Författare: Josefin

Igår var det mammas födelsedag. Vi hade en fin stund tillsammans med nära och kära. Vi sågs på kyrkogården. Eftersom det har varit (och är) en pandemi så blev inte mammas begravning som en traditionell begravning med minnesstund efteråt. Vi kan säga att den var igår. Även om det inte var enligt tradition så kändes det helt rätt att mamma fick komma hem igen på sin födelsedag.

Vi var alla tillsammans när mamma firades ner och jag läste min tankar som var precis när mamma gick bort. Andetagen lever vidare. Det inlägget ligger här: https://josefinsdagbok.se/andetag/ Tårarna rann nerför kinderna medan jag läste. Känslorna från den 18 april var tillbaka. Att sekunden gick fort. Att evigheten var slut. Igår var en strålande dag. En dag som solen sken på och värmde oss ända in i själen. Mamma var med oss.

Sedan gick vi och åt ostkaka tillsammans. Med hjortronsylt och grädde. Och inga tårar. När mamma hade ostkaka så fanns det alltid hjortronsylt. Det fanns också någon annan sylt, för mamma tänkte alltid på andra. Hon visste att det finns alltid någon som inte uppskattar hjortron. Igår fanns det jordgubbssylt också. Det var kaffe i mugg. Som min kusin sa, när man kom till Gumme så fanns det inte att man drack kaffe ur kopp. Det var mugg som gällde.

Det blev en fin och varm eftermiddag tillsammans. Vi delade minnen och mamma var med oss. Min syster hade ett fint kort på mamma. Från ett träningsläger i Kroatien med systersonen. Mamma var med oss. Mammas minstingen hade tagit blommor från trädgården för att ge bort en födelsedagsbukett. Precis som förra året. Med den lilla skillnaden att fler blommor har kommit till. Mammas minstingen har blivit en trädgårdsmästare. En hon kan vara stolt över. Som jag också vet att hon var. Mamma var med oss.

Vi hade ordnat en anteckningsbok som alla fick skriva i. En del skrev ett minne och en del skrev sitt namn. Mammas bok har omslaget av Toni Morrisson. Toni Morrisson har vunnit Nobelpriset i litteratur. Den första afroamerikanska kvinnan att vinna det. Hon har också vunnit Pulitzerpriset för sin roman ”Älskade”, Att ha just henne som omslag är rätt på så många sätt. Mamma läste allt och in mängder. Mamma kunde låna hur många böcker som helst och ända fick hon vänta på bokbussen innan hon kunde få byta till nya.

Vad blir då bättre än en kvinnlig nobelpristagare i litteratur på omslaget? En kvinna som har lett vägen för andra kvinnor. Den första som vinner nobelpriset i litteratur. Mamma har alltid varit en förebild, inte bara för oss barn. För så många andra med. Hon har alltid visat vägen. Framför allt den rättvisa vägen. Hon gav också alltid av sin kärlek. Hon var älskad och älskade. Toni Morrisson fick bli den som prydde mammas ”bok”. För det blev så rätt på så många sätt.

Igår hyllade vi mamma genom att föra henne hem igen. Hem till byn där hon nu kan vaka över alla. Mamma är med oss. Mammas andetag lever vidare.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

I helgen så har det varit vila på schemat. Godis fanns med också. Jag har haft några veckor med sämre sömn (sämre än vanligt). Så i helgen tog kroppen paus. Jag har inte rätt ut om min hortensia kommer överleva i fel jord eller om jag måste byta. Det jag har gjort i helgen är tagit hand om mig själv. Maken har hjälpt mig med det.

Igår lyckades jag somna i fåtöljen i källaren. Sedan satt jag bara där i ljusets sken och var. Jag tänkte mycket på mamma. Idag är det mammas födelsedag. Idag ska mamma urnsättas. Kanske också därför kroppen sa stopp. Även om det sannolikt mer beror på att jag sovit sämre så kan det ändå haft en del av det som påverkat.

Det enda som jag faktiskt gjort i helgen är marmelad. Också med mamma i tanken. Inte så mycket för att hon gjorde marmelad, för det hände nog aldrig. Men för att mamma var för att inget skulle förgås. Mamma slängde inte många saker. Inte heller sakerna hon borde slängt i skafferiet. För det skulle inte förgås. Därför var mamma med mig. Jag gjorde tomatmarmelad på gröna tomater. Tomater som inte skulle hinna bli färdiga är nu inte till spillo.

