Igår var det minstingens dag för att laga middagen. Han brukar alltid göra allt som ingår i köket när han har sin dag. Även om maken alltid (nästan) har sett till att det är undanplockat och lättarbetat i köket innan minstingen kommer dit.
Igår skulle minstingen göra fläskkotletter i ugn. Vi brukar göra det på hel fläskkotlett utan ben. Det butikerna har döpt till fläskytterfilé. Den blir väldigt mör och fin. Skiva köttet och ner i sås gjord på crème fraîche, grädde, soja och sambal olek. In i ugnen i nästan två timmar så är det klart. Ris och färsk skivad gurka till det. Mycket gott!
Eftersom han skulle använda ugnen så såg han att det var dags för en rengöring av ugnen. (Den säger till själv). Minstingen har aldrig gjort en sådan. (Inte maken heller med de nya ugnarna). Det är inte så svårt. Den säger vad man ska göra. Han tyckte det ingick i köksuppgiften för middagen. Igång med en rengöring alltså.
Ett, rengör ugnsluckan med trasa. Det gjorde han. Två, Ta ut alla lösa delar. Det gjorde han bara nästan. Gallret tog han ut. Det är löst. Delarna som sitter på ugnsväggen tog han inte ut. Vilket man ska. De är lösa om man tar bort skruven. Tre, stäng av spisen ovanför ugnen. Det gjorde han. Eller snarare han startade inte ugnen ovanför. Två och ett halvt rätt av tre. Mycket bra ändå, för att vara första gången.
Vi har pyrolys-rengöring. Det innebär att ugnen blir över 400 grader och helt enkelt bränner bort allt som sitter fast i ugnen. Då den blir så varm så låser den ugnen och hela processen tar ganska lång tid. Då vi har tre ugnar så var detta inget problem, för minstingen använde den understa ugnen för middagen.
När maken kommer ut i köket och ser att pyrolysen är igång och han ser att sidoväggarna inte är borta så kommer det ut två mycket uppjagade herrar från köket. De kommer till vardagsrummet där jag sitter i ett digitalt möte.
Världen rasade samman och i munnen på varandra så fick de fram att väggarna var kvar. Visst brukar du ta ut sidorna, säger maken. Ja, svarar jag. Vad händer nu? Frågar maken. Jag säger att väggarna går antagligen sönder. Sedan fortsätter jag mötet. Då hör jag att de ska stoppa ugnen. Jag ropar i mungipan innan jag är helt tillbaka i mötet att det går inte.
När jag är klar med mitt möte och kommer ut i köket så står maken och kollar stint på ugnen. Han säger att han lyckades få den till kylning. Han vet inte hur, men han lyckades. Eller så hamnade den bara på kylning för att det var tid för det, sa jag. Minstingen håller på att plocka ur den rena disken och maken släpper inte blicken från ugnen.
Minstingen berättar då att han har stått så hela tiden sedan de försökte stoppa den. Han har också sagt till maken att det hjälper inte att stå och titta på ugnen med dödens ögon. Den kyler inte fortare för det. Den går inte sönder mindre för det.
Jag får reda på att det spekulerats i om allt kommer smälta sönder på insidan. Från makens håll såklart. Jag säger att det kommer inte smälta någonting och att detta är sådant som kan hända den bästa. Det värsta som sker är att vi får byta ut dem deformerade sidoväggarna och dem icke fungerande teleskopsarmarna.
Dödens ögon hjälpte inte. När processen var klar så hade vi ätit middagen färdigt. Det som hände vara att teleskopsarmarna blev tröga att rulla. Innan (och ugnen under) kunde man bara putta till lite så skjutsades allt in. Nu måste man föra den hela vägen in. Kanske inte ens är en nackdel. Innan så har formarna nästan skvätt ut innehåll för att den gått så lätt. Den har tjongat in och stoppat för fort när den var inne. Det kommer inte ske nu.
Jag kan INTE rekommendera att rengöra en ugn med dödens ögon. Varken om du har gjort rätt eller inte. Det hjälper föga. Om du gör rätt och tar ut ALLA lösa delar så låter du ugnen sköta sig själv. När den fått jobba HELT i fred så är den sedan ren och fin. Det enda du behöver göra är att torka bort lite sot på botten av ugnen. Allt fungerar bäst utan dödens ögon. Får se om maken kommer ihåg det nästa gång något går snett?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.