Författare: Josefin

Igår lyckades jag att strunta i tvätten. Den som jag hade tänkt att göra. Det är kanske ofta man gör så med tvätt och disk och annat. Det jag är mest glad över är att jag struntade i den även att den verkligen behövdes göras. Som jag skrev tidigare så har jag tvättat ett antal omgångar med lakan. Vilket innebär att underkläder har inte tvättats. Nu börjar det bli dags. Som tur är kan man använda bikini än.

Istället för att tvätta så tog maken mig på en utflykt. Vi åkte till ett av alla fina fikaställen som vi har ute på bygden. Ligger jättefint vid en av alla våra sjöar. Jag vet inte hur många vi har, men det är många, gissningsvis lika många som vi har dagar på året. Det blev inte så lång utflykt men lika så väl mysig. Lite för kallt för mig bara.

Efter att ha haft det i min perfekt temperatur ganska länge så har jag vant mig att klä mig därefter. Igår var det för kallt för kjol och linne. Jag fick sitta i solen och maken i skuggan. Det som är perfekt i vår familj är att det alltid är någon som uppskattar vädret till fullo. Jag när det är varmt eller väldigt mycket snö. Maken när det är lite svalare och han älskar höstens krispiga löv och färger. Jag älskar höstens rusk och sitta inne och kura med te. Det är alltid någon i vårt hushåll som uppskattar det på utsidan.

Igår uppskattade vi båda utflykten som gav våffla med grädde och sylt. Vi fick en fin stund. Resten av dagen spenderades på altanen. Liggandes i solen i lä. När solen inte fanns så var det med mer kläder men ändå ute. Jag lyckades med att se ett antal delar i en serie på SVTplay. Jag är stolt över mig själv. Inte ett enda vettigt handtag blev det gjort igår.

Om man inte räknar in att det blev grillat igen. Först smashed burgers och sedan… grillade nektariner med glass. Även denna gången intagna på altanen. Dock inte med samma behagliga värme på kvällen. Idag så behövs det lite, kolla av trädgården. Jag gjorde ju inget vettigt igår, alltså inte heller någon vattning. Det behövs kollas idag. De säger att det ska regna imorgon. Det ger jag inte så mycket för. De har ändrat från nederbörd idag på 15 mm till 0 mm. Till regn imorgon på 32 mm till 6 mm. Vi får se hur det blir.

Oavsett om det är regn eller sol så finns det alltid någon som uppskattar det. Om det blir regn så kommer vi båda uppskatta det. Regnet behövs och då inte för vår trädgård. Utan för att vi ska få mat på bordet. Skördarna vattnas inte om det inte regnar. Kanske det blir den bästa av världar, sol på dagen och regn på natten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är väldigt viktigt att tala om för hjärnan vad du kan. Inte det du inte kan. För om du talar om för hjärnan att du inte kan då är det så det blir. Kanske det är det som är min stora svaghet. Att jag inte kan säga till mina hjärna att vara lite dålig. Jag kan inte säga till mig själv att minska mina krav.

Jag har svårt att tillåta mig att ta det lugnt. Jag har svårt att kunna pausa helt. För att jag vet hur mycket jag kan klara av, egentligen. Just nu är det en svaghet. Innan var det min stora styrka. Att alltid se det positiva i allt. Hitta en utväg, en lösning, en ny väg att gå. Jag har alltid fungerat så. Med hjälp från mamma, alltid mamma med mig. Om inget fungerat så har jag gått till mamma.

Jag blev sjuk efter mamma. Jag kunde inte gå till mamma som förr. Eller det gjorde jag. Mamma var den enda som jag berättade om att jag misstänkte cancer (förutom maken). Mamma har alltid funnits där, oftast bara med att lyssna och jag har kommit med lösningen själv. Nu när mamma var sjuk så var det jag som inte pratade med henne som förut. Hon lyssnade om jag bara tillät det. Vilket jag inte gjorde. Svårt för mamma att kunna vara där då.

Det sa mamma många gånger. Ljug aldrig för mig. Berätta alltid om det är något. Om du inte gör det så kommer det alltid bli jobbigare. Både när hon senare skulle fått reda på det och grubblandet på vägen dit. Oron över att sannningen skulle komma fram. Att aldrig ljuga är stort för mig. Jag försöker att hålla det i alla lägen. Även vita sådana. Åter till mina svagheter.