Den blev mycket delikat och har provats tillsammans med kex. Så god att jag får nog se till att odla tomater varje år. Som inte får mogna färdigt. Den är med citron och kardemumma. Och så klart massor av socker. Minstingen tyckte inte den var lika god som mig. Vilket är tur för mig. Då slipper jag att dela med mig. Han tycker om ost och kex lika mycket som mig. Men inte marmelad. Han nöjer sig med brieost, andra ostar och kex. Kanske någon charkuteri, ostarna är viktigast. För mig är också ostarna viktigast men en riktigt god marmelad (som min blev) förhöjer osten. För mamma så var ostarna också det viktigaste. Mamma hade ett stort brunt glasfat som hon alltid hade ostarna på. Som självklart togs fram från kylen på dagen om de skulle ätas på kvällen.

Idag är det din dag mamma. Det blir inga ostar. Det blir ostkaka. Med hjortronsylt och grädde. Samt lite jordgubbssylt för dem som inte gillar hjortron. För att du tänkte alltid på alla. Men du ville ha hjortron. Du finns alltid med oss. Vi lever vidare. Vi lever tack vare dig. Idag är det din dag. I dag ska vi hylla dig genom att säga att sekunden för dig fortsätter genom oss nu. Grattis på födelsedagen, mamma.

Ta hand om dig. Sekunden är kort, lev i nuet. Vi hörs imorgon.

Känns det som att du står still? Eller ännu värre i en djup grop med kvicksand? Känner du att du vill vara någon annanstans? Att du skulle kommit längre i livet? Snurrar bara livet på och du hinner inte med? Vill du ha förändring?

En sak som jag kan garantera dig är att om du vill ha förändring och du fortsätter göra samma saker, då kommer ingen förändring att ske. Om livet snurrar på utan att du hinner med så behöver du göra något åt det. Att bara springa vidare i hjulet hjälper inte. Det snurrar bara runt. Inte åt sidorna. Du behöver stanna upp- Sedan gå åt ett annat håll. Hitta en dörr eller en annan väg. En väg som inte är i hjulet.

För att få till förändring då måste du ändra på något. Det kan vara något litet till en början som sedan blir något stort. Det jobbigaste du kommer att ångra när livet närmar sig sitt slut är det du aldrig försökte, men ville. Man kan ångra misstag man gjort men de har också format dig till personen du är. Misstagen är oftast de saker som vi kommer ihåg. Efter prov i skola så kom jag alltid ihåg felen jag gjort. Men alla rätten, de försvann ganska fort efter provet.

Misstagen kan vara en del av en förändring. Jag har misstag att tacka för att jag träffade maken. Sedan har det blivit en himla massa rätt efter det. Ett antal misstag också som har format oss tillsammans. Vi har förändrats tillsammans. Ibland så öppnar vi dörrar som vi inte hade planerat. Det händer bara och så har vi en förändring, eller inte. Det beror på valet vi gör när dörren är öppnad. Vågar vi gå vidare eller stänger vi dörren?

Jag och maken öppnade vår dörr gemensamt. Första gången stängde vi den också gemensamt. Ingen av oss vågade ta steget då. Jag kom till insikt tidigare än maken att jag ville ha förändringen. Jag var ihärdig och till slut insåg han det också..

Det jag menar är att ibland så kommer förändringen och vi vågar inte ta steget. Om du vill ha förändring, ja, då måste du våga förändra något. För att fortsätta i samma spår kommer inte leda dig någon annanstans. Det kommer leda dig till samma ställe varje gång.

Att försöka gå ner i vikt genom att äta samma mat, i samma mängd utan träning. Det kommer inte leda till att du går ner i vikt. Du måste välja en annan väg. Om du inte trivs på jobbet så hjälper det inte att tänka på att du inte trivs. Du måste välja en annan väg. Du kan inte fortsätta att gå till jobbet, du måste våga ta steget och skaffa ett nytt. Det gäller allt. Vill du ha en förändring, vad det än är, då måste du göra en förändring. Att fortsätta öppna samma dörr leder inte till att fönstret är öppet.

