Det bästa med äldsta sonen är att han alltid är ärlig. Utan några hämningar och undantag. För ett tag sedan var vi ute på lokal. Vi var iväg hela familjen och åkte bil dit. Han fick sitta i mitten och hade bra utsikt framåt. Jag satt fram.
Utan att vi pratade om ålder så säger han efter en stunds tystnad: jag antar att man blir gammal när man är 50 år. Ingen förstod riktigt vad det handlade om och sa heller inget. Han fortsatte: det börjar synas på mammas händer att hon är gammal.
Och han har inte fel, på händerna och halsen är det lättast att se åldern på en kvinna som försökt att ta hand om sig. Vilket jag också sa då. Sedan är allting relativt, jag kan inte påstå att jag tycker mina händer ser gamla ut. Men han som tyckte att jag sett ut som 35 år måste kanske redigera bilden om min ålder. Det är nu det händer. Jag börjar bli gammal, i alla fall på händerna.
Jag är tacksam för alla mina år och för hur jag har lyckats ta hand om mig. Jag är nöjd med de rynkor som kommer men jag är inte ledsen för att jag inte ser ut som jag är äldre än vad jag är. Jag är mycket tacksam för äldsta sonen som håller mig på jorden. Ja, för den delen så är minstingen duktig på det med.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.