När minstingen skulle komma till världen så bestämde han sig tidigt för att visa att han finns. Kanske för att göra oss uppmärksamma på att han är exakt lika viktig som sin autistiska storebror.
När jag blev gravid med honom så gjorde jag inte ens ett test. Jag visste att jag var gravid. Allt kändes bra. Jag mådde väldigt bra. Allt hade också varit utan komplikationer med hans storebror. Så att gå till mödravården såg jag bara som att spilla tid för alla. Både för mig och personalen.
När jag var gravid i ca 16-18 veckan. (Notera att det är samma vecka som jag berättade om här.) Vi firar storebrors födelsedag. Han fyller två år och vi har hela familjen varit ute och ätit julbord. (Jag älskar julbord). Nu är vi hemma hos dåvarande svärmor och svärfar och äter tårta och ger presenter.
Rätt som det är hör och känner jag ett snäpp. Jag reser mig upp och går till toaletten. Det är blod på stolen och det rinner blod hela vägen till toaletten. Det blir så klart lite uppjagad stämning. Dåvarande svärmor ringer akuten. Hon förklarar läget och att vi varit på julbord. Tusen frågor om graviditeten. Jag hade ju inte varit på mödravården så jag hade inga svar. Hon frågar utanför toadörren och jag svarar vet inte på allt. Blodet rinner som om jag var och kissade.
Dåvarande svärmor frågar om det kan ha varit för att vi varit på julbord. Svaret är nej, det går inte äta så mycket så att det skulle kunna påverka en graviditet. Då skriker dåvarande svärmor hysteriskt: Du vet inte hur mycket hon kan äta!
Vi får åka in. Alla, även akuten, tror att detta är ett missfall. Vi kommer in. Då har jag haft två badlakan utmed varje ben i stora mjukisbyxor på resan dit. Vi åker i ca 25 minuter in till KK. När jag kommer fram så är det bara att slänga allt. Bilden är tydlig på näthinnan än idag. När handdukarna lyfts bort och det rinner blod längs golvet till soptunnan.
Jag var dock inte så orolig. På vägen in kände jag den första sparken. Så trots att vi inte fick omedelbar hjälp när vi kom in så kände jag ett lugn. Anledningen att vi inte fick hjälpen omgående var för att ingen trodde att det fanns något att rädda.
Men där var han minstingen. Levande på ultraljudet. Och blödningen fortsatte. Klart fint blod som bara rann ur mig. Moderkakan hade gått sönder. Jag fick äta blodstillande. Jag fick hårda restriktioner. Röra mig så lite som möjligt. Jag fick inte sova på andra våningen (gjorde jag ändå). Dessa blödningar fortsatte och fortsatte.
Det blev mer som väldigt rikligt mens efter en tid. Nu var det hotande missfall och alla räknade med att nu blir det ett prematurbarn. Men inte då. I tjugo veckor gick jag med blödningar. Sedan slutade det. Och sedan var det en vecka till innan han kom. Då var det tre veckor kvar tills han var beräknad. Vilket är helt inom ramen för vad som är vanligt. Under hela denna tiden har jag mått alldeles utmärkt.
När han kom så var han färdig att komma. Han vägde över fyra kilo och var 52 cm lång. Då hade jag haft en blödning på 20×20 centimeter i tjugo veckor. Tänk om han hade fått all den maten som försvann i blödningen? Minstingen har aldrig varit liten. Och kommer aldrig att bli. Han har också världens största hjärta för allt och alla. Jag är så tacksam för att han övervann slaget i min mage och han finns i mitt liv.