Författare: Josefin

Publicerat

En klar (nästan) och en kvar

Vi har lyckats lösa en av stenläggningarna. Jag har kommit fram till att det är väldigt bra att vara envis ibland. (Eller inte kanske). Jag är starka. Inte lika strak nu som innan. Förståligt. Det kan då envisheten lösa genom att man gör mer än man kan. Tyvärr får man sota för det efteråt. Men stenarna är på plats på ett ställe. Det är bra.

Det som kräver mest arbetsinsats är underarbetet. Det har vi fått hjälp med till största delen. MP Gräv har grävt ur och fyllt på bärlager åt oss. Men att lägga sanden och vattna den så det blir packat har vi gjort själva. Sedan ner med rör i marken för att plana av den med rätskivan. Mycket skrapande blir det. Inte så tungt mer tidskrävande med många drag. Paus och fika på det så blev det bra.

Halva gjord plan. Hade inte tillräckligt långa rör. Flytta och fortsätta.

Vi beställde sten till framsidan och baksidan. Dock så är inte baksidan klar med underarbetet. Där behövs fortfarande sand och markvibrator eller vatten. Vatten tar lite längre tid än att vibrerar. Men en sida är (nästan) klar. Vilket glädjer mig. Den sidan kommer inte att synas. Den ska bli täckt när allt är klart så att släpkärran står skyddat. Det blir så lågt att grannarna ser fritt över för att komma in och ut på vår gemensamma väg.

När jag höll på att lägga stenarna så passade jag på att göra lite mönster. För att se hur vi vill ha det på baksidan sedan. Där det kommer att synas. Och dessutom aldrig kommer få ett växthus på (jag är inte bitter). Nu har jag kommit fram till att det kommer bli en större sten som en romb på den stora ytan. Men mindre runt omkring. Som nedre delen på bilden. Om du tittar noga så är det fläckar ovanför. Men det blev inte lika bra. Som sagt detta mönstret kommer aldrig synas på framsidan. Därför kan man prova sig fram. Utan att behöva ändra.

Allt kapandet kvar av små hålen där det inte passar i varandra.

När alla stenarna är på plats så syns inte mönstret så väl. Jag är nöjd med hur det blev färdigt. Det kommer bli jättebra när det ä klart. Nu ska det i fogsand sedan är det klart. Att lägga sten är väldigt enkelt. Det går fort också. Det är som sagt underarbetet som tar tid. Klart att kapa stenarna tar också lite tid. Att varje sten är tung är ju en annan sak. Är man bara smart så är det inget problem heller. Som jag sa, även om styrkan inte är som den var innan så går det bra med fler steg och fler pauser. Med lite envishet.

Fogsand kvar och klippa markduken vid sjöstenen. Nästan klart.

Har jag sagt att jag är glad för hur bra Mp gräv är? Om inte så säger jag det nu. Om jag har det så säger jag det igen. Han är toppen. Han kommer med stor sannolikhet komma idag och hjälpa oss med att lägga sättsand på baksidan. Förhoppningsvis med en markvibrator så vi kan lösa att lägga sten i helgen. Om det inte blir sten lagt så har jag växter att gulla med. Oavsett så blir det bra.

Ta hand om dig. Om du inte lägger sten i helgen så hitta på något annat kul. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Trodde trädgården tog över

Men det har den inte gjort. Det är en hel del höstarbete med en trädgård. Jag har dock gjort en ganska enkel trädgård att ta hand om. Det jobbigaste är nog vattnadet vid nyplanteringar. Oavsett så är det en hel del pyssel ändå.

Jag trodde att höstarbete skulle göra att saknaden efter julen skulle komma senare. Eftersom det höstas i trädgården så hinns det inte med att tänka på jul. Jag hade fel. Trädgården tog inte över. Julkänslorna har börjat komma. Det har hänt att julmusiken kommit på i september. Men nu har maken och jag som regel att ingen julmusik får spelas före 1 oktober.

