För ett drygt år sedan lämnade mamma över livet till oss att leva. Mamma älskade orkidéer. Hon var också väldigt duktig på att få dessa att blomma om. Den enda blomman som överlevde mig i många år. Mest för att den bryr sig inte om vatten så mycket som alla andra gör.
Varför det nu ska var så viktigt att få vatten. För om vi ska spåra ur från ämnet lite så kan jag säga att växter inte helt nöjer sig med bara vatten, de vill ha näring också. Jag fattar ingenting. Näring, vad är det? Det har mina orkidéer aldrig fått. Även om jag inte fått omblomningar i samma takt som mamma så visst har de blommat igen och igen. Näring, hm, petiga växter som vill ha näring.
Fast det var inte ämnet. Ämnet var just mammas orkidé. Den som flyttade hem till mig när mamma lämnade. Mamma hade många hemma och de är kvar där. Men de som mamma hade hos sig de sista åren på boendet har flyttat till mig. Den ena fick hon på morsdag året innan hon gick bort.
I ett års tid så blommade den konstant och den sista blomman klipptes av och följde med mamma i hennes hand. Efter det har den inte blommat. Pinnen som höll mammas sista blomma har petat rakt upp och påmint mig varje dag om mamma och hennes sista vila med sin favorit i handen.
Denna stängel är kvar och lever. När en orkidestängel är grön ska du aldrig klippa ner den. Det kan komma nya blommor. Denna stängel lever och ingen ny blomma på. Nu kommer dock en ny stängel där nere.
Ett år senare så har den bestämt att visa för mig att mamma lever vidare. Fast på annat sätt. Även om mammas sekund i evigheten är slut så fortsätter andra sekunder i evigheten. Jag kanske till och med ska fjäska och ge den lite näring. Det spelar ingen roll, det viktiga är att mamma är med mig och hennes blomma lever och snart står den här i sin prakt igen. Det tog ett år och även om saknaden är stor så är glädjen med mig över att mammas blomma snart blommar igen.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.