Helgen är slut. Helgen då Jesus dog för våra synder. Helgen då han återuppstod för hans far välkomnade honom hem. Jesus tog på sig alla våra synder. Och syndat det har jag denna helgen. Är jag då förlåten?
Mamma mår ju inte bra. Mamma är skör. Jag ber. Jag ber och jag svär. Jag svär och jag är arg. Jag har hopp och jag ber. Jag borde bara be. Jag borde bara ha förtröstan. Men så är det inte. Jag är arg på att livet är orättvist. Jag är arg på pandemin. Jag är arg på att livet är jobbigt.
Jag vet att jag inte har den rätten. Jag har inte rätten att vara arg för att livet är jobbigt. Det jag har är rätten att leva mitt liv på det bästa sättet jag kan. Jag har rätten att ta tillvara på livet på det enda sättet. Det rätta sättet. Genom att ha förtröstan och vara god. Inte arg. Jag har liv. Jag har ingen rätt att vara arg. Jag har kärlek. Jag har familj. Jag har mat. Jag har tak. Ändå är jag arg.
Arg över att jag inte kan göra någonting. Arg att jag har livet. Livet som är bra. Livet är orättvist. Jag har ett bra liv. Det har inte alla. Jag har världens bästa mamma. Mamma som aldrig skulle klaga. Inte om det gäller henne. Hon har alltid funnits där för mig och hjälpt mig när det behövts. Därför är jag arg. Arg för att nu kan inte jag hjälpa. Jag kan finnas men inte hjälpa.
Nu är helgen slut. Helgen då Jesus dog för våra synder. Även mina. Helgen har varit fin. Ändå är jag arg. Helgen har varit med mycket besök hos mamma. Helgen har varit lång men samtidigt alldeles för kort. Nu är den slut. Mina synder är förlåtna och jag ska göra vad jag kan för att förtjäna det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.