Precis som vanligt i september alltså. Jag börjar längta efter julmusik, julmat och julglädje. Allt pyntandet och ljusen som kommer upp i fönstren. Jag längtar precis som vanligt. Kanske lite annorlunda i år. För nu har jag inte mamma att prata och planera med. När hennes snögubbar ska komma upp. Och juldukar. Och tomtar. Snögubbar kan komma upp tidigt. För det är mer vinter än jul. Det vara vad mamma och jag alltid sa.

De kommer komma upp här i stället. De flesta. Mina syskon vill hellre har tomtar. Självklart har jag redan köpt julklappar. Jag har också planer för fler julklappar. Precis som vanligt. Igår kom också känslan för julbord. Vi har haft som tradition att äta julbord i familjen. (Det har jag skrivit om innan. Minstingen som tyckte att vi skulle det.)

Vi har alltså haft ett antal år när vi ätit julbord tillsammans. På olika ställen. Vissa tillfällen med övernattning. De tillfällena har inte förgyllt det. Frukosten är aldrig med julmat. Bara helt vanlig hotellfrukost. Så den delen går bort.

Det innebär att avståndet behöver minska på hur långt bort vi kan åka för vårt julbord. Förra året blev julbordet väldigt nära. Vi hade det hemma. Vårt julbord som var bokat blev inställt på grund av en pandemi. Det var jättemysigt också. Bara mer arbete innan. I år så vill jag boka ett nytt julbord. Inte hemma igen. Eller jo, på julafton blir det julbord hemma. Det blev det även förra året. Även ett julbord hos mamma till lunch. Det blir det dock inte i år.

Nu kollar jag på ställen i Aneby och Gränna. Är det någon som har bra tips på bra julbord. I Småland. Jag hade gärna testat Tjolöholms slott eller storstuga. Det blir dock för långt att åka utan övernattning. Kanske ett annat år när jag preppat familjen tillräckligt bra.

Vad säger ni? Bra julbord, hit me. Tack på förhand. Om någon missat det, jag älskar julen. Allt kring julen. Mellandagar så är allt över. Innan är bäst.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Spindlar och kylan från maken

Det är ingen hemlighet att jag verkligen avskyr spindlar. De är äckliga och bara helt onödiga att vara synliga för mig. Om jag är ensam med en spindel i ett rum så dör den. På ett eller annat sätt så dör den. Oftast med handen men jag försöker att använda foten med skodon på i första hand. Dock så brukar de sitta på ett sådant ställe att foten inte är lämplig.

Som igår när en stor rackare satt mitt på väggen i tvättstugan. Stor fet och äcklig. När jag inte är ensam som är det maken som är spindeldödaren. Trots att han tycker mindre om spindlar än mig. Han använder flugsmällan till det. Vi har en på varje våningsplan. Och i vårt hus kan de heta spindelsmälla. Vi har nästan aldrig flugor inne. Spindlar har vi en del.

Framför allt ni när det bli höst. Då vill de gärna gå in. De dumma äcklen gömmer ju sig inte heller utan promenera omkring så fint överallt. Där jag är! Som igår. Det började med en feting på väggen. Nästa paus i filmen så var det en feting i taket. Svårt att ta den med foten även om jag är lång. Maken fick ta den med.

Det är helt enkelt höst nu. Spindlar på väggar och tak är ett säkert tecken på att det är höst. Ett annat säkert tecken är att maken försöker kyla ut mig. Det har pågått sedan förra veckan. Det har varit lite väl kallt på andra våningen. Där vi sover. Byter om. Ingen värme på badrumsgolvet. (Vi ska klara oss till oktober).

Maken njuter och jag fryser. Han njuter inte av att jag fryser. Han njuter av kylan. Jag är tacksam att han inte haft på fläkten också. Då hade jag nog dött. Jag härdar ut för att han är min make. Jag vet att han njuter. Men igår så började han faktiskt att vrida på elementen. För att jag är hans fru.

