Författare: Josefin

Brukar du erkänna om du har fel? På en gång, eller senare, eller aldrig? Jag försöker att bli bättre på att erkänna fel. Det beror också på vad det är. Vissa saker är ganska enkla att erkänna att man har fel på. Andra saker blir jobbigare. Saker som man länge hävdat, som man till sist inser är fel. Då är det svårare.

Det lättaste tycker jag är att erkänna att man hade fel på en gång. Problemet ligger i om det dröjer innan man inser att man har fel. Då blir det längre startsträcka tycker jag. Sedan är det ganska sällan som jag har fel, vilket också gör det svårare.

Nu menade jag inte att jag alltid har rätt. Jag menade att när jag är osäker så säger jag det. Vilket innebär att jag varken hävdar rätt eller fel. Då har jag ju inte fel. Det är min äldsta son som gjort mig duktigare på det. Jag kan inte säga felaktiga saker till honom och sedan ändra mig. Jag kan däremot säga att jag tror och ska kolla upp och sedan återkomma med rätt fakta.

När jag då väl har fel så blir det inte alltid så lätt att erkänna felet. Jag försöker mig på att få blommor att överleva. Där ute börjar jag känna mig mer bekväm. Inomhus inte lika bekväm. Jag har nu under sommaren hävdat starkt till maken att våra markiser måste vara upphissade när solen inte ligger på. För att växterna ska få tillräckligt med sol.

VI har screenmarkiser som går rakt ner. Om vi inte skulle ha de nere när solen ligger på så kan vi inte vistas på andra våningen. Samtidigt som växterna inte vill stå i stekande sol. Det gällde alltså när rummen är skugga som jag ville hissa upp, för blommornas skull. Maken däremot vill gärna ha de nere så han kan röra sig på andra våningen utan att någon ser in. Vilket är effekten av att ha markiserna nere. Han ser ut (om än dåligt) men ingen ser in. Det är en som en svart tygvägg.

Jag har fått slänga monsterorna. Alla bladen var bruna och förkrympta. Även de nya som kom. Jag insåg att jag inte skulle kunna lösa krypproblemet. De blev nedklippta och slängda i soptunnan. Det är därför jag var tvungen att erkänna mig ha fel. Markiserna har inte gjort något som har förstört för blommorna. Det var andra saker. Medan jag har hävdat att det måste vara det då jag provat så mycket annat.

Maken får ha ner markiserna hur mycket han vill. Jag ska inte lägga mig i det. För visst är det skönt att kunna röra fritt på sig utan att någon ser. Särskilt med tanke på att vi har garderoben mitt emellan dessa fönster. Om man går på promenad så ser man enkelt in genom de stora fönstren vi har. Även om jag inte är så pryd så vill jag gärna inte visa allt för vem som helst. Maken har rätt denna gången.

Snäll är han också, som kommer ut och dödar pantersniglar när jag vattnar utan att ha mina trädgårdsprylar med mig. Jag skulle aldrig röra en snigel utan handskar. Knappt med. Jag tar de med lilla spaden och lyfter ut på gräset och klyver de där. Maken tid ett stort äckel med handen utan handske och la ut på kommunens tomt. Gick och hämtade något att döda den med. Under tiden letade jag upp en ny som han fick ta. (Att han var tvungen att tvätta sig i två timmar efteråt berättar jag inte.)

Ta hand om dig. Döda pantersniglarna och mördarsniglarna. Vi hörs imorgon.

Vi behöver en dörr. Vi har byggt förråd i anslutningen till carporten. Förrådet behöver en dörr. Så vi kan förvara saker där ute. Just nu så är det mammas bord och en del krukor. Typ. Lite trädgårdsredskap också. Men inget av värde.

Vi kommer kanske aldrig förvara värdefulla saker där men för att förvara något alls så borde vi ha en dörr. Nu är det oss-skivor som skruvas fast i regeln. Det är lika jobbigt för oss att komma in som för tjuven. Eller, lite jobbigare för en eventuellt tjuv. För tjuven har antagligen ingen skruvdragare på sig. Eller en skruvmejsel. Som tur är ser tjuven över dessa skivor och kan inse att det inte är värt besväret.

Men katterna håller sig borta. Vilket kanske har varit det huvudsakliga syftet. Skruven är för att det inte ska ramla in. Jag vill ha en dörr för att kunna börja pack ut saker som nu står inne. Många av sakerna kan inte stå fuktigt. Därför är det bra med en dörr. Så att vi kan ha på värme och inte släppa in fukten hela tiden.

Hålet är drygt 140 cm. Det är över 250 cm högt. Maken har hela tiden tänkt att han ska bygga en dörr. Det är jag som letar annan dörr. Jag tänker att det skulle vara enklare med handtag och lås mot hasp och hänglås. Men som läget är nu är det egen dörr som gäller.

Om jag skulle köpa bara en vanlig dörr så kan vi komma undan med kanske tiotusen kronor. Då är det en dörr som är normalbred. Typ nittio centimeter. Kanske en meter bred. Men när det är ett förråd så vore det bra att kunna ha bredare öppning. Alla utemöbler står i förrådet. De är lättare att ta in och ut genom en större öppning än en meter.

Alla dörrar som vi har begärt offert på har legat över trettiofemtusen kronor. Den sista skulle kosta femtioentusen kronor, Det är väldigt mycket pengar. Då är det dörrar som är en meter och fyrtio centimeter. Pardörr. Det är ett överljus för att ha ett fönster i förrådet. Om det kostar över tiotusen kronor så kan det gå bort.

Är det någon som kan något om dörrar som kan hjälpa mig? Jag vill inte gärna beställa en dörr från Kina. Det borde finnas en dörr som görs i Sverige men inte kostar som en begagnad bil. Det är kanske jag som är ute och cyklar. Det kanske inte är dyrt med 30-50 tusen för en dörr?

Ska jag låta maken bygga en dörr? Eller ska jag fortsätta leta tills jag hittar en dörr vi har råd med? Hjälp mig någon, snälla! Hoppas att du kan hjälpa mig. Om inte så är jag ändå glad att du läser min blogg. Maken kommer att bygga en jättefin dörr om det är där vi hamnar. Då är jag glad att jag kan få vis den här och att någon ser det han gjort. Tack för att du läser!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är länge kvar tills han fyller år. Men i helgen så började firandet. Han fyller inte ens jämt. Han säger att han drar på sextio men det är en bit kvar. Och när jag sa häromdagen att han var femtiotre så blev han inte så glad på mig. För han är ju minsann inte så gammal.

Han är rolig min make. Extra roligt när han uppskattas även av andra. För det var inte jag som stretade firande nu. Det var min bror och hans sambo.

Vid ett av tillfällena som de var här och hälsade på så var maken sitt vanliga jag. Det var en helg. En helg innan storhelg. Maken hör sopbilen. Och far upp som en surikat och undrar vad det är? Det är ju söndag, det kan inte vara sopbilen. Men det är ju det. På under tio sekunder så har han hört, insett och börjat tömma kökssoporna för att springa ut med dessa.

Hela detta scenario var väldigt roligt. Som vanligt med maken. Övriga i sällskapet tyckte också detta var väldigt roligt. För mig som är gift med honom så har jag upplevt många av dessa ögonblick. