Författare: Josefin

Jag hörde en gång en alkoholist säga att ingen är alkoholist innan man slutar dricka. Personen är i dag nykter och alkoholist. Jag tror det stämmer bra. Jag tror det stämmer med många saker. Jag tror att man blundar, kanske av försvar, för det man inte vill se.

I alkoholistens fall så vill man inte se alla tecken som tyder på att man är det. Tecken som att man ska gå till affären och köpa mjölk och på vägen hem så köper man även öl. Eller att man inte slänger flaskor i återvinning hemma utan på annat ställe för att ingen ska se. Man blundar för problemet som man inte vill se.

Som sagt jag tror det gäller det mesta. Jag tror det gäller för klimatförnekaren, jag tror det gäller för nazisten, jag tor det gäller för misshandlaren, jag kan ge många exempel där jag tror att man blundar och först när man är på andra sidan så är man det man blundat för.

Jag tror inte det finns många som förnekar att man gör fel eller agerar fel för att man vet om att man gör fel. Jag tror man förnekar för att man inte ser att man gör fel.

Jag tyckte jag var duktig på att ta hand om vår planet. Jag tyckte jag var duktig som återvann och inte slängde mat i onödan. När jag i själva verket inte var så duktig. Jag var ingen klimatförnekare då, men nu skulle jag kunna passa in i den kategorin.

Det räcker inte att lämna in saker till second hand för att vara duktig. Det räcker inte att äta upp all mat för att vara duktig. Alla stegen måste beaktas. Vad har jag för uppvärmning i huset.? Ännu viktigare, vilket hus bor jag i? Hur tar jag mig fram? Vad äter jag? Hur mycket kläder köper jag?

Allt spelar roll och jag tror att vi är många som blundar. Vad det än är för så tror jag vi blundar. Det är lättare att blunda än att göra något åt saken. Jag hoppas att jag blir duktigare hela tiden. Jag hoppas att jag vågar se tillräckligt så att det finns ett arv att lämna kvar.

Det är snart val. Jag hoppas att alla som har rätt att välja gör det. Jag hoppas också att alla som väljer gör det seende.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När jag var liten så ville jag gärna vara en prinsessa. När jag blev äldre så ville jag gärna vara en prinsessa för en dag. Jag har många gånger velat gå på maskerad och första valet då var prinsessa. Jag har aldrig varit någon prinsessa. Inte i verkligheten och inte på maskerad.

De gånger jag har försökt att ha egen maskerad så har ingen kommit. Jag har aldrig blivit bjuden på maskerad heller. Kanske att jag skulle passa bättre i USA. Där är det maskerader varje oktober. Idag hade jag inte valt en prinsessa som utklädnad. Idag hade jag valt något helt annat. Vet inte vad men inte prinsessa.

Att som liten drömma om att vara en prinsessa är inget konstigt. Men jag tror inte att drömmen lever upp till verkligheten. Att vara en prinsessa är ett stort ansvar och kräver en hela massa från dig. Din frihet är nog väldigt begränsad. Du kan till exempel inte jobba med vad du vill. Det var därför Chris tackade nej till prinstiteln, så han kunde fortsätta driva sina företag.

Jag är idag väldigt tacksam för att jag inte är av kunglig börd. Jag drömmer fortfarande om vad jag vill bli när jag blir stor. Drömmen har bara ändrats lite. Den har formats genom åren. Jag tycker fortfarande om stora fina prinsessklänningar. Det har jag några i garderoben. Tillsammans med höga klackar. Som prinsessan Mary i Storbritannien.

Även om drömmen inte är att vara en prinsessa så kan man uppföra sig som en. En som har ett stort hjärta och är diplomatisk i alla lägen. Den drömmen kan leva kvar. Framför allt det stora hjärtat.