Efter att de varit av ett halvår eller mer, så är de inte samarbetsvilliga på andra våningen. Vi har försökt att lufta men antagligen så har ventilpiggen i termostaten satt sig. Så jag har fortfarande ingen värme på andra våningen. Tur att jag har dubbla täcken. När jag väl värmt upp det under så har jag det varmt och gott på natten.

Det är höst. Även om de två tecknen som jag precis berättat om inte är jättemysiga (hatade) så finns det mysiga tecken på hösten. Som en varm kopp te med en biskvi till. Uppkrupen i (mammas) fåtölj med en filt. Det är fördelen med att maken kyler ut mig. Servad med filt, te och kaka.

Eftermiddagsfika i fåtöljen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Tack vare mina dubbla täcken.

Publicerat

Inte världens undergång

Det har varit flera gånger att jag prata om världens undergång. Båda gångerna så handlade det framför allt om min klimatångest. Att vi tillsammans håller på att förstöra världen vi bor på. Samt att min autistiske son faktiskt skulle göra något åt att världen går under om han kunde.

Det är fantastiskt. Men idag skulle det handla om att världen inte går under. Inte för att jag har slutat ha klimatångest, utanför att det är ett helt annat ämne. Jag har inte tränat på väldigt länge. Världen går inte under av det. Men jag mår sämre.

Jag dör inte. Jag äter och jag sover ibland. Då dör man inte. Inte än. Om man inte sover någonting då blir det jobbigare. Om man är tvungen att jobba heltid och sova lite blir också tufft. Fast det gör jag inte så än lever jag. Och världen går inte under av att jag sover lite heller.

Jag gjorde yoga varje morgon i många månader. Varje morgon. Jag hade fått upp rörelserna till att bli riktigt bra. Jag nådde dit jag skulle. Jag hade inga extra tillbehör för att jag inte kunde göra rörelsen helt ut. Det kändes bra. Mycket bra.

Sedan började jag jobba på halvtid. Vilket jag borde gjort länge enligt experterna. Problemet med det är bara att då finns inte utrymme för något annat. Alls. Maken tar hand om allt det praktiska. Jag får inte ens tänka på att göra andra saker. Om jag nämner att blommorna måste sättas i ide för vintern så är han och gör det.

Vilket innebär att yogan har blivit bortprioriterad. Jag kan heller inte göra andra uppdrag som jag verkligen gillar att göra, som att föreläsa. Helst om barn i familjer med missbruk. För att verkligen kunna påverka för att alla barn ska ha en säker uppväxt. Det är på paus. Kraften finns inte.

Inget av detta är världens undergång. Den står kvar oavsett om jag tränar eller inte. Eller om jag föreläser eller inte. Men det blir lite sämre, och jag antar att det inte bara gäller mig.

Det finns ändå en kraft i att världen inte går under av att jag inte kan. Att världen kommer överleva utan mig. Det ger mig tillförsikt även till min klimatångest. Att världen är stark. Världen just nu har det lite jobbigt. Världen sover lite för lite. Men om vi prioriterar rätt så kommer den att överleva även på halvfart för ett tag. För att sedan kunna gå på helfart igen.

Världen går inte under. För jag yogar inte. Och jag är glad ändå. Snart så kommer jag tillbaka till att yoga. Kanske inte varje dag. Men på en ledig dag. Snart så kan jag göra något när jag är ledig. I mer än en kvart. Eller att maken gör alla kringsysslor. En dag så kommer jag igen, tillsammans med världen (hoppet finns).

Ta hand om dig och vår jord. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vaccin

Har du vaccinerat dig? Vad tycker du om att man ska vaccinera sig? Eller ska, det är väl bör eftersom det inte är tvång. Frågan är om det borde vara tvång? Tydligen så ökar svårt sjuka kraftig nu. Bland yngre, 20-50 år. De allra flesta ovaccinerade.

