Trots att maken sett alla mina dåliga sidor så väljer han att stanna kvar, för att han älskar mig. Det är väl det som är åkta kärlek, att man håller ihop trots brister och svårigheter. Man löser det tillsammans. Svårigheterna tar man sig an gemensamt och bristerna får man påtala för varandra och kompromissa sig fram.
En av mina brister just nu är all rost jag släpar hem. Och maken hjälper till att bära och släpa. Han förstår inte alls hur det ska bli och kan säkert ibland tycka att jag är galen. Men han följer med och bär och släpar utan att misströsta ett dugg. Som igår. Jag har alltid ögonen öppna för något att plantera i. Gärna sådant som kan stå ute året runt. Jag fick syn på en gammal vattenvärmare, som jag gav ett bud på och vann.
Den är inget konstigt med. Maken kan se vad jag ser. Den var också helt rimlig att frakta. Jag hade kunnat få i den i bilen själv. Inte orimligt tung. Om man är två så lyfter man den med lätthet. Ensam lite mindre lätt men man klarar det. Det som maken var fundersam över var malen.
Jag hade berättat att jag också (råkat) lägga ett bud på en mal av samma säljare. Den var jättefin på bilden. Dock så stod det inget om storlek eller annat om malen. Bara att det var en mal. Jag vann det budet också. 110 kr. Inga stora summor. Igår var det dags att hämta dessa vinster. Jag frågade om det behövdes släpkärra eller om det rymdes i bilen. Jag visste ju inga mått. Svaret var att nja, om säten gick att fällas så kanske. Men släpkärra var nog att föredra.
Vi tog släpkärran och åkte. Inget konstigt alls med något förrän vi kom dit. Jag hade också fått ett meddelande på vägen att den (malen) var tung som fasiken. Maken var inte orolig ännu. Jättetrevliga säljare, som ville få mer plats i sin ladugård. Mycket smart att sälja istället för att slänga. Nu får vi se vad jag har köpt. Jag känner på vikten och meddelar maken att han kommer få ljumskbråck och ryggskott och alla andra besvär som kan tänkas kan. Den var mer än fasiken så tung.
Den lyftes ingenstans. Den vickades fram. Den vickades upp på släpet och den asades på plats av tre personer. Vi fick tacksamt hjälp av säljarna att få upp den på släpkärran. Jag kan säga att hade vi åkt utan släpkärra så hade vi åkte hem utan en mal. Nu är en mal här hemma. Minstingen var hemma och hjälpte oss av med den från kärran. han undrade varför vi hade surrat fast den på kärran. För den skulle ju inte direkt hoppa av. Nej, men den hade tagit sönder gallerväggarna med vikten när den vickat runt på släpet.
Nu är den hemma. Maken fick inget ryggskott och inget ljumskbråck. Däremot så tog han emot med knät och fick antagligen ett blåmärke. Han har inte klagat en gång. När den stod på plats så talade han om att nu står den där den står. Och jag svarade att det gör den till vi ska lägga stenplattor där. Jag fick inget svar tillbaka. Eventuellt får jag flytta den själv. Han såg dock hur fint det kunde bli med blommor i när den vl var hemma. Innan det var jag nog bara galen och han hängde på. Han möjliggör min galenskap. Vilket är kärlek.
Nu får jag låta växter bo i krukor istället för ett växthus på platsen. Det kommer bli fantastiskt bra. Och en magnolia nedgrävd någonstans i lä. (Säg inte det till maken men där malen står nu skulle vara bästa läget för magnolian.) Jag behöver inte hitta platsen till magnolian förrän till våren när den kommer. Då vet jag det bästa läget för den.
Någon gång i veckan så ska jag hitta orken för att plantera något i mina nya fynd. Maken vill ha något som hänger ner på malen men också något som sticker upp. Eftersom han hjälper till och bara hänger på mina upptåg så ska jag lyssna på honom och hitta något bra att ha i som blir fint på både höjden och hängandes.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.