Kategori: Allmänt

De flesta delar sovrum som par. Maken och jag gör det. Frågan är varför man delar sovrum? Jag ser massor av fördelar med att ha separata sovrum. Visst är det mysigt att dela men ibland är det besvärligt också. För maken skulle det dock vara helt uteslutet att ha separata sovrum. För mig är det riktigt lika självklart, bara nästan. Fördelarna överväger för mig. För maken förstår jag inte vad det är som gör att han verkligen inte skulle vilja vilja ha separata rum?

Maken är varmblodig, jag är kallblodig. Maken är alltid varm. Om det är varmt ute så får jag knappt röra honom för att han brinner upp. Det har ju varit väldigt varmt ett tag. Att då dela sovrum blir ju besvärligt för maken. Ändå vill han dela. Han ligger och svettas med en fläkt på och jag har täcke för att fläkten drar.

Jag vägrar att ha luftkonditionering. Vilket maken helst hade velat ha. Då hade jag krävt separata sovrum i OLIKA hus. Min klimatångest skulle inte tillåta det. Min frusna kropp skulle inte kunna överleva det. Maken får nöja sig med en fläkt och jag får ha mitt duntäcke som skydd för att det blir dragigt. Maken skulle ändå vinna på att ha ett eget sovrum.

Maken svettas och jag fryser. Fördel för mig att dela. För när jag fryser så kan jag värma mig på maken. Om jag förbereder honom så får jag det en liten stund. För maken vill helst vara utan beröring. Maken tycker inte om att någon rör vid honom. Som tur är så är jag inte någon. Jag är en som han gärna vill krama. Pandemins restriktioner är helt i hans smak. Inte röra någon och tvätta händerna väldigt mycket. Som sagt, jag ingår inte i att inte kramas. Han föredrar dock att vara fri när han sover.

Jag däremot vill väldigt gärna sova väldigt nära maken. Han flyttar på sig i sängen och jag följer efter. Ända tills han inte kan flytta mer. Då håller han emot med handen i golvet för att inte ramla ut. Han vill ju inte störa mig i min sömn och putta bort mig. Fördel igen för mig. Maken mindre fördel.

En fördel för mig med eget sovrum skulle vara att jag inte stör maken eller blir störd när jag ligger vaken. Om jag skulle varit i ett eget sovrum skulle jag kunnat ha ett ljudisolerat rum som var helt becksvart. Då stängs hjärnan av även när man inte sover.

Dock skulle det var den enda fördelen för mig, för att jag behöver ha täcke på grund av en fläkt är bara en fördel. Jag har två duntäcken på vintern. Ett på sommaren. Maken har massor av fördelar av att vi inte skulle dela sovrum. Ändå vill han inte. Jag är tacksam att maken står ut med så mycket och ändå vill han fortfarande dela sovrum med mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag fick bröstcancer. Det har nog ingen missat. Sjukdom gör oftast med oss att vi tänker på hur det är att vara frisk. Jag har aldrig tänkt på varför jag fick cancer. Jag har tänkt framåt och se till att bli frisk. Min sjukdom kom ju med medicinen som då tog min sömn. Det har jag tänkt på desto mer, att jag vill sova. Jag vill kunna sova. Inte bara för att det gör mig sjuk utan även för att jag är väldigt trött.

Jag sover mer så det är snart bra. Eller jag har hopp om att det snart ska vara bra. Tyvärr har jag fortfarande nätter som är mycket dåligt med sömn. Detta inlägg skulle inte handla om min sjukdom. För jag tänker ofta mer på andra än mig själv. Vilket jag gissar att många gör. Om en anhörig blir sjuk hade man önskat ta på sig det själv.

När mamma blev sjuk var det precis så. Samtidigt som jag vet att mamma hade tänkt precis likadant om det varit omvänd situation. Ingen vill vara sjuk men man vill heller inte att andra ska vara sjuka. När jag kör taxi så blir man otroligt påmind om vilken lycka man haft och har i livet.

Jag har ingen cancer. Jag sover bara dåligt. Mamma hade ett frisk liv väldigt länge innan hon blev sjuk. Dessutom slapp hon att vara sjuk i decennium. Hon slapp också att få demens. Demens är nog den svåraste sjukdomen som någon kan få. EN mycket grym sjukdom.

Jag kör ganska många med demens. I många olika stadier och kroppsliga utmaningar eller ej. Jag hade en som blev väldigt glad att få åka på en liten extra tur med mig. Vi skulle hämta och lämna en till. Jag frågade sedan när vi var ensamma vad personen jobbat med? Vilket personen inte kunde komma ihåg. När vi var framme berättade jag det för den anhöriga och frågade igen.