Jag läste i tidningen att de som kommer in och är sjuka säger att de varit oroliga för biverkningar. Inte alla men ganska många av dem. Nu är de alltså istället inlagda och sjuka med viruset. Ett virus som de kunde ha sluppit helt eller med stor sannolikhet i alla fall inte blivit inlagda för.

Vad är det som är så svårt? Det är väl bara att ta sprutan?! Två gånger. För några har också sagt att de är spruträdda och därför inte tagit vaccinet. Okej, så nu ligger du inlagd med massor av stick istället. Du mår säkerligen inte jättebra om du är inlagd utöver alla sprutor som du får.

Vad måste vi göra för att få människor att förstå? Hela världen har inte gjort en massa åtgärder bara för att visa att man kan. Alla länder har gjort det för att det visat sig vara ett allvarligt virus som dödar oss. I stor skala. Och nej, vi vet inte om det har haft effekt ännu. Dock så vet vi att magsjukan har vi klarat oss från i två år. För att många lärde sig att tvätta händerna.

Bara det är en bra sak. (Om det håller i sig.) Antalet sjuka minskade. I vår region hade vi inga inlagda för Covid-19. Inga döda. Nu har vi börjat röra oss som vanligt. Många har vaccinerat sig men inte alla. Då ökar smittan och vi har döda i Covid-19 återigen.

Vad är det som är så svårt? Vad tycker ni? Borde alla som inte är vaccinerade inte få besöka restauranger, biografer, offentligheten i allmänhet, för att vi som är vaccinerade ska kunna göra det?

I Usa har de börjat med vaccinpass. Om du inte har ett intyg på att du är vaccinerad så får du inte äta ute. Är det rimligt? Eller inte? Vad tycker du? För de som är vaccinerade kan ju fortfarande smitta andra. Utan att veta om det. Ska det då ligga på den vaccinerades ansvar att se till att inte umgås med ovaccinerade, eller tvärtom?

Om det bara skulle leda till att en person blir sjuk och är hemma några dagar så kanske det inte skulle vara hela världen. (Säg det till arbetsgivaren som står utan personal.) Men det stannar inte där. Man blir sjuk. Riktigt sjuk och hamnar på sjukhus. Är det okej? Att sjukvårdspersonalen ska behöva utsättas för risker för att du är spruträdd?

Är det jag som är för hård? Borde allas rätt till sin egna kropp och sitt egna beslut vara viktigare än allas väl? Jag tycker att om du inte vaccinerar dig så ska du heller inte gå utanför dörren. Du ska hålla dig isolerad så du inte riskerar att bli smittad. För din skull och alla andras skull. Vad tycker du?

Ta hand om dig. Ta sprutorna. Det känns knappt och inga svåra biverkningar heller. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Bröst

Hur ska bröst se ut? Den frågan går inte att besvara. Alla bröst ser olika ut. De förändras dessutom med ålder. Först kan vara allt. De kan var små, de kan vara stora, de kan var hängiga, de kan vara yppiga, de kan vara med mycket bröstvårta eller liten bröstvårta. Stor eller liten vårtgård.

Bröst kan vara allt. Det finns inget rätt och det finns absolut inget fel. När man är i tonåren och brösten börjar komma så är det jobbigt att vänja sig vid att ha bröst. När man vant sig så är de bara där.

Jag tror alla vänjer sig. Även om det kan vara jobbigt i vissa lägen som till exempel, kvinnor med väldigt stora bröst. Det påverkar ryggen med alla extra vikt. Det som är svårast är nog att hitta en bra bh som gör att man inte är begränsad. Träning gissar jag är tufft annars, eller ändå.

Det är säkerligen jobbigt för vissa med liten byst. Mest för att normen är att den ska vara lagom. Yppig och böljande. Vilket vi redan kommit fram till, det finns inte likadana bröst. Alla är olika. Det är inte bara normen som gör det jobbigt för en personen små bröst. Det är även kläderna.

