den mest optimala att ta selfies med. För man måste vända på telefonen precis som alla fick göra i början på kamerans intåg i telefonernas värld.
Kameran har kanske inte den bästa upplösningen. Men vi hade kul när vi höll på. Mamma (genom mig) skickade bilden till sina bägge andra barn. Vilka säkert blev väldigt glada för den fantastiska bilden på oss. Eller i alla fall över att få ett mms från mamma. Även om mammas kamera inte är så bra så innebär det ändå att den kan ta emot bilder. Så om vi vill skicka något till mamma så kan vi göra det. Och sedan tinga personalen som då får gå in och öppna meddelandet och visa mamma.
Även om det var svårt igår så hade vi det mysigt. När solen gått ner så tände vi ljus och myste tillsammans. Idag är en ny dag. Får se hur samtalet går om en stund. Om det blir bara jag som pratar eller om mamma kanske också säger något.
Ta hand om dig. Imorgon är framtid. Igår är dåtid. Idag är nu. Lev nu. För imorgon kan det vara försent. Vi hörs imorgon (förhoppningsvis).