Jag fick då veta vad jobbet varit och jag berättade att jag trodde det kanske hade varit med bilar då personen blev så glad för extra turen. Jag fick en kram av kunden och en stark handkramning med ett åsidodragen med ett tack för omtanken. Omtanken att jag ställt frågan igen och tagit mig tid att se personen.

Det lilla vi kan göra och det stora. Glöm inte bort att uppskatta allt du kan och allt du har. Även om du är sjuk så kan du säkert göra massor av saker som inte alla kan. Om du är helt frisk, besök och ta hand om den där personen som inte är så frisk. Då kommer du må bra i hjärtat och du kommer uppskatta livet mer.

Uppskattar du livet? Det är väldigt kort även om du håller dig frisk till gammal ålder. Livet försvinner i ett ögonblick. Ta hand om det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag anser ändå att jag kan en del om verktyg och annat som man behöver hantera när man är hantverkare. Jag har gjort många saker i livet som inkluderat verktyg. Inte bara i arbetslivet utan även privat. Jag har också jobbat som ortopedtekniker i yrkeslivet, det har blivit en del verktyg alltså.

När jag då ska hjälpa minstingen med att sätta upp gardinskenor i taket så kollar jag läget innan jag åker dit. Om jag kanske behöver ha med mig något? Minstingen svarar att det behövs inte. Jag känner min yngste son och ställer kontrollfrågor. Som har du borrmaskin, slagvarianten, borr, skruv, plugg med mera? Jag kollar också om han inte kan se vad han har så kan jag ta med om det saknas något. INNAN jag kommer.

Ja, ja det löser sig. Jag har (nog) allt. Nog stämde ganska bra. Ett rätt blev det. För han kollade INTE innan. Utan när jag väl var där. Han hade en del saker men inte det viktigaste. Som en slagborrmaskin när man ska borra i betong. Gärna rakt också för att det inte ska svaja en gardinskena över hela taket. Då är slagborr bra.

Dessutom så har han varit ute och åkt skatebord och kan ha skadat ena handleden så ha är lite obrukbar med att trycka borrmaskin. Det blev ett antal samtal till maken innan vi kom överens om vilka borr och annat som kunde behövas. Sedan kom maken cyklandes med grejerna. Eftersom jag hade bilen. Som tur är finns det korgar och lådor att fästa på den där cykeln så att komma med slagborrmaskinen samt lite annat gick bra.

Maken fick också åka iväg och köpa lite mat åt oss (med bil). Första måltiden vid köksbordet hos minstingen är nu avklarad. När alla gardinskenor var uppe så gick lillebror till storebror och lånade ett par gardiner för att ha i sovrummet till han köpt egna. Det är många utgifter när man flyttar hemifrån. Snart så har han nog gardiner överallt. Skenor finns i alla fall nu och verktygen är hemma igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När jag kom till världen så blev detta mina namn. Karin, Ingeborg, Josefin. I den ordningen och med tilltalsnamn Josefin. SÅ många fel. Jag kan inte ens nog understryka hur fel det är.

Det första felet och det minsta är att mitt tilltalsnamn är Josefin och placerat sist av alla namnen. Förr i tiden så var tilltalsnamnet det första och sedan kom släktnamnen. Namnen som man också fick byta till utan att någon kunde protestera. Det var redan godkänt. Först var det kyrkan som godkände, som sedan blev skatteverket. Jag har alltså hetat Karin i många sammanhang. Nästa alltid i myndighetstillfällen vid första besöket åtminstone.

Det är alltså inget stort problem. Det andra problemet som blir lite roligare är att alla namnen är för långa tillsammans. När jag får myndighetspost och alla namn är utskrivna så heter jag Karin, Ingeborg, JOSEF. Så fint. Jag heter helt plötsligt Josef. I och N får inte plats. Mest ett roligt problem. Ingen som ropar upp mig som Josef i väntrummet direkt. Även om det också hade varit lite roligt att se minen när man kommer som Josef.

Sedan hade morfar problem med att jag skulle heta Josefin. För det kunde ju ingen människa heta och verkligen inte hans barnbarn. Om de nödvändigtvis skulle döpa mig till något så kunde det då inte vara Josefina. Det var minsann ett riktigt namn. Ett namn som vettiga personer hette.

Då kommer nästa del som jag tycker är ett problem. Vilket är Karin. Varför heter jag Karin? Det är ingen som vet. Jag gissar att jag fick heta Karin för att blidka morfar. Att jag fick ett namn som en vettig person kunde heta. Lite så där lagom gammeldags så han var nöjd. För det finns ingen annan i släkten som heter Karin, det finns alltså ingen annan förklaring än att morfar skulle bli lite gladare av att jag hette Karin också. Tillsammans med det gräsliga Josefin.

