Författare: Josefin

Det är inte lätt för maken. Igår tog han nummer två av doserna. Nu är han fullvaccinerad. Hoppas jag. Det började redan i förrgår. Han fick påminnelse på sms att hans andra dos skulle komma. Armen började falla av igen. Det är inte lätt att få vaccin.

Så i tisdags började han oror sig över biverkningar som skulle komma. Vi kör hem från tippen, där vi varit och slängt saker. Det var efter lunch och vi hade passerat platsen för vaccinering. Som sker i vår stora ishall. Undermedvetet så kom nog oron igång för han började känna symtom på biverkningar. DAGEN INNAN han fått andra dosen.

Jag skrattar och håller med honom om att det är nog biverkningar från sprutan som du får imorgon. Han fnissar lite och säger att han har ont och känner lite varstans i kroppen hur ont han har. Jag lovade honom att följa med på hans vaccinering. Och sitta i bilen och vänta precis som förra gången. Lite lugnare blev han då.

Igår fortsatte det. Jag hade en ledig dag. Jag skulle ta det lugnt och kunde vara moralisk stöd. När maken bytte om till långbyxor från shorts (det var lite kyligare igår på förmiddagen) när det var dags att åka så hittar han inte sitt skärp. Det hängde inte där det alltid hänger. Han började leta och frågade mig. Jag visste inte vart han gjort av sitt bälte. Efter en stund så lyfter han på tröjan och inser att han redan satt på sig bältet. Precis innan han tog det för att sätta på sig det.

Oron över sprutans alla biverkningar spökade. När vi kom till parkeringen så förslog han att jag skulle åka till min favoritbutik istället för att sitta på parkeringen. Det tog ju så lång tid sist. Jag var inte sen på den idén. Jag hoppar ut för att gå runt och maken går glatt iväg. Så kommer han ihåg vad han ska göra. Han vänder för att säga Hejdå. (Det kanske var sista gången vi sågs.) Han fick en puss också.

Det går jättefort. Jag hinner inte ens tillbaka från butiken innan han är klar. Ingen kö innan. Många avbokningar tydligen för att folk har semester. Det spelar ingen roll maken var klar fort. Han var på väg till favoritbutiken när jag kom. Han kunde gå. Benen satt kvar. Armarna också. Även om han bara hunnit utanför parkeringen. När kvällen passerade så satt alla lemmar kvar på kroppen. Han har dock fortfarande biverkningar. Och fler kommer det tydligen bli. Kan ta upp till tre veckor. (Bara så ni vet.)

Jag har nu fått reda på att denna gången kommer det bli illa. Mycket värre än förra gången! (Vilket måste vara jobbigt eftersom det ömmade i armen lite.) (Jag glömde han hade lite ont i lederna också.) Han överlevde natten. Vi får se hur det går idag.

Ta hand om dig. Jag ska lyssna efter biverkningar och ta hand om maken. Vi hörs imorgon.

Eller blåbären blir hämtade åtminstone. Förhoppning är att de också byter plats med kaprifolen. Den som bara har bladlöss och är allmänt skruttig. Ni kan vara lugna. Jag ska flytta den till ”skämsstället”. Jag har en plats på baksidan där alla växter jag inte vet för tillfället vart de ska. För att jag skäms att jag inte vet vart de ska.

Igår hade jag hoppats hinna/orka hämta blåbären. Det gjorde jag inte. Jag har lagt undan två så jag vet att de finns. Igår städade jag bland sakerna som är från min vän och mamma. Allt har bara tryckts in i förrådet i par och kartonger. Snart får det inte plats där längre för sommaren tar slut och altanens möbler ska stoppas in där.

Sommaren är inte över än. Men min energi räcker inte hur länge som helst så jag behöver tid på mig. Igår gick jag igenom ett antal av alla påsar som står där. Idag ska en del till tippen och en del till Erikshjälpen. Det jobbiga med tippen är att det är foton och annat som ska slängas. Jag kan inte spara en massa kort på människor jag inte känner. Jag har lovat att göra det men det känns fortfarande lika jobbigt. Det känns som att jag ska slänga någons liv. Tack och lov finns överenskommelsen om att jag lovat göra det åt henne.

