Mamma har alltid funnits där. Vi har inte alltid setts men vi har båda vetat att allt är bra. Mammas inställning har alltid varit att så länge hon inte hör något från oss barn så är allt väl.
När vi var barn så fanns inte mobiltelefoner. Många hade rutinen att ringa hem när de kom fram. Det gjorde inte vi. Vår rutin var att om något hände så hörde vi av oss. Vilket var ganska sällan. För ibland hände saker men utan vetskap för mamma. Mest harmlösa saker, som alla gånger min bror glömde stiga av tåget på rätt station. Eller steg på fel tåg som inte stannade på rätt station. Då har det hänt att mamma stått för att möta upp och inget barn med tåget. Han dök dock alltid upp, om än sent och ibland med taxi till dörren.
I vuxen ålder har det varit likadant fast med lite mindre inslag av att vi behöver räddas men också mindre antal middagsträffar. För när vi var barn och bodde hemma så var det middagsträffar varje dag. Även nu när mamma är sjuk så har vi middagsträffar. Skillnaden är att vi är hos mamma på äldreboendet istället för hemma i Hylletofta.
Allt förändras så är det. Ibland till det bättre, ibland till annorlunda men också ibland till det sämre. Som att mamma inte kan berätta vad jag eller hennes övriga barn heter. Även om hon inte vet vad vi heter så vet hon vem vi är. Trots allt så finns mamma där fortsatt.