Jag har haft små bröst hela mitt liv. Kombinationen att vara väldigt lång med små bröst har inte varit det enklaste att alltid hitta kläder. Om man ska hitta en klänning som sitter bra så är det ofta större bröst som gäller. Då sitter inte klänningen bra. När det blir som påsar kring brösten.

Det problemet är mycket mindre än att försöka hitta bra bh som ger stabilitet och avlastar ryggen. På det sättet så är jag glad för att jag har haft små bröst. De har varit precis lagom. ibland så har utfyllnad behövts för att kunna haft en snygg klänning. Inte lika snyggt men acceptabelt.

Nu till mitt problem med mina bröst. Jag vet alla alla bröst ser olika ut. Men inte på detta sättet. Jag hade inte lika bröst innan heller. Men nu har jag en boll och ett bröst. Det är inte något som jag är bekväm med. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag hellre ta bort båda och vara utan, än så här. Vilket jag inte får.

Det stora med detta är att det är en förändring. Att jag inte fått ”växa i” mina bröst. Utan att jag fått ett nytt som inte hör hemma. Frågan är hur jag löser det? Jag har alltså frågat om jag får ta bort det andra bröstet med. Det får jag inte eftersom det inte är något fel på det.

Senaste samtalet så fick jag reda på att det skulle eventuellt gå men då måste jag gå till en privatklinik och bekosta det själv. (Lilla detaljen om att det kan öka risken för ny cancer, vilket sas till mig vid första omgången. Sant eller inte vet jag inte.)

Att rekonstruera ett bröst med material från min egna kropp är heller inget alternativ. Jag är för smal för att det ska finnas något att ta av. Om det hade gått så hade det inte blivit en boll utan er likt ett vanligt bröst. Ett som inte är en boll.

Frågan är om jag bara måste acceptera att jag är skev nu? Mitt senaste förslag är att jag skulle kunna öka båda brösten så de blir bollar båda två. Vilket jag heller inte får för det blir ju en bröstförstoring. Som jag kan bekosta själv om jag vill. Det är bara det att jag hade inte velat göra en förändring på mina bröst om det vore för att jag bara har ett. För jag fick cancer.

Är det rätt att jag ska betala själv för något som anses vara en skönhetsoperation i vanliga fall? En som jag inte vill ha? Men om jag tar bort det andra bröstet också (och betalar själv) så är det inte ett skönhetsingrepp men jag ska ändå betala själv. För att jag ska må bra med min självbild.

Vi växer upp och blir den vi är. Nu är jag inte den jag var innan. Jag blev sjuk. Kanske det är så att jag bara får acceptera att jag blev sjuk. Vilket gav mig men. En boll, som jag inte vill ha.

Bröst är viktiga. Precis som resten på kroppen. Brösten syns lite mer än andra delar kanske. Eller längden är nog det första någon ser med mig, är en adekvat gissning från mig. Men brösten syns på alla kvinnor. Hur de än ser ut. Och det är något vi alla kvinnor har vuxit in i hur vi ser ut. Jag har vuxit ur mina.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Stenläggning

Nu ska jag bli duktig på att lägga sten. Igår beställde vi sten till vår baksida och släpkärrans plats. Det blir ju inget växthus så då kan jag lägga sten istället. Så tänker jag.

Det blev antracit grå sten i olika former. Lite mindre rektangulära och dubbelt så stora kvadratiska.. Eller de är inte dubbelt så stora. De är nästa dubbelt så stora. Jag lär ha att göra i pusslandet. Eller lite större glipor emellan stenarna på vissa ställen.

Nästa vecka kommer stenen. Vid släpkärrans plats är det klart för att lägga stenen. Det är det inte på baksidan. Vi passade dock på att beställa all sten då det är bättre pris nu när de vill ha bort sitt lager av marksten. Vi hade också tur att det fanns både färg och form som passade oss.

