Desto mer tid som förflyter desto mer ökar saknaden. Jag har har olika stadier i hur det är. Jag har haft stora gråtattacker. Jag har haft små. Jag har saknat utan gråt. Jag har skrattat åt minnen. Jag har saknat lite mindre. Jag har känt en känsla av välsignelse. Allt är bara en stor sorg som nu blir större när jag väl börjar förstå.
Jag har skrivit om Sorgens år, https://josefinsdagbok.se/sorgens-ar/, där jag har insikt. Men ändå inte. Jag vet vad som kommer ske fast jag förstår det inte. Det är min födelsedag som närmar sig som är problemet. Alla dagar som jag nu inte kan dela med mamma.
Mammas sista tre år i livet var inget bra. Mamma var instäng i en kropp som inte kunde göra något för henne. Hon kunde styra vänsterhand halvbra. Hon kunde inte prata och få fram vad hon ville. Ja och nej frågor fungerade heller inte alltid. Det var inget liv. Inte för någon. Men att ha gått från att vara aktiv och väldigt med i tanken till att inte kunna någonting, inte ens att tänka, det är inte värdigt.
Mamma och jag hade massor av tid tillsammans dessa tre åren. Vi kunde inte göra något av det mamma tyckte om. Så det viktiga var bara att vi hade tiden tillsammans. Mamma tyckte om att vara i skogen. Mamma tyckte om att läsa. Mamma tyckte om allt som var omöjligt att göra de sista tre åren.
Vi skaffade böcker att lyssna på men det gick inte. Hon orkade inte ta in det som hon hörde. Vilket var tydligt när vi umgicks också. Många gånger så var vi bara tysta tillsammans och hon kikade på mig ibland för att se att jag var där. Ibland kunde hon orka att se på TV. Då behövde det vara sådant som var enkelt att följa. En gammal deckare i långsamt tempo, Mord och inga visor till exempel.
Då hann hon med. Inte hela handlingen med alla säkerhet. Fast det viktiga var tiden. Tiden vi hade tillsammans. Jag satt i hennes fåtölj och hon bakåtlutad i sin rullstol. När det var reklam så kikade hon på mig. Ett tecken som visade på att hon ändå förstod att det var något att se däremellan.
Mamma läste många deckare i sina dagar. Tittade på många mordhistorier på TV. Det var något som fick hennes hjärna att arbeta. Hon var väldigt duktig på frågesport. Hon hade en allmänbildning utan dess like. Idag finns saknaden kvar. Mammas intresse för frågesport har jag inte. Men deckare ser och läser jag gärna.
Skogen har inte varit ett favoritställe för mig. Förra året så började jag att vara där. Till mammas glädje. Hon fick av blåbären som jag plockade. Dock så plockade ju aldrig mamma själv bär. Svamp värmer hennes grej och skogen i sig. Hon tyckte om att bara vara omgiven av skogen. Även om hon inte plockade själv så åt hon gärna de som jag plockat.
Alla minnen som vi samlat på oss tillsammans finns kvar. En del blir man påmind om efter att titta på bilder. En del poppar upp efter en händelse eller ett ord. De kommer för alltid finnas. Tillsammans med andetagen så fins minnena. Och saknaden…
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.