Då när jag lämnar grejerna på Erikshjälpen så kommer blåbären att följa med hem. Får se om jag då också har ork för att göra bytet. Det vore kul om det blev gjort. Fast det kan också vara så att jag måste hitta en annan plats för blåbären. För att krukan inte räcker till. Vi får se vad experten säger idag. Blåbär vill jag ha. Om de inte blir i krukan så blir det någon annanstans. Frågan är då vad jag ska ha i krukan.

Vad ska du hitta på för kul idag?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Av inomhus växter. Jag har aldrig fått några växter att överleva inomhus. Eller det är inte sant. Jag lyckas med orkidéer. De klarar att inte få vatten. För det är det jag är så dålig på. Och att ge näring. Och att plantera om. Och vart de gillar att stå. Okej, jag är dålig på allt vad gäller växter.

Jag lärde mig om utsidan. Och det har fungerat. Mycket bra, om jag får säga det själv. Det är väldigt få växter som dör. Rosor och kaprifol vill inte bo i min trädgård. Bladlössen vill däremot gärna bo i min trädgård på dessa två sorter. Så de går bort. Kaprifolen ska få sätta livet till snart. Till förmån för en blåbär har jag bestämt.

Annars så överlever det mesta. Jag har lärt mig massor om hur och vart de vill stå. I vilken jord och vilken näring. OCH jag vattnar. Jag har koll på när och hur mycket. När jag kommit så längt så tycker man att jag borde kunna ta hand om växter på insidan också, eller hur!

Men icke sa nicke. Jag har ärvt en del blommor. Två monstera, en annan grön växt med spetsiga blad, en liten palm, en fiolfikus, en porslinsblomma, någon rödbladig liten med korvig stammar, en garderobsblomma och någon annan fetbladiga variant. De enda av dessa som mår bra är lilla palmen och den fetbladiga.

Den fetbladiga har fått flytta ut tillsammans med paletterna. De trivs jättebra. Trots lite lite vatten. Men de frodas och mår jättebra. När jag hade de inne så var de inte så glada. Jag och inomhusväxter. Det går inte. Fiolfikusen går så där. Övriga har dött eller håller på att dö.

Nu kan jag inte säga att det är för lite vatten. Jag har vattnat. Jag har planterat om. Jag har gett näring. Inte mycket men mer än alla andra växter i mitt tidigare liv. Jag plockar blad som är hängiga. Vad gör jag för fel? Jag byter plats och försöker hitta rätt solstyrka. Inget hjälper.

Monsteraorna har fått flytta ut på altanen. De har fått något kryp (antagligen) på sig. Jag ser inga kryp men bladen blir bruna och krullar ihop sig typ. Även de nya bladen. Till och med jag fattar att något är fel. Nu hoppas jag att de ska regna bort. Vilket de antagligen inte gör. Båda har fått krypet. Jag får klippa mer och mer blad. Snart är det bara stumpar kvar som sticker upp. Först trodde jag det var ljuset som var problemet. Det var det inte.

De har aldrig stått ihop heller. Inte förrän nu när det kommit ut på altanen. Så hur de kan ha fått krypet båda förstår jag inte. Porslinblomman kanske också lyckats få det, men det har i alla fall varit i närheten av en av monsteraorna. Porslinblomman har inte flyttat ut (än).

Varför måste jag mörda alla blommor på insidan? Alla utom palmen och orkidéerna. Jag får väl vara glad för att det gröna överlever på utsidan. Jag vill inte vara en mördare. Har aldrig velat. Jag har försökt men inget har gått. Jag har inte försökt så mycket innan. Då var det inte så konstigt. Men nu, jag FÖRSÖKER verkligen. Varför?

Ja, ja, jag mördade inte bullarna. Bullarna blev jättegoda. Enkelt att göra också. Använda gammal fil istället för mjölk. Jästen var också gammal. Jag använde gammal grädde till vaniljkrämen. Här ska inget gå till spillo. Perfekt väder att baka i också. Regn. Växterna behövde inte vattnas. Utsidan går bra.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När det är dags att gå och lägga sig och sova. Eller i mitt fall gå och lägga sig och vila. Hur skönt är det inte när det är nystädat och man känner att man hann med allt som man skulle. Inte mer och inte mindre. Jag tycker det är hur skönt som helst.

