Komposten (nästan) färdig 

Nu kan jag slänga trädgårdsavfall i komposten. För den är nästan helt klar. Det är bara näten som ska gå att ta bort där fram, som inte är klara. Mest för att vi klurar på hur vi ska göra det bäst.

Man skulle kunna ta bort det helt och skjuta ner det in mellan två pinnar som har den på plats. Man skulle också kunna fästa det i ena sidan och ha haspar på andra sidan. Finns säkert andra lösningar med, vi klurar ett tag till. För jag kan börja lägga in skräp ändå.

Det är tre fack och tanken är att jag ska fylla ett först. När det är fullt ska det vila ett år för att sedan flyttas till fack två. Det ska vila ett år för sista vändningen till fack tre. År två fylls fack ett med nytt avfall för att fortsätta i all oändlighet är tanken. Det är bara nu som jag får vänta på jorden några år.

Den är så fin. När man är i trädgården så är den väldigt synlig. Från altanen är den staket och avlastningsyta. Kan inte bli bättre. Ja, det skulle vara att den inte hade något tryckimpregnerat virke i närheten av komposten. Det är ytterst lite som har direktkontakt med den blivande jorden. Så det kan nästan inte bli bättre.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När man fryser ihjäl

Maken är varmblodig och vill ha kallt. Jag låter honom ha kallt. Han gör mycket för mig och att jag låter honom ha kallt är en sak som jag gör för honom. Om han har öppet fönster och dörrar under natten så stänger inte jag dessa. Jag har mer täcken på mig.

När jag stiger upp på morgonen i kylan så sätter jag på mig mer kläder. Jag kan ju faktiskt sätta på mig mer kläder. Han går i T-shirt och shorts och är ändå varm. Han hade gärna fått ha mindre kläder på sig för min del, han däremot vill inte det. Då behöver han inte det. Han har minimalt med kläder och för värmen är jag tveksam att det hjälpt med ännu mindre.

Häromdagen satt jag i fåtöljen med byxor, myshoodien, som är extra lång och fårtofflorna på samt luvan uppfälld när maken kommer in och ser mig. Han då i shorts och t-tröja. Då gick han och stängde fönstret som varit öppet över natten. Innan han hann stänga så bad jag om en halsduk. Han var då alltså på väg att stänga fönstret men ger mig halsduken först. Jag tror att det var anledningen till att fönstret inte öppnades igen på kvällen.

Jag antar att september månad är helt rimligt att inte vädra hela nätterna. Nu vädras det under de soliga timmarna på dagarna istället. Vilket går bra med mig

Under dagen när solen är framme så kan jag ta av alla vinterkläderna (för en stund) och ha lite sommarkläder på mig. Då går det bra att vädra. Nu får jag vänta på oktober för att värmen ska sättas på. Oktober eller att jag har vantar, mössa och jacka på. Då sätts värmen på. Vad gör man inte för kärleken?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Byggare-bob och byggare-bobbsan

Igår var det bygge på schemat. Maken var byggare-bob och behövde lite byggare hjälp av byggare-bobbsan. Jag hjälpte gärna till. För det var inte så mycket hjälp han behövde. Jag satt mest och var slappare-bobbsan. Jag hann till och med vara lite trädgårds-nissa.

Jag har alldeles snart en kompost. Den kan till och med vara klar idag. Ibland strular det mer än vad man räknar med. Idag hoppas jag att det går mer smärtfritt än igår. Ja, för maken då. För mig var det väldigt smärtfritt. Det kanske inte var lika smärtfritt för den vita persikan.

Det var en av sakerna som jag hann med när jag satt och väntade på att hjälpa till. Jag klippte bort krussjukan från det lilla persikoträdet. I år blev det inga persikor för krussjukan tog död på alla blommor. Jag försökte klippa bort så mycket jag vågade i början på juli. Jag hoppades att allt var borta. Men så var det alltså inte. Krussjukan har tagit över den totalt. Nu har jag klippt bort allt (nästan) och ska behandla alla grenar och de få blad som bara har lite krus på sig med kusulum.

Några få stackars blad finns kvar på persikoträdet.

Om det dör så dör det. Jag vill inte riktigt ha ett träd som inte ger frukt. Och frukt lär det inte bli om det skulle fått vara som det var. Vad tror du? Dör eller överlever det?

Jag gullade lite med några dahlior också. En har snart gjort klart att den inte vill vara med mer. Den har fått en ny plats så den kan få torka upp lite innan jag klipper ner den. En annan har blivit nerklippt för den har inte lyckats få några blommor i år. Den blev delad i våras så är antagligen därför. Kommer förhoppningsvis blommor nästa år.

Det blev inte väldigt mycket trädgård. Blommorna fick inte ens vatten. Det blir det kanske idag. Får se vad jag känner för. Jag ska kanske hjälpa maken lite idag med. Det blir efter jobbet och därför lär det inte bli så mycket slappare-bobbsan idag som igår.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Min ångest vill gärna att vi är bäst i klassen

Denna artikel säger mer om problemen som kan uppstå när man ska ändra något som redan är i full gång. Du kan läsa den här:
https://www.tn.se/naringsliv/38588/efter-myndighetens-nej-jag-ar-djupt-orolig-for-vara-anstallda/

Den handlar om en företagare som säljer juice. Inkomsterna är störst på en liten juice. Den är på 35 ml och kan inte pantas. För maskinerna tar inte emot så små flaskor.