Det blev slät sten. När den blir tråkig på ena sidan kan man plocka upp alla sten och vända på den. Vilket inte spelar någon roll för oss. För om så många år finns nog inte den orken hos oss att bo där vi gör. Anledningen till att den är slät är för att jag tror det blir lättare att hålla den ren.

Det lär vi märka när det är klart. Jag är nöjd som det är nu oavsett yta på stenen. Det är roligt med lite olika former fast det är samma färg. Jag får inte glömma att jag ska ha ner en magnolia på baksidan. Det var ju smart att lägga stenar så att det blir en rund ring där då. Hm, jag inser att jag kan inte lägga den stenen som ring. Det måste ju var lite trekantiga stenar.

Aj då, får nog fundera lite och höra av mig till butiken idag. Eller på måndag. Vet inte om de har helgöppet. Magnolian skulle ju vara perfekt på baksidan i hörnet. Skyddat läge med sol. Det är ju därför det inte blir något växthus (eller not) där.

Jag har fortfarande inte löst växthuset. Än så länge är enda lösningen att göra ett uterum på altanen. Vilket jag inte vill. Arrghhhhh, dumma bygglov. Tur det finns sten som kan göra att livet blir bra. Eller hur?

För övrigt så finns det inget skönare att gå och lägga sig i nybäddad säng nyduschad. Vilket jag gjorde igår. Efter att maken städat huset. Det enda jag gjorde var att byta sängkläder. För när han städade så jobbade jag. När han jobbade så berättar jag inte vad jag gjorde (slappade). Tur jag har världens bästa make.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Världens undergång

Efter trädklippandet så blev gårdagen lugn. Det var riktigt höstväder ute. Ruggigt, regnigt och framåt kvällen riktigt blåsigt. Skönt att pricka in rätt dag att ta det lugnt på. Jag gillar hösten.

Det som är mindre bra med att ta det lugnt för en med klimatångest är att nyheterna börjar gro i skallen. Som till exempel har en rapport släppts från FN som säger att 90 procent av alla biljoner som ges i jordbruksstöd varje år är dåligt för klimatet. Du kan läsa rapporten här:  FN-rapport.

Anledningen är att de som får mest pengar i stöd är de som producerar socker, ris, mjölk och nötkött. Alla fyra stora bovar av att släppa ut växthusgaser. En annan sak som lyfts är att naturområden omvandlas till jordbruksmark vilket förstör för den biologiska mångfalden. Som sagt du kan läsa hela rapporten om du är intresserad.

Det jag tycker är jobbigt är att det verkar inte finnas något sätt för att vi ska lyckas. Vi behöver djur som ger oss öppna landskap. Betesdjur. Som ger växthusgaser. Men om vi bara äter vegetariskt så förstör vi den biologiska mångfalden med att ha jordbruksmarker.

Vad ska vi göra? Ska vi lägga oss ner och dö? En del hävdar att vi är överbefolkade så att det faktiskt skulle hjälpa. En del hävdar motsatsen. För en som har klimatångest så börjar det bli svårt att veta vad som är rätt och fel.

Jag dricker te som man inte borde. Kaffe går inte dricka, vilket jag heller inte gör. Allt handlar om att göra kaffeodlingarna klimatsmarta. Jag gissar att detsamma gäller för teodlingarna. Vilket verkar vara svårt. Jag vet inte vilket som är värst te eller kaffe. Kaffe odlas tydligen oftare på mindre gårdar medan te är oftare stora plantage.

Det jag vet är att både te- och kaffeodlingar behöver bli bättre för klimatet. Ändå fortsätter vi alla att dricka det som om det inte fanns en morgondag. Fast om vi dör så kanske det var räddningen, eller hur var det?