Vi finns på denna jord alldeles för kort tid för att slösa bort tiden. Vi måste se till att göra det bästa av den. Just nu vill jag förändra världen. Jag vill minska vårt klimatavtryck. Om jag verkligen vill det, ja, då måste jag också göra något. Vilket jag också gör. Jag kan bli bättre och det kan du också. Alla kan vi göra något för att förändra, frågan är om vi vågar och vill.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag börjar veckan ”Var den du är”. Det är en vecka som hyllar alla våra olikheter. En vecka fylld med aktiviteter för att visa hur viktigt det är att vi alla får vara precis den vi är. Alla diskrimineringsgrunderna finns med, kön/könsidentitet, religion, etnisk tillhörighet,funktionsnedsättning, sexuell läggning samt ålder.

Alla finns med för att visa på att du får vara den du är. Detta året är det extra fokus på funktionsnedsättning. Nästa år är det något annat. Alla är representerade varje år men med lite extra fokus på en av dem. Regnbågsflaggan är ett självklart element. Vår granne har en flagga som säkerligen kommer vaja hela veckan. Hade vi haft kvar vår flaggstång så hade jag varit tvungen i år att flagga med regnbågsflaggan också. Nu har jag ingen stång så jag får se och vara väldigt nöjd över grannens.

Det är tråkigt att en sådan här vecka behövs. Tyvärr gör den det. Vi kan inte vara som vi är. Inte fullt ut. Eftersom vi är flockdjur så har vi normer vi behöver följa. Normer som skapas av att gruppen accepterar de olika reglerna. Regler som inte är uttalade utan bara görs. Som att första semesterdagen måste börja med en öl på flygplatsen även om klockan är 06.00. Och om du inte har lagt upp det i sociala medier så är du inte på väg på semester,

Om du då har en funktionsnedsättning så kan det vara svårt att ha koll på alla normer som ska följas. Det kan vara så att du inte ens vet om att det finns. Bara för att du inte har fungerande ben så behöver det inte betyda att hjärnan inte är snabb i tanken. Bara för att du har en hjärna som inte är så snabb i tanken betyder det inte att du inte har känslor. Allt vi gör mot andra uppfattas på något sätt. Vad gör du?

Jag är lång. Det går inte jämföra alls med någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Det jag vill säga är att jag vet vad jag utsätts för. Vad utsätts då inte personerna som faktiskt har problem i vardagen för? Jag har personer som pekar och pratar om mig när jag jag går förbi. Jag vet att de pratar om min längd. Ofta hör jag vad de säger för de kan inte vänta tillräckligt länge så jag är utom hörhåll. Ibland så säger de det till mig direkt.

Jag tar inte illa upp. Även de gånger jag borde göra det. Jag har kommit förbi det. Men jag har ju heller inget problem. Jag är bara lång. Jag slår i mitt huvud ibland. Eller trycker mina knän i sätet framför mig. Eller hittar inte tillräckligt långa kläder. Även om alla de sakerna är lite jobbiga så når jag väldigt bra till saker. Jag får alltid ner väskan från hatthyllan på tåg, buss eller flyg själv. Att vara lång är bara bra.

Jag vågar vara den jag är. Jag har högklackat på mig och trivs väldigt bra i det. Jag har inte gärna för korta byxor eller långärmat på mig. Om det inte hade gått att hitta alls så hade jag kunnat lära mig att sy bra. Allt kring att vara lång går att lösa. Att ändra sin sexualitet går inte att lösa. Vilket gör att mängder med människor som är homosexuella inte vågar vara den de är. De försöker att anpassa sig till att inte älska den de vill.

Det finns mängder med människor som inte vågar träffa andra människor för att de har en funktionsnedsättning. För att de vet att de inte följer normerna och inte kan göra det. De vågar inte vara den de är. De håller sig undan istället för få pekande fingrar och tislslande bakom ryggen.

Jag vågar vara den jag är och jag är tacksam för att det uppmärksammas att alla inte vågar. Att också alla de som passar in i normerna faktiskt visar sitt stöd. Det kan vara som mig att jag passar in i normen med villa, vovve och volvo. Alltså hus, man, barn och stor bil som rymmer allt. Att jag visar att jag hoppas att alla vågar vara den de är oavsett kön, sexualitet, religion, estnisk tillhörighet, funktionsnedsättning eller ålder.

Ta hand om dig, du är viktig oavsett vem du är. Vi hörs imorgon.

Hur ser du på glaset? Är det halvfullt eller är det halvtomt? Jag försöker att vara positiv. Jag försöker att se det med en lösning framför mig. Ändå kan jag säga att jag ser både glaset halvfullt och halvtomt. Det beror på tillfället. Ibland kan jag tolkas negativ medan jag är realistiskt. Då är glaset halvtomt.

