Jag vet inte om jag berättat om hur maken är när det gäller säkerhet. Jag har sagt att han är paranoid. Vilket stämmer. Jag har sagt att han är hypokondriker, vilket jag säger stämmer men maken håller inte med lika mycket.
När det kommer till säkerhet så är alltid ytterdörren låst. Även när vi är hemma på dagen. Han låser gärna när han går ut i trädgården och jag är kvar inne. Alla är skurkar om man ska gå på hans säkerhet. Han hade gärna haft flera lås än ett på ytterdörren.
När det kommer till datorn och säkerhet så har han jättesvåra lösenord. Han har aldrig samma på några ställen. Han har både siffror, versaler och gemener. När det tillåts så har han gärna specialtecken också. Det finns inget som är säkert nog för maken.
Jag har inte riktigt samma säkerhetstänk. Jag kanske använder samma lösen på flera ställen. Dock inga viktiga. (För maken hade fått spunk då.) Men på ställen som är mindre viktiga, bokklubbar, tv eller annat. Där har jag enkla att komma ihåg.
Då när jag säger till maken att jag har lagt in Faceid på mitt BankID då får han spunk. Vågar du verkligen det?, utbrister han. Jag svara att ja, vad är problemet. Det är ju inte så att någon kan komma in om inte jag är med! Hans svar, Men tänk om du blir tillfångatagen?
Alltså hur? Vart får han allt ifrån. Som tur är insåg han att det inte är ett problem för jag kan ju alltid grimasera när kidnapparen håller fram telefon framför ansiktet. Problemet löst. Han grimaserar och väldigt mycket när han säger det. För att visa mig hur jag ska göra när jag är kidnappad.
Sedan att det är problemet, att jag har Faceid på mitt BankID, och inte att jag är kidnappad. Det är en helt annan sak. Den diskussionen får bli en annan dag. För maken är nöjd med att jag kan grimaser när jag är kidnappad och problemet är löst. Jag får alltså ha kvar Faceid.
(Att maken är den som blivit skimmad och lösenordshackad i familjen och ingen annan, det låter jag vara osagt i denna berättelsen.)
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.