Igår städade vi, som vanligt. Jag hade hela dagen på mig. Jag kunde göra allt i min egna takt. Väldigt bra på alla sätt. Det blev storstädning. Eller dammandet blev det storstädning i. Sedan blev det vanlig dammsugning som jag inte behövde tänka på så mycket. Merparten gjorde maken.

Det brukar alltid vara en massa andra saker som måste göras just när vi städar. Igår var det inte så. Jag hade sett till att slänga allt som skulle återvinnas innan. Jag lyckades blunda åt de oputsade fönstren. Vilket vara ganska lätt eftersom det regnade så mycket. Det enda jag gjorde utöver städningen var en sallad och hämta handlingen åt sonen.

Idag ska jag försöka att inte göra för mycket. Jag har ju yogat nu väldigt länge (enligt mig). Jag har under en vecka eller lite drygt haft väldigt ont i kroppen. Jag vet inte varför. Yogan borde inte ge mig ont. Men jag har också känt mig hängig. Maken tror att det är biverkningar från vaccinet. Jag tror mer på att kroppens försvar är nedsatt. Frågan är om jag ska låta bli yogan? Jag har yogat alla dagar ända sedan jag började utan fyra dagar. Den enda dagen var i veckan när jag verkligen inte orkade. Frågan är om jag skulle struntat i det resten av veckan. Vad tror du?

Idag är det lördag. Jag har i flera veckor velat göra pariserbullar. Kanske det blir att jag gör det. Troligare nu när jag skrivit det. Med våra ugnar som är hur bra som helst så kan jag jäsa bullarna hur bra som helst. Maken kan vädra hur mycket han vill och bullarna står i fyrtio grader och jäser. Det är en lyx. Att ha ett bra kök som gör bra saker. Som is till kall dryck på varma dagar. Eller jäsning, när det ska vara öppet hela tiden för att få luftgenomströmning.

Eftersom maken lagar så mycket god mat åt mig hela tiden så får jag baka lite som kompensation. Igår gjorde han grillad flapsteak men smashed potatoes. Jag gjorde salladen, viktigt. Det är inte första gången han gör potatisen. Inte heller sista, för det är mycket gott. Du har kokt potatis med skal. Du trycker sönder den på en plåt. Vitlökssmör och olja. Salt och peppar. In i ugnen. Gör gott. Du kan variera det i massor. Prova om du inte gjort det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår blev det en filmdag. Det kom regn. Som utlovat. Först kom det på natten. Kl 01.30 så hoppade maken upp och stängde fönstren. Vilka stod på vid gavel för att det var varmt inne. Det roliga i detta är att jag låg vaken och hann inte reagera fortare än maken som låg och sov. Han stängde fönstren. Inte jag. Jag kan inte ens skylla på att han har fönstren på sin sida. Jag borde hunnit före.

Det regnade från då ända till morgonen. Det kom massor av regn. Vissa stunder så hällregnade det verkligen. På dagen så var det helt okej väder. Det var varmt (för alla andra utom mig som hade långärmat och byxor) och skönt ute men moln. Alla växterna hade överlevt hällregnet. Alla utom en av de rosa höstfloxen som låg avknäckt på marken.

Jag hade tvättat allt som fanns att tvätta. Vilket var skönt eftersom det inte var hänga ute väder. Dock så höll sig regnet borta hela dagen. Det kom först på eftermiddagen som de också utlovat från Smhi. Då kom det rejält och tillsammans med åska. Inte så mycket dunder och brak. Mest muller på distans. När jag hade film på så hörde jag knappt åskan. Så jag blev väldigt förvånad när strömmen gick helt plötsligt.

Den var inte borta länge. Det blinkade till i stort sett och sedan var den tillbaka. När man inte har tablå-tv så är det lite jobbigare. Även om TV:n går på igen så gör inte man tittade på det. Det man tittade på måste letas upp och sättas på igen. Om det händer en gång så är väl inte det hela världen. Men det hände tre gånger igår. Vilket är ovanligt att strömmen går för oss här. Vilket jag inte kan påstå att den gjorde med tanke på att det bara blinkade.