Att alltid må bra är det vanliga svaret på frågan, hur mår du? Att ljuga är inte valet för mig. Jag brukar svara hur jag mår. Även om svaret är dåligt. När man inte sovit riktigt på flera år så kan det vara en svaghet att inte ljuga. Att alltid svara att man mår dåligt blir negativ mat till hjärnan.

Samtidigt som jag vill mer än jag kan så är jag ärlig till alla som frågar hur jag mår. Just nu, ingen bra kombo. Kanske det är så att jag ska bli den normala svensken för en tid framåt. Den som svarar att allt är bra. För det är vadd jag behöver säga till mig själv. För att det är det, det ska bli, bra!

Jag behöver också tillåta mig att vara långsam. Att njuta av att kunna vila mycket. Att se det mer som att det är mitt val att vila. Inte för att kroppen måste. För det är sant, det vi matar vår hjärna med, det är det vi tror på. Om jag tycker att jag inte är tillräcklig som inte orkar mer, då är det det jag tror om mig själv. Om jag däremot tycker att jag förtjänar att vila och må bra. Då är det det som jag tror på. Mina svagheter ska bli mina styrkor igen. För det är styrkor. Jag behöver bara vända det det rätt igen.

Därför berättar jag nu om att vi igår grillade. Både maken och jag. Jag grillade nektariner. Som vi åt med glass. Det blev supergott. Idag kommer de bli ännu godare. För idag vet jag hur jag ska göra. Jag ska tänka på hur duktig jag är som provar nya saker. Jag ska tänka på hur jag förtjänar att vila. Jag ska tänka på hur jag förtjänar att må bra. Jag ska tänka på att lite svart går enkelt att ta bort, både från sinnet och från grillade nektariner.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

De senaste veckorna, kanske tre, så har jag sovit mindre än vanligt. Jag vet varför. Det är allt som behövts tänkas på kring mamma. Vi har bestämt ett datum för urnsättningen. Det känns bra. Ett steg på vägen. Det är också det som inte hänt som skulle hända med mamma. Som att jag skulle haft pedikyr med henne fyra gånger som inte blivit av. Eller klippt hennes hår två gånger. Och varje gång skulle hon sagt att det var på tiden.

Alla sakerna kombinerade har gjort att mitt snitt på fyra timmar per natt har blivit mindre. Eftersom fyra timmar är för lite så är mindre inget bra alls. Nu har jag somnat två gånger i rad på dagen. Natten är oförändrad men jag har lyckats ta igen lite tid på dagen. I förrgår satt jag i mammas fåtölj och somnade. Nästan utan att märka det. Jag sov jättegott. Utan drömmar. Igår somnade jag utomhus. Maken hämtade en filt åt mig. (Det är kallt nu, bara 23 grader.) Då sa jag till honom att nu kommer jag somna.

Vilket jag gjorde och sov lika gott denna gången. Kroppen försöker att återhämta det den har förlorat de senaste veckorna. Tänk om den kunde återhämta all tid som den missat i sömn de senaste åren. Önsketänkade. Jag är tacksam för dessa tupplurar. Att sova ute är väldigt mysigt. Att vakna och titta upp på blå himmel med några enstaka moln på är en skön känsla.

Innan jag somnade så hade jag och maken varit ute på äventyr. Vi åkte iväg för att köpa växtstöd. En av björnbären har dragit iväg så den blåser nästan sönder och vi har inga tillräckligt långa växtstöd till en av stänglarna. Om man sover dåligt så kan det vara så att man glömmer varför man åker iväg. Vi kom hem med mattor till altanen. Lite för bra fyndpris för att man skulle köpa egentligen.

När en matta kostar 59.90 så vet man att man egentligen inte borde köpa, eller hur? Ändå köpte vi fyra stycken. Två under stora bordet, en vid soffan samt en vid lilla bordet. De säger att de är gjorda av återvunnen plast. Samvetet lät mig köpa dem av den anledningen. Det blev jättefint, tycker jag. Lite mer ombonat. Jag har länge tänkt att vi borde ha någon matta. Utomhus är ju lite svårt dock. Återvunnen plast hoppas jag kommer fungera fint.

Idag ska jag låta kroppen fortsätta att försöka återhämta sig. På sina villkor.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.