I artikeln nämns att Sverige vill vara bäst i klassen och är hårda med att implementera reglerna som sätts i EU. Min klimatångest vill gärna att vi är bäst i klassen. Jag vill gärna att vi visar vägen och löser klimatkrisen. Men allt är inte svart eller vitt.

Här är ett tydligt fall när man ska ändra något, att saker och ting måste få en chans att hinna med. Är det rimligt att ett företag måste drivas till konkurs för att de inte kan panta så små flaskor?

Plastkorkarna som ska sitta kvar på förpackningen är en annan sak, dock inte så allvarlig, mest irriterande. Tydligen så behöver inte mjölkförpackningar ha plastkorken fast i kartongen. Regeln gäller alla dryckeförpackningar som du dricker direkt ur. Ja, det finns personer som dricker direkt ur mjölkkartongen men kanske inte på stranden. Och om personen i fråga skulle tappa plastkorken på golvet hemma i köket så skulle densamma antagligen ta upp korken och slänga den i soporna.

Jag är alltså för att vi på alla sätt som är möjliga inför nya sätt som gör att vi vinner kampen och klimatet stabiliseras. Men kanske att vi kan tillåta en viss övergångsperiod på en del saker?

Eller så har tiden tagit slut? Nästa vecka förväntas det uppåt 30 grader. I veckan hade vi 28 grader här. Jag har aldrig upplevt sådana temperaturer i september någon gång. Vad ska vi offra för att överleva?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vila benet, my a**

Igår var planen att vila benet. Det gick så där kan jag säga. För det första så bor vi i ett hus med två trappor. Vi har sovrummet på andra våningen och TV:n på källarplan. Jag måste gå i trappor. Minst två gånger på en dag. En för att komma till sängen och en gång för att gå därifrån. Om jag vill se på TV blir det två till.

Jag skulle kunna stanna i sängen hela dagen. Det är faktiskt ett alternativ, för jag har maken. Han skulle göra allt för mig. Han skulle gärna komma med mat till mig morgon, middag och kväll om jag skulle behöva det. Men benen fungerar så jag stannade inte i sängen.

Problemet var inte att jag gick ner en gång för trappan. Det var mer tusen gånger både upp och ner. Kändes som det åtminstone. Det är alltid så att man märker hur bra man har det om något är mindre fungerande.

Nu när mitt knä är lite paj så blir jag påmind om hur lätt det är att gå upp och ner för att komma till källare eller övervåning när allt är helt.

Igår så fick jag för mig att tvätta täcken och kuddar. Då ska det också torktumlas. Jag behövde gå några gånger extra i trappan ner till tvättstugan. Jag vilade inte benet så mycket som jag hade tänkt. Fast det kanske inte var så dåligt ändå. För ju mer jag rör mig desto lättare går det. Bulan har blivit lite större och eventuellt så är det så att jag vänjer mig vid smärtan när jag rör mig mycket eller så ”smörjer” kroppen sig själv. Det vet jag inte vilket.

Jag haltar litegrann och det gör lite ont. Men synd om mig är det inte. För båda benen fungerar. Bägge armarna med. Blåmärken och skrapsår försvinner. Ärren består för att påminna mig om hur bra jag har det. Jag har knän att få ärr på. Det är inte alla som har.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Japp, det är farligt

Men jag tror ändå det är farligare att låta bli. Igår var minstingen och jag ute och cyklade. Jag har känt mig hängig några dagar och var trött i kroppen. Antagligen för att jag gjort mer än jag borde. Skulle jag alltid låta bli att göra saker när jag är hängig, skulle inte många saker bli gjorda. Träna mår man bra av, så det prioriterar jag. Eller ja, då när allt går bra, då mår man mycket bra. Annars mindre bra.

Ibland kan det faktiskt vara farligt. Igår ramlade jag halvvägs på cykelturen. Jag kan skylla lite på den trötta kroppen och knoppen men mest får jag skylla mig själv. När vi åkt halvvägs och det var dags att vända, det var då det hände.

Jag inväntade bilen som kom bakom. stod still. Trippade runt med en fot lös när bilen passerat. Bara det att jag trippade på fel fot. Hade knoppen varit mer med så hade den vetat att innerfoten borde vara den som inte sitter fast i pedalen. Hade kroppen varit bättre hade den hunnit ta loss den foten som satt fast innan jag ramlade. Eller la mig ner. För jag stod ju still och sedan låg jag ner.

Benet som försökte lösa ut foten tog i backen först. Med knät. Minstingen vände så klart. Han var precis framför mig. Jag kom upp ganska fort. Ingen mening att känna efter, för vi var ju bara halvvägs. Dessutom hade vi precis avslutat en låååååång nedförsbacke som vi skulle ja, tillbaka uppför.

När vi var hemma igen. Hade inte tid att göra annat än att cykla och torka lite blod på vägen hem.

