Varje dag ringde jag mamma. Även dagarna när jag skulle hälsa på. Då var samtalen ganska korta och en påminnelse om att jag skulle komma. Hon blev lika glad varje gång. Även om det bara var tre dagar sedan jag var där sist.
Hon var glad för samtalen också. Hon förstod att det var svårt att komma varje dag men att ringa gick bra. De dagar jag inte åkte till henne så hade vi nästan alltid ett halvtimmas långt samtal. Hon sa inte så mycket. Det var mest jag som höll låda.
Om du ska prata med någon i en halvtimma varje dag så måste du ha något att säga. Det är inte så mycket som händer på ett dygn. Jag pratade om allt. Det kunde vara de små sakerna som att jag hade sovit gott eller illa. Det kunde vara om att minstingen lagat maten kvällen innan.
De dagar vi inte sågs så pratade vi alltid på lunchen. Innan hon skulle äta kl 12.30. Då kunde jag alltid berätta för henne vad hon skulle äta. Om det skulle bli gott eller inte. Ofta tyckte hon det skulle bli gott. Ibland visste hon att det skulle bli för salt. Hummersoppan var alltid för salt. Jag blev bra på att tyda henne även i våra dagliga samtal när jag inte såg hennes uttryck.
Jag saknar våra samtal. Jag tänker fortfarande på att detta ska jag berätta om när jag pratar med mamma. Som igår när jag klippte äppelträdet. Eftersom jag aldrig klippt fruktträd innan så är det ett viktigt steg i trädgårdsmästarens framgångar. Jag har ingen aning om jag klippt för mycket eller ej. Vilket jag skulle sagt till mamma. Jag hade sagt att jag kommer visa bild när vi ses. Ja, hade hon svarat på det. Kanske lagt till, det ser jag fram emot.
Ibland kunde hela meningar komma. Det ser jag fram emot kom oftast ganska enkelt. Jag klippte buskar igår också. Men det har jag gjort innan så det hade hon inte fått se bild på. Det är svårt att ta livet av en buske. Det är lättare med ett fruktträd.
Jag har gjort precis som man ska. (Tror jag) Jag har sökt efter svar och läst på hur man ska göra. Alla korsande grenar ska bort. Alla skott som går uppåt ska bort. Det ska glesas ut så att solen kommer åt. Man får inte ta för mycket (kan ha blivit så). Jag vet att när jag visat bilden för mamma så skulle hon le och jag skulle säga visst blev det bra, med ett jakande svar omgående.
Vad tror ni? Har mamma rätt, ser det bra ut? Jag har inte tagit bort några gamla grenar. Bara nya färska även om de kanske redan skulle ha tagits förra året. (Då hade jag inte ansvaret). Det var enbart tre stycken som var så grova att jag behövde såga bort dem. Annars var det sekatören som gällde. Det var dock ganska mycket som jag tog bort även om jag mest använde sekatören.
Jag är inte orolig. Det blev väldigt lite frukt på i år. Sommarfrukt. Nästa år kommer det var hur mycket äpplen som helst. Eftersom den stora experten har varit i farten. Om inte annat så är det väldigt mycket finare nu än innan. Även om jag inte har bildbevis på det.
Då hade också mamma bara flinat. Och jag hade vetat precis vad hon tänkte. Att jag är smart nog att inte ha bildbevis och alltid snabb i kommentarerna, precis som mamma alltid var innan hon blev sjuk.
Jag tänker inte varje dag längre på mammas och mina samtal. Det gjorde jag i början. Varje dag vid lunch så tänkte jag på att nu var det dags att ringa. Jag har dock inte tagit bort mamma som favorit i min telefon. Så varje dag när jag ringer sonen så ser jag mamma och kan inte komma mig för att stryka våra samtal från skärmen ännu. I minnet kommer de alltid att finnas oavsett vad, även om det inte är varje dag.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.