Trots åskan så blev det mycket tittat. Först tittade jag klart på Syndarnas hus på SVT. En serie om London på mitten av 1700-talets liv för kvinnor som livnär sig på att sälja sin kropp. Den var bra. Har du inte sett så kan jag rekommendera den.

Sedan såg jag Djävulen som bär Prada. Den har jag sett många gånger innan. Den är lika bra idag som då. Pretty Woman är en sådan annan film som är lika bra idag som då. Den står på listan över filmer som ska ses igen. Den blev det inte igår. Det blev en diger filmtittardag igår. Det var mycket skönt. Mysigt att höra åskan när jag väl gjorde det. Även om det var när det blinkade eller pausades för att pudra näsan. Det åskade länge så jag hann med att lyssna på den också.

Idag är det fortsatt ostadigt väder. Jag har inga planer för dagen. Får se vad den bjuder på.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

…måste finnas online. Är det så? Jag själv bloggar om allt (nästan allt) jag gör. Det ligger online för vem som helst att läsa. Om jag inte skriver i bloggen, exixterar det då inte? Har det aldrig hänt om jag inte har skrivit om det? Vad är det som gör att vi vill lägga ut så mycket om oss själva för alla att beskåda?

När jag var liten fanns inte sociala medier. Då var det tidningar som gällde. Jag har inga belägg men jag tror att insändarna var fler när jag var liten. Om inte annat så var kontaktannonserna flera. Idag hittar du kärleken online. Allt vi gör är online. Om nätet går ner så tar det inte lång stund innan någon kommer och frågar vad som är problemet. Eller nätet är nere, lös problemet.

Är det därför som vi måste finnas online även med livet. För vi gör så mycket där med allt. Idag ringer vi med nätet. Tittar på Tv med nätet. Vi gör allt med nätet. Det absolut mest effektiva att slå ut samhället med är att slå ut nätet. Enklast kanske genom att slå ut elstationerna. Eller virus, vilket drabbade Coop för inte länge sedan. De behövde stänga för inget fungerade. Att ta betalt kontant hjälper inte. Inte när allt sköts digitalt bokföringsmässigt.

Är det därför vi måste finnas på sociala medier eller som i mitt fall online via en blogg. Är det bara en inbillning för mig att jag upplever det som en hjälp att skriva av mig lite. För om det bara vore att skriva av mig lite så skulle jag kunna göra det utan att vara online. Skyller jag på att det har varit skönt att kunna hänvisa till bloggen istället för att berätta allt en gång till? Jag tror inte det.

Det har varit skönt att kunna hänvisa till bloggen. Det har varit skönt att kunna skriva av sig. Både för mig men också för att det kanske jag vara hjälp för någon annan. Det har varit skönt att vara online men på mina villkor. På sociala medier så känns det som att det är på någon annans. Men ändå är jag här, online.

Det är skönt att kunna gå tillbaka och läsa om vad som hänt. Att kunna ser skillnaden i trädgården. Det kommer bli än mer skillnad nästa år. När allt vuxit upp lite till. Utan bloggen så har jag inte haft det. Minnena på Facebook är roliga att se. För si eller så många år sedan så hände detta just denna dagen. Som att vi dränerade runt huset för ty åtta år sedan. Problemet är att det är bara dagens datum som visar minnena. Inga andra datum. På bloggen kan jag se vilka minnen jag vill.

Tiderna förändras. Något som aldrig förändras är att människan är ett flockdjur. Vi vill vara i grupp. Att då finnas online ger oss en tillhörighet till flocken. Och det finns en plats för alla. Jag har valt bloggen. Jag kommer fortsätta att leva i bloggen. Jag kommer fortsätta att leva utanför också. Där jag gör saker som jag inte skriver om. Ändå så existerade det jag gjorde. Jag lovar.

Bara för att vara helt säker på att trädgården är fin så kommer en bild på en av mina härliga rudbeckior.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.