Jag tog mig hem. Lite envishet är bra att ha ibland. Jag visste dock redan igår att den jobbiga delen kommer idag. Rengöring, högläge och vila på kvällen. Allt för att göra det lättare idag. Vilket var en bra plan.

Bäst av allt, passet avklarat men också att jag hade hjälpt äldsta sonen innan på dagen så idag kan jag vila benet. Tänk vad bra livet är ändå. Med eller utan lite bulor på vägen. Träningen kommer jag fortsätta med, för det är farligare att låta bli.

Innan läggdags och bulan var ett faktum.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Snart dags att boka

Jag brukar ha bokat vårt julbord i september. Jag har faktiskt inte ens hittat något att visa för mina medföljande julbordsätare. Inte ens maken har fått något förslag vart vårt traditionsenliga julbord ska ske.

Snart är det september och det är dags att boka. Jag vill bara säga att jag är inte så tidigt ute. Förra året var vi på julbord på Liseberg i Göteborg. I fredags förra veckan fick jag mejl från Liseberg att jag var välkommen att boka julbord.

När jag kollar på datum så finns det ledigt och vi hade kunnat välja fritt vad vi velat ha för datum. På lördagen så var alla de bra dagarna borta. Jag börjar nu bli lite stressad över att jag är ute försent. Har du bokat ditt julbord ännu?

Annars är allt som vanligt. Många julklappar är redan inköpta och klara. Jag tittar på snögubbar och har köpt snögubbar. Jag kollar nyfiket om Nittsjö-tomtarna och års-snögubbar för 2024 är släppta. Vilket de är, inga är köpta (ännu).

Lycklig över att det blir fler Nittsjö är jag fram för allt. Nittsjö Keramik gick i konkurs i våras. Tacksamt nog har två tjejer köpt det och ska fortsätta driva det. Önskar all lycka till med det. Även om jag är en trogen kund så lär inte mina två tomtar förändra det så mycket för dem. Fast bättre än inga. Många som köper två så blir det stor förändring.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Bildkavalkad av dahliorna

Jag har många olika sorter. Några har inte slagit ut än. En har inte fått en enda knopp. Men det är nog för att jag delade den. Den kommer blomma nästa år hoppas jag om inte annat. Jag är mycket nöjd med alla som hittills slagit ut.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Bättre sent än aldrig

Det brukar man säga om man gjort något försent. Jag har gjort något försent men denna gången vet jag inte om det stämmer med bättre sent än aldrig. Igår klippte jag min lavendel. Den ska vara klippt senast, verkligen senast, första veckan i augusti. Då börjar blommorna att blomma ut. Vilket syns tydligt.

Jag har alltså vetat om att jag borde klippa lavendeln. Jag har bara prioriterat annat. Lavendeln har gått och varit den där saken som mal i huvudet men blir ändå inte gjort. Igår blev det gjort. Ungefär 20 dagar sent bara. Frågan är nu om de överlever? Kommer de blomma nästa år? Eller kommer det bli alldeles strålande?

En annan sak som finns i huvudet men inte händer är att jag borde spara blommorna. Om man torkar dem och lägger fröna i små påsar så kan man ha dem som doftpåsar där man tycker det passar. Bland kläderna till exempel. Det blev inte i år heller.

I år klippte jag dem också lite mer än vanligt. Det var kanske inte det smartaste, med tanke på att jag klippte för sent. Jag har fått reda på att man ska klippa mer än vad jag gjort tidigare. För att inte få så vedartad lavendel. Men när den redan är vedartad så tar man död på den om man klipper så långt ner.

Problemet är att jag inte riktigt kommer ihåg hur långt ner man kunde klippa. Man ska lämna lite av det nya, men jag kanske lämnade för lite av det. Det lär jag upptäcka, nu är den klippt hur som helst. Jag hoppas ordspråket fungerar denna gång med, bättre sent än aldrig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ortopedteknik på en sadelväska

I helgen var kära syster här. Det var en mycket fin helg på många sätt. Även om vädret inte riktigt var med oss. Stormen Lillian var ju på besök på fredagskvällen. Det blev grillat till middag innan stormen tilltog rejält. När sedan solen sken för en stund så fick jag ta fram mina ortopedteknikshänder.

Tillskärning pågår

Ibland får man ta vad som finns. Här i byn går det inte få ta på plastskivor att skära och värma i. Vi letade överallt. Vi ringde till och med en vän om han kunde ha på sitt jobb, men icke. Då letade vi sådant som gick att göra om. Det fick bli en trädgårdskorg i plast. Den var på erbjudande så inga stora pengar att chansa med.

Förstärkningen tillskuren och isatt.

Systers sadelväska skulle ha förstärkning i botten ville hon. Jag tyckte att det inte räckte så det blev botten och sidorna upp. När den är stängd så håller locket ner förstärkningen via sidorna mot botten. Hon blev mycket nöjd och glad. Hon var också glad för att hon släpat med sig väskan för att kolla om jag hade några förslag på hur man kunde göra. Bonusen blev att jobbet också blev gjort. Nu kan hon ut och åka i ur och skur utan att lädret kollapsar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.