Vad har du för drömmar? Eller vad hade du för drömmar när du var liten? En dröm jag hade när jag var liten var att jag skulle ha ett lila hus. Eller snarare ett kråkslott med tinnar och torn som var lila. Den drömmen har svalnat. Jag har dock mycket lila på insidan. Starka färger över huvudtaget lever kvar. Även om det inte är på skalet på huset.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ibland går det inte riktigt som planen var. Igår var det en sådan dag. Tur i oturen att jag var ledig för dagen. Innan lunch kom minstingen hem med en blå finger.

Det hade hänt en olycka på jobbet och ett pressverktyg hade släppt och hamnat på minstingens hand. Eller främre delen av handen. Han fick en himla massa bra tips om hur man kunde slippa trycket som blev under nageln. Ett var att ta ett borr och borra upp nageln.

Minstingen åkte till vårdcentralen istället. Som bad honom ringa vilket han gjorde. Han fick en tid som gav oss möjlighet att äta lunch innan vi åkte iväg. Eftersom jag hade en ledig dag så skjutsade jag honom. Jag väntade fint i bilen då man ska tänka på smittspridning av covid.

Dock kan jag meddela att det blir ganska kallt att vänta i bilen en vinterdag. Framför allt när de har mycket att göra och patienten får vänta länge på sin tur. Till slut kom läkaren som knappt tittade på handen innan han sa att du får en remiss till röntgen. Hittar du dit? Ut till bilen och samma sak igen. Jag kör, släpper av och väntar i bilen.

Jag är glad att jag har dieselvärmare i vår bil. Annars hade jag fått åka hem och klä på mig mer kläder. Då hade jag ändå vinterkläder på mig. Mössa och allt. På röntgen blev det också lång väntan. Jag utnyttjade tiden i bilen till att jobba lite. Vilket var bra. Efter väldigt lång väntan på svar på röntgen så blev det vidare färd till akuten och en ortoped som skulle titta på fingret.

Nu blev det inte samma sak. Jag körde hem för proviant och toalettbesök. Chokladbiskvi och massor av dricka. Nya kläder och sedan åkte vi till akuten. Denna gången väntade jag inte i bilen. Nu var vi båda förberedda på lååååång väntan. Med tanke på hur många som var i väntrummet så kunde vi få rätt.

Vi hann äta en chokladbiskvi och öppna en dricka. Sedan fick minstingen komma in. Men bara för att få en namnlapp och frågan om vad som hänt. Det var så fullt så vi fick gå tillbaka ut i väntrummet igen. Fanns inga lediga rum.

Ut och vänta. Men inte länge. Det var väldigt kort sedan fick han gå in igen. En läkare tittade och talade om att fingerspetsens ben var klyvd i två delar. Vilket var bra, att det inte var leden. Det kommer läka fint om han bara låter bli att använda handen i fyra veckor. Svårt att jobba med en trasig hand som inte får användas. Dessutom den dominanta handen.

Sjukskrivning fyra veckor för honom. Och en tacksamhet för att det inte var värre. Alla fingrar sitter kvar. Allt kommer att bli helt igen. Minstingen fick också tre hål i nageln för att lätta på trycket. Han berättade om tipsen och läkaren gav klartecken till nästa gång. Borra hål innan han åker in. Det går bra. En varm nål är kanske att föredra mot ett borr dock.

Jag hoppas han slipper använda tipset. All kunskap är bra kunskap så kanske den kommer till användning. Man lär så länge man lever. Så länge man lär av sina misstag så är alla misstag bra misstag. Den gången man inte lär sig, då är det ett dåligt misstag. Minstingen har lärt sig många saker på en dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

För alla arbeten så behöver man verktyg. Det är bara olika för olika jobb. Som om du jobbar med IT så är det bra att ha en dator. Om du jobbar som telefonförsäljare så är det bra att ha en telefon. Om du jobbar som målare så är det bra om du har penslar Alla jobb kräver sina verktyg.

Maken gillar verktyg som man bygger med. Det har vi nog allt som kan tänkas behövas. Inte för att han jobbar med det utan för att han bygger på huset. Nu när jag har börjat som fastighetsskötare så har vi behövt några saker som vi faktiskt inte hade innan.