Ingeborg heter jag efter farmor. Det är väl lite gulligt att ha ett namn efter farmor. Det är inte det finaste namnet enligt mig. Men farmor tyckte inte om sitt tilltalsnamn så det fick ingen minsann döpa någon till. Då hade hon som andra namn Ingeborg. Då fick det bli det. Och om det var där historien slutade så hade väl allt varit väl. Men nu är det inte slut. När jag var femton år fick jag reda på att farmor också hette Olivia!

Ja men vi ska döpa sista ungen. vad ska vi hitta på? Jag vet vi tar ett namn från farmor. Hon heter Ingeborg och Olivia, vad ska vi välja. Hm, svårt val, vi väljer INGEBORG. Vilka föräldrar (puckon) väljer Ingeborg framför Olivia? Mina!

Karin, Ingeborg, Josefin det blir gulligt på ett lite flickebarn. (Även om jag inte var så liten. Jag vägde över 4,5 kilo när jag föddes.) Jag vet inte hur många gånger jag grymtat om de dåliga namnvalen till mamma. Även pappa och farmor fick en del av skället. Josefin, Olivia, det hade varit tusen gånger bättre. Och om man inte har något tredje namn som har betydelse så kan man faktiskt helt enkelt stryka det. Karin, varför?

Som tur är så heter jag Josefin och behöver inte använda andra namn. En sak blev ändå väldigt rätt. Josefin passar mig bra och jag tycker det är fint. Är du nöjd med dina namn?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Räcker det? Ett ord eller snarare ett namn och så är allt förklarat? För mig räcker det. När jag säger eller tänker Trump så är allt självförklarat. Nu har det dock blivit ännu mer spinn på historien. Då undrar jag: Hur är det möjligt? Hur kan denna redan alldeles självupptagna och pompösa man lyckas få till ännu mer konstigheter i historien?

Han fick avgå som president. Han uppmanade människor till att storma Capitolium. Man misstänker att han försöker att undanhålla dokument för att ingen ska kunna sätta dit honom för problemen som han orsakat under sin presidenttid. Nu har FBI försökt att komma åt dessa dokument i hans hem. Det är inte det mest konstiga i allt. Konstigt nog.

Det konstiga är att nu börjar människor att byta till Trumps sida. Nu börjar människor att ifrågasätta varför någon ska kränka Trumps hem? I min värld blir det konstigt. Hur kan man ifrågasätta FBI:s intentioner? Hur kan man tro att man bara gör en razzia för att jä…s med Trump? Där är det konstiga.

Dessutom så kommer det nu fram att myndigheterna har försökt få Trump till att överlämna dokumenten sedan i våras. Det kan du läsa mer om här: https://www.expressen.se/nyheter/donald-trump-kravdes-pa–dokument-redan-i-varas/

Ändå så byter alltså människor till Trumps sida. Varför? Hur kommer det sig att det inte räcker med att skriva eller säga Trump för att alla ska förstå? Vad tycker du? Är det kanske jag som har missuppfattat allt? Har Trump blivit utsatt för en häxjakt, som han själv tycker?

Som tur är så är det en ny dag imorgon. Då behöver jag inte tänka på Trump.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Trump-fritt här inne om inte annat.

Jag är lång. Det vet alla. Det är väldigt många som påpekar för mig att jag är lång. Ibland som om jag inte visste om det. Men det gör jag alltså. Jag trivs också väldigt bra i min längd. Vilket är mammas förtjänst. Det finns också många fördelar med att vara lång. Som överväger nackdelarna med råge.

Det finns personer som inte tycker om att jag är lång. Oftast män som säkert känner sig hotade. Jag har flera gånger fått påtalat att jag är lång, men inte längre än honom. När jag nästan alltid är det. Längre. När det då blir bekräftat (av någon annan eller helt sonika mäta) så blir ofta kommentaren men då ser ju du ner på mig.

Fast det gör jag ju inte. Jag ser aldrig ner på någon. Jag tänker aldrig på att någon är kortare än mig. Däremot så kan jag notera om någon (kvinna) är längre än mig. För det är så ovanligt med en kvinna som är längre. Män är också ganska ovanligt att de är längre än mig.