Att ta det lugnt är inte alltid bästa medicinen. Tur jag hade trevligt fikasällskap som ockuperade tankarna lite grann. Idag ska tankarna hållas i schack av att byta de sista låsen. (Och den förhatliga städningen.)

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Om världen finns då.

Publicerat

Dagliga samtal

Varje dag ringde jag mamma. Även dagarna när jag skulle hälsa på. Då var samtalen ganska korta och en påminnelse om att jag skulle komma. Hon blev lika glad varje gång. Även om det bara var tre dagar sedan jag var där sist.

Hon var glad för samtalen också. Hon förstod att det var svårt att komma varje dag men att ringa gick bra. De dagar jag inte åkte till henne så hade vi nästan alltid ett halvtimmas långt samtal. Hon sa inte så mycket. Det var mest jag som höll låda.

Om du ska prata med någon i en halvtimma varje dag så måste du ha något att säga. Det är inte så mycket som händer på ett dygn. Jag pratade om allt. Det kunde vara de små sakerna som att jag hade sovit gott eller illa. Det kunde vara om att minstingen lagat maten kvällen innan.

De dagar vi inte sågs så pratade vi alltid på lunchen. Innan hon skulle äta kl 12.30. Då kunde jag alltid berätta för henne vad hon skulle äta. Om det skulle bli gott eller inte. Ofta tyckte hon det skulle bli gott. Ibland visste hon att det skulle bli för salt. Hummersoppan var alltid för salt. Jag blev bra på att tyda henne även i våra dagliga samtal när jag inte såg hennes uttryck.

Jag saknar våra samtal. Jag tänker fortfarande på att detta ska jag berätta om när jag pratar med mamma. Som igår när jag klippte äppelträdet. Eftersom jag aldrig klippt fruktträd innan så är det ett viktigt steg i trädgårdsmästarens framgångar. Jag har ingen aning om jag klippt för mycket eller ej. Vilket jag skulle sagt till mamma. Jag hade sagt att jag kommer visa bild när vi ses. Ja, hade hon svarat på det. Kanske lagt till, det ser jag fram emot.

Ibland kunde hela meningar komma. Det ser jag fram emot kom oftast ganska enkelt. Jag klippte buskar igår också. Men det har jag gjort innan så det hade hon inte fått se bild på. Det är svårt att ta livet av en buske. Det är lättare med ett fruktträd.

Jag har gjort precis som man ska. (Tror jag) Jag har sökt efter svar och läst på hur man ska göra. Alla korsande grenar ska bort. Alla skott som går uppåt ska bort. Det ska glesas ut så att solen kommer åt. Man får inte ta för mycket (kan ha blivit så). Jag vet att när jag visat bilden för mamma så skulle hon le och jag skulle säga visst blev det bra, med ett jakande svar omgående.

Efter beskärningen.

Vad tror ni? Har mamma rätt, ser det bra ut? Jag har inte tagit bort några gamla grenar. Bara nya färska även om de kanske redan skulle ha tagits förra året. (Då hade jag inte ansvaret). Det var enbart tre stycken som var så grova att jag behövde såga bort dem. Annars var det sekatören som gällde. Det var dock ganska mycket som jag tog bort även om jag mest använde sekatören.

Hela traktorns släp fylldes.

Jag är inte orolig. Det blev väldigt lite frukt på i år. Sommarfrukt. Nästa år kommer det var hur mycket äpplen som helst. Eftersom den stora experten har varit i farten. Om inte annat så är det väldigt mycket finare nu än innan. Även om jag inte har bildbevis på det.

Då hade också mamma bara flinat. Och jag hade vetat precis vad hon tänkte. Att jag är smart nog att inte ha bildbevis och alltid snabb i kommentarerna, precis som mamma alltid var innan hon blev sjuk.