Men i nästa stund blir det halvfullt. För om jag är realistisk är det för att jag ser att den vägen är omöjlig. Det är bättre att välja en annan väg som är lämpligare. Jag har inget bra exempel just nu. Min äldsta son har hjälpt mig att komma fram till lösningar och då också fort. Det gör att jag kanske är lite för snabb ibland. Så att andra inte hinner med att hitta en lösning.

För mina lösningar är inte de enda. Det kan finnas många lösningar. Det är bara det att om jag hittat en lösning så letar jag inte vidare. Inte förrän det behövs. Sonen behöver veta läget och han behöver veta det omgående. Sedan kan det vara att jag ibland är för snabb och måste tänka om vid nästa steg.

Om jag måste välja en så blir det halvfullt. Eftersom jag ser lösningarna. Andra som är med mig kan säga att jag ser det halvtomt då jag är ganska direkt och påtalar att något inte kommer fungera om jag ser det. Om man då tror på sin idé, blir jag den som är halvtom och inte har hopp om att det ska gå. När jag redan är i fasen att hitta en annan väg.

Hur ser du på saker och ting? Är du den som stannar kvar nere när du fått en törn? Eller reser du dig igen och fortsätter? Ett exempel skulle kunna vara min bröstcancer. En ganska stor törn. Nej, det är fel. Cancern var ingen törn. Den är borta och problemet löst fort. Behandling för att inte få ny cancer, det var törnen. Som jag också var väldigt oförberedd på.

Att inte fått sova en hel natt på flera år, det tar på kroppen. Att inte känna igen sig själv och ens egna ork. Det är tufft. Jag är fortfarande snabb på att hitta lösningar, jag litar bara inte på lösningarna på samma sätt som innan. Frågan är ni om jag ligger kvar och inte orkar tänka nytt? Svaret är nej. Just nu så jobbar jag som fastighetsskötare. För att det är något som jag kan göra med lite sömn i kroppen. Jag behöver inte boka tider så om jag inte fått mer än två timmar sömn kan jag stanna hemma och vila vaken och åka senare.

Jag skulle inte tro för fem år sedan att jag skulle vara här där jag är just nu. Men då jag oftare ser att glaset är halvfullt än halvtomt så är jag glad och tacksam för vart jag är idag. Jag har ingen cancer. Trots att jag avslutade behandlingen i förtid så har jag inte fått någon ny. Jag bor i ett hus med tak över huvudet (och en trädgård som helar). Jag har en fantastiskt stötande familj. Jag finns och andas. Mitt glas är halvfullt.

Om glaset inte vore halvfullt, vad vore det då? Fullt? Tomt? Hur skulle det vara? Ett fullt glas kommer jag aldrig få. Inte för att jag är negativ utan för att jag är realist. Jag känner mig själv och jag kommer alltid att vilja mer. Då kommer glaset aldrig kunna bli fullt. Vilja kommer också att ändras beroende på vart jag är livet. Just nu är jag glad över att jag är i livet och finns för min familj. Senare så kommer den känslan säkert avta och annat ta plats. Man uppskattar att var frisk mest när man är sjuk, eller hur!

Mitt glas kommer heller aldrig bli tomt. Hur kan jag säga det? För att jag har överlevt så många kriser som borde ha sänkt mig. Sänkt mig mer än det gjorde. Jag hittar lösningar. Det är jag bra på. Mitt glas är också halvfullt för att jag är bra på att säga vad jag är bra på. Även andra men det är många duktiga på. Att säga att man själv är duktig är inte lika vanligt. Det kan jag. Jag kan också var självkritisk och då är glaset ibland halvtomt men som leder till att det blir halvfullt.

Vi styr själv hur vi tänker. Det finns ingen annan som bestämmer över dina tankar. Du kan bli lurad av någon att tänka konstigt. Men det är ändå bara du som bestämmer vem du ska lyssna på. Alltså du bestämmer över dina tankar. Om du påtalar för dig själv hur dålig du är, ja, då får du antagligen rätt. Om du påtalar för dig själv hur duktig du är, ja, då är chansen mycket större att du får rätt.

Jag är bra. Jag duger som jag är. Jag kommer att få sova mer om jag bara ger det tid. Under tiden så gör jag så gott jag kan. Att göra så gott man kan är alltid tillräckligt. Att inte försöka är aldrig ett alternativ. För mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.