Jag stör mig inte på det. Männen gör uppenbarligen det. För lite sedan så var jag tvungen att gå hem och fråga maken, om han skulle tycka det var jobbigt att vara kortare än en kvinna? Han svarade snabbt att han inte skulle tänka på det ens. Vilket antagligen stämmer. För jag gillar högklackat. Använder det gärna och så ofta det går. Maken blir då ofta kortare än mig. Det skiljer fyra centimeter mellan oss. Jag har nästan alltid mer än det.

Jag har aldrig fått någon kommentar från maken angående min längd. Inte mer än att han tycker jag är snygg. Första gången vi sågs frågade han inte hur lång jag var. Han påtalade inte att jag var lång. Han förstod att jag visste redan det. Det finns män som har frågat mig varför jag har högklackat. Män som kanske hade varit längre än mig om jag inte haft det. Män som också tillagt att jag är tillräckligt lång utan.

Det är inget som stör mig. Det händer tillräckligt ofta för att jag ska vara van. Nu har det varit en pandemi och jag har inte varit bland folk på samma sätt så nu blev jag lite fundersam. Är det verkligen ett stort problem om jag är längre än män? Jag är ju ändå långt över medelsnittet även för män. Maken kunde alltså inte relatera och förstå varför någon skulle tycka det.

Tills igår. Maken och jag var ute på en liten promenad. Maken och jag gick bredvid varandra. Maken och jag gick förbi spegelfönster. Maken utbrister: Vad kort jag är! Vi stannar och kommer fram till att om man jämför så var han kort mot mig. Jag hade högklackat. Nu sa ju maken inget om min längd. Men det var min längd som gjorde att han kände sig kort.

Kanske är det så för alla andra män också att de känner sig korta. Och då inte för att de ser oss tillsammans i spegelbild utan för att de känner att de inte räcker till. Maken kommer alltid känna att han räcker till. Han kommer alltid att vara den absolut bästa maken. Han räcker till lite för mycket ibland. När maken insåg att han faktiskt var kortare än mig så insåg jag att andra män som kommenterar min längd känner att de inte räcker hela vägen upp.

Ta hand om dig. Vi ses imorgon.

Igår var jag stora delar av dagen i mammas trakter. Jag började dagen här hemma som snart blev en körning till Eksjö. Som gick vidare till Bodafors. Där fick jag rast. Jag vet inte hur många som varit i Bodafors men för mig kändes det lite svårt att hitta en toalett som är okej att gå på utan att köpa något. Sjukhus är bra ställen att passa på att ta ett sådant besök.

Jag fick åka vidare till ”min” nästa ort. Sävsjö. Där blev det körningar resten av dagen. Jag åkte till Vrigstad några gånger också. Det var verkligen på mammas gata jag spenderade dagen. Jag hade mamma med mig hela tiden. Det var en härlig dag. Med ösregn emellanåt också.

Det var inte bara mammas trakter utan också svägerskans. Som jag faktiskt fick en liten träff med när jag hämtade en kund på hennes jobb. Det var väldigt länge sedan vi sågs. Det var en härlig kram jag fick och sedan var det av igen.

Många fina minnen och roliga möten under dagen. Det mest spännande igår var nog ändå att jag fick köra trappklättraren. Jag har aldrig kört den innan. Eller jo, det har jag. På utbildningen. Men aldrig ensam, live med kund. Det gjorde jag igår.

Jag sa till kunden att jag ville prova utan hen först. Efter lite knixande så gick det bra. Kunden kom dit kunden skulle. Jag dröp av svett för att allt skulle vara rätt. Jag tänkte så att hjärnan ploppade ut kändes det som. Även om den är väldigt säker, trappklättaren, så är det ändå mig som det hänger på i slutändan.

Nu har jag gjort det. Vilket känns himla bra. Nästa gång så kommer det gå bättre utan knixande. Fast tydligen så var jag lite för snabb så jag vet inte om det behövs. Jag kanske ska fortsätt knixa så jag inte blir ännu snabbare. Körningen blev inte registrerad för att jag var för snabb. Jag ringde in för att kolla och det var tur, för den var inte det, registrerad alltså..

Jag får ta det lite lugnt och fortsätta som jag gör helt enkelt. Med knixande.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår blev det både det ena och andra på skördefronten. Jordgubbar har skördats länge. Jag har tagit hand om plantorna lite bättre det senaste. Jag har tagit bort en hel del kart så de som ska bli jordgubbar orkar bli lite större. Innan var de nästan som smultron. Jag gissade att det berodde att plantan inte orkade med all kart. Nu är jordgubbarna större så jag hade antagligen rätt.

