Minstingen ska ta studenten. Inget är som det borde. Mycket är som det alltid varit. Det blir ingen bal. Den är inställd. De kanske ska ha en säga Hej då till klassen- fest. De håller på att medla med rektorn. Jag tycker det är fint att de kollar av så att de följer alla rekommendationer. Fina ansvarstagande ungdomar.
Två anhöriga får vara med på utspringet. Utspringet ska göras klassvis, så hela dagen kommer gå åt att göra utspring på. De få anhöriga som är på plats ska hinna lämna innan de nya kommer dit. En hel del pussel för att få det att fungera. Men det ska gå.
Något som är som det alltid har varit är kort. Korten på barn när de är små. Första barnet brukar det finnas massor av kort på. Andra barnet har mindre kort på sig. Detta stämmer mycket väl i vår familj.
Jag har hittat kort att använda till studentplakatet. Men det hade varit mycket lättare till äldsta sonen. Och han hade inget traditionellt firande. Trots stora övertalningsförsök från skolan.
Något annat som alltid är som det varit är att minstingen tror att han är normalstor som övriga invånare i Sverige. Han tycker han är ute i jättegod tid för att hitta resten av sin outfit till studenten. Det som han har klart är kostym. Kavaj och byxor. Inget mer. Det behövs skjorta, fluga, näsduk, skor och bälte. Det enkla i den ekvationen är fluga och näsduk. Det svåra i den ekvationen är skor och skjorta. Han vill dessutom ha skjorta som går nedanför kavajärmen.
Igår frågade han om hjälp. Igår la jag ner ett antal timmar på att eftersöka allt han behöver. Sent på kvällen så var vi överens om vad jag skulle beställa hem. Nu håller vi tummarna för att allt passar. Jag påminde honom om att morsdag är den 31 maj. (Snälla mammor borde få uppskattning, när man påminner så är man inte snäll.) Allt är som vanligt och inget är som det borde.