Problemet är väl egentligen att vi använder våra privata saker i vårt jobb. Vi borde använda våra jobbsaker i vårt jobb. Bara i vårt jobb. Det känns onödigt att ha dubbla uppsättningar. Vi kommer fortsätta använda våra privata saker i jobbet. I framtiden när något går sönder så får vi kanske tänka om.

Något som redan har dykt upp som skulle behövas är en bil. En bil som man kan frakta saker på. En bil som är en jobbarbil. En bil med ett flak på. Som man kan ha bensindunkar till traktorn på. Eller buskarna som ska planteras. Eller trädgårdsredskapen som behöver fraktas eller…

Nu kommer då frågan, hur många verktyg kan vi använda som är privata? Är det rimligt att köpa en bil för att ha i jobbet som är privat? Vi använder redan vår privata bil i jobbet. Släpkärran också. Är det rimligt att använda sin privata bil i jobbet är alltså frågan?

Det sliter på bilen att använda den. Det sliter mer på att använda den i jobbet. Visst jag kan sätta på släpet för att frakta några bensindunkar men det är lättare i bagagen. Vill man har bensinlukt i bilen? Vill man fläcka ner med buskar och grenarna i innertaket?

i vårt jobb så kan vi behöva väldigt mycket olika verktyg. Frågan är om bil är ett verktyg som är värt att skaffa i firman? För om uppdraget tar slut, vad gör vi då? Säljer bilen? Har kvar den? Det är skillnad på arbetskläder, sekatör och häcksax mot en bil. En bil kostar lite mer. Kostnaden måste täckas med en intäkt.

Jag vet inte hur vi kommer göra. Jag vet bara att ett verktyg skulle behövas. Frågan är hur vi löser det. Som vi gör nu med privata saker eller på annat sätt?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är svårt att veta. Att veta om någon älskar en? Att älska någon? Att lita på någon. Att bli litad på. Hur vet man? Hur vet man att man vet?

Det är en svår fråga. Man kan inte bara säga att man vet för att man är familj. En familj måste inte älska en. En familj måste inte vara lojal. En familj kan vara det motsatta. En familj kan ha den största hemligheten utan att du har en aning.

Hur vet man att man är älskad? Genom ord och genom handling. Orden kan luras. Men genom ord och handling så är det svårare att luras. Att någon gör något för dig som är jobbigt, det är kärlek. Som att hjälpa till att föna håret när du inte kan lyfta dina egna armar. Då vet man att det är kärlek. Genom handling.

Det är de små sakerna som är de viktigaste. Inte de stora handlingarna. Inte de dyra presenterna. Inte de stora orden. De små sakerna som en godnattpuss och jag älskar dig. Eller ett telefonsamtal varje dag med orden jag älskar dig. Det är kärlek.

Hur vet man att man älskar? Det är svårare än att veta att man är älskad. Om du aldrig älskat någon så vet du inte förrän du gjort det. Tanken på att leva utan personen i fråga ska vara outhärdlig, då älskar du. Tanken på att personen har ont eller är sjuk istället för dig, då älskar du.

Hur kan man lita på sina känslor? Hur kan man lita på andras? Svaret på dessa frågor finns inte. Egentligen vet du aldrig med säkerhet förrän det är försent om du kan lita på dig själv eller andra. En sak som är helt säker är att det är lättare att lita på, än att låta bli.

Om du skulle vänta på händelsen som kan bekräfta med all säkerhet att du kan lita på någon, så kan du vänta ett helt liv. I onödan. Det är som att du inte vet hur du hanterar en krissituation förrän du utsätts för den. Du vet inte om du kommer väja för älgen när den dyker upp på vägen. Inte förrän älgen faktiskt är där på riktigt.

Du kan inte gå och vänta på krisen. Du kan inte gå och vänta på att vara helt säker. Det är lättare att lita på någon än att låta bli. Även dig själv. Lita på att du kan och vet. Lita på att du älskar. Livet blir lättare med kärlek och förtroende. Det är den största gåvan du ger dig själv och andra, din kärlek och ditt förtroende.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.