Nu har också blåbären börjat att mogna. Jag kommer äta blåbär i flera veckor. Det är massor av bär. Tack och lov så mognar inte alla samtidigt. Även om jag hade kunnat frysa in så är det mycket godare att kunna gå ut och plocka och äta direkt. Det blev blåbär och jordgubbar till frukost bland annat.

Trädgårdsblåbär går inte jämföra med skogsblåbär. Det är som att jämföra päron och äpplen. Smaker helt olika och båda är lika goda. Blåbären är mycket söta, goda och väldigt stora. Perfekta på bakverk. Eller frukost. Det blev även till efterrätt med glass på kvällen. Då fick maken också.

I övrigt så tvättade jag tusen tvättmaskiner. Det var inte så mycket sol. Desto mer blåst. Tvätten torkade fort. Jag var bara tvungen att säkra ställningarna så de inte blåste omkull. (En gjorde det några gånger, som bästa maken fixade.) Att jag hade planer på att fixa en miljard andra saker struntar jag i för tillfället. Kanske något av dessa saker görs idag? Eftersom det var tusenfyra tvättar som behövdes göras, kommer jag att tvätta vidare. Det vet jag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken och jag har ett sådant. Ilands problem. Det är inget som vi kan säga måste åtgärdas men det är ovant som det är nu. Människan är är vanedjur och efter snart sexton år tillsammans i samma företag så har vi vant oss. Vi har ätit lunch tillsammans nästan varje dag. Nu kan vi inte det.

När jag kör så kan jag få lunch vart som helst. Så länge det finns en toalett som går att låna och någonstans att köpa mat. Där kan jag få min rast för att äta. Jag vet heller inte när jag har rast. Även om jag startar dagen med ett vara på en ort så kan det snabbt ändras till en annan ort. När man inte vet när eller var man är då rasten infaller så är det svårt att planera lunch tillsammans med maken.

Det saknar vi nog båda. Att äta tillsammans. Även om vi gör det övriga måltider så har vi inte alla. Denna veckan har vi dock haft lunch tillsammans. Varje gång jag fått meddelandet om rast så har jag skickat till maken att lunchen blir hemma. Ofta en timma innan det är dags. Fast om jag haft kund i bilen så kan maken ha fått veta det en halvtimma innan.

Att då äta en Farfars köttbullar hemma tillsammans med maken blir en riktigt lyxmåltid, enbart för att vi äter ihop. Vi kommer att överleva detta ilands problem. Vi kanske till och med kommer att uppskatta mer att äta lunch tillsammans än innan, då vi gör det mer sällan nu.

Vi avlutade dessutom den härligt regniga fredagen tillsammans med fina vänner på en grekisk restaurang i grannkommunen. Det var härligt att ses, det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Vi åt där och efterrätten hemma hos ett par av vännerna. Vi hade mycket trevligt med mycket god mat och efterrätt men bäst var ändå sällskapet.

Som vanligt så är det inte många bilder. För som alltid har jag fortfarande inte löst det andra ilands-problemet, den fulla lagringen. En bild kommer det i alla fall, bild på den goda risotton som jag åt igår på kvällen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har dåligt samvete för att jag älskar denna värme. När det är över 30 grader och varmt långt in på kvällen. Jag älskar det men har lite dåligt samvete. För allt mår inte bra av värmen. Naturen törstar och vill ha vatten. Att jag inte har mycket dåligt samvete är för att jag kan inte styra värmen. Även om mänskligheten är orsaken till klimatförändringarna så är det inte jag personligen som kan ändra temperaturen dag för dag.

Igår hade vi 32 grader varmt. Dagen slutades på altanen med benen i högläge, dricka serverad av maken och bara njuta av vädret och värmen. Idag ska det bli betydligt kallare och en massa regn. Även om jag älskar värmen så hoppas jag att denna prognos stämmer. Vår natur törstar ihjäl.

Igår fick vi också bevattningsförbud. Vi får vattna med kanna men inte med slang. Det gör att man inte orkar vattna så mycket och sparar då automatiskt på vattnet. Jag hoppas att jag ska slippa vattna och att växterna får vattnet från himlen.

Mina dahlior börjar slå ut nu. Jag har två kvar som jag vill se vad det blir innan jag lägger upp bilder. (Eftersom jag fortfarande inte löst mitt bildproblem). En har inte kommit. Det ska bli spännande att få reda på vilken det var som inte ville. Extra glad är jag för den som jag vet att jag lyckades övervintra.

De som kommer ska jag försöka med igen. Jag ska kanske gulla lite nästa år. För att få blomning tidigare. Eller så köper jag bara för perioden innan och så blommar de egna lite senare. Det märker jag nästa år.

Ha en riktigt skön fredag alla mina fina läsare!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.