Tiden bara rinner iväg. Och ingenting blir gjort. Eller det blir det men det känns inte så. Tvätten har fortsatt växa i källaren. Det enda jag gjort som varit nyttigt är hjälpt min äldsta son. Och snart är det december. Ett helt år har passerat snart. Hur ska det fortsätta? Utan att göra något eller med att något görs?
Det är konstigt för jag gör saker. Det känns bara som ett vakuum. Hur mycket som är görs så är det på noll. För livet är så underligt nu. Alla dessa digitala möten. Jag bokade in flera nya digital möten igår. Ett med mamma och sjuksköterskorna hos henne. De får egentligen inte ha möten alls nu. Då fick det bli ett digitalt med oss och fysiskt med mamma. För mamma kan inte ha digitala möten själv.
Hur gör alla andra? Som inte kan ha digitala möten? De som inte ens har dator? Blir det via teledon då? Jag antar det. Fast jag har haft digitalt möte med min läkare där vi kom fram till att vi behövde boka ett fysiskt möte. Så ibland går det bara inte att lösa digitalt. Och att jag kommer få ett fysiskt möte med min läkare nu, det är bara att glömma. Så då väntar vi lite till helt enkelt.
Men de som inte kan vänta, vad sker då? Väntar man i alla fall? För vissa saker går verkligen inte att lösa digitalt. Att få närhet är en sådan sak. För mamma spelar det ingen roll att få se oss på video. Det kan lika väl bara vara ett telefonsamtal. För henne ger det lika mycket att höra rösten som att se mig på en skärm. Att träffas är överlägset. Snart är det december och helt år har snart passerat. Pyntet är framme hos mamma. Inget pynt är framme hos mig.
Eller vi har satt några slingor på utsidan. Förra året var första gången som vi gjorde något pyntande på utsidan. Då hade vi en slinga. I år har vi utökat med två slingor. En runt tujorna på framsidan och en runt tujorna och spalje´n runt nya altanen. Nu är det slinga på alla sidorna av huset. I år behövs ljuset. Mer än någonsin. Ljuset om att hopp finns. Inte att det kommer bli som innan. Men att det kommer att bli bra. Det ljuset.
Jag ser inte ljuset i tunneln (än), men jag ser ljuset på utsidan. Och förhoppningsvis så kan ljuset komma tillbaka på riktigt. Att jag ser det på insidan, både hos mig själv och andra. Jag tror att många har det tungt nu. Ekonomin som sinar och oroar för många. För vissa har den delen inte märkts av alls. Eller till och med blivit bättre. Men de är få mot dem som har oron för framtiden kring inkomster.
Snart är det december. Ett helt år har snart gått. När jag summerar året så hoppas jag att ljuset har börjat återvända. Ljuset om framtiden.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.