Jag tänker inte varje dag längre på mammas och mina samtal. Det gjorde jag i början. Varje dag vid lunch så tänkte jag på att nu var det dags att ringa. Jag har dock inte tagit bort mamma som favorit i min telefon. Så varje dag när jag ringer sonen så ser jag mamma och kan inte komma mig för att stryka våra samtal från skärmen ännu. I minnet kommer de alltid att finnas oavsett vad, även om det inte är varje dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Konstig gårdag

Igår var kroppen tung. Inte så konstigt kanske. Hela dagen var konstig. Jag försöker att få sömn när jag kan. (Vilket går så där). Att sova för mig har en konstig klang. Det är inget positivt med ordet sova. Eftersom det blir så lite av det. Igår lyckades jag ändå att sova de där extra minutrarna på morgonen. Jag har haft två timmar tidigare igår blev det fyrtiofem minuter.

Vilket var konstigt. När jag har somnat på morgonen tidigare, då har det blivit ett par timmar. Totalt fyra timmar. Många fler i sängen dock, bara inte så många sovande. Dessutom somnade jag om senare än vad jag brukar. Inte åtta utan åtta fyrtiofem. Det kan vara att jobbet har gjort att jag inte haft möjlighet att sova på morgonen så kroppen hann glömma. Eller så var det utmattningen från i måndags. Det spelar ingen roll. Dagen blev konstig.

Ni vet när man vaknar försent och känner sig stressad hela dagen över att man ligger efter. ungefär så var det. Fast jag hade inga bestämda tider så jag vaknade inte försent. Snarare för tidigt. Så jag var stressad över att jag inte fick all sömn som jag ändå borde fått. När man vaknar så så brukar det fortsätta hela dagen. En del kan också kalla det en måndag. Att allt blir knasigt för att det är måndag. Som om man får ett exemplar som är felaktigt då är det ett måndagsexemplar. Det finns till och med ett ord över varför det blev fel. Det var måndagen.

Igår var det så. Jag dricker ingen alkohol. Har inte gjort på länge. Inget viktigt för mig, jag har lika kul utan. Jag har särkilt roligt dagen efter när man slipper bakfyllan. Igår kändes det som att kroppen var tung för att den hade en massa gifter i sig. Som när man druckit alkohol. Det var en märklig dag.

Jag fick ändå gjort saker. Framför allt några timmars jobb. Inte så många som jag borde men några. Och det duger. Jag är viktig så då lyssnar jag och tänker på mig själv. Kanske var dagen så konstig för jag hade en stor saknad igår. En saknad för att insikten var så stor om att mamma kommer inte kunna hjälpa mig mer. Mamma kommer inte peppa med hur jag ska lösa det för mina medelhavsväxter. Mamma kommer inte få se sina barnbarn. Hennes barnbarn kommer inte få se henne.

De kommer inte få lära sig av alla tokigheter som hon gjorde. De kommer inte få lära sig hennes rättframhet eller hennes kvickhet. De kommer heller inte få vara med om hennes långsamhet. Hur hon alltid var sist in i duschen innan gästerna skulle komma. Jag gissar att det var den som upptog all kraft igår, saknaden efter mamma. Saknaden efter mamma gjorde dagen konstig för att all kraft var med mamma.

Jag är samtidigt lycklig över att jag har alla dessa minnen. Fina minnen av världens bästa mamma. Som fanns där i vått och torrt. Igår var minnen både bland hennes alltid fyllda godisskål till hennes alldeles för gamla mandlar i kryddskåpet. Alla bra saker och ibland tokiga saker. Igår var en konstig dag.

Idag ska dagen bli mindre konstig. Jag ska beskära fruktträd i jobbet. Jag är ingen expert på det. Inte mamma heller. Däremot så ska jag tänka på hur mamma peppar mig i att jag som trädgårdsmästare kommer fixa det galant. Som mamma sa när hon inte kunde prata så bra. Det klarar du. Tre ord som hon sa felfritt. Det klarar du. Då svarade jag att eftersom du har sagt det så tror jag på dig.

Jag klarar det. Och du med, vad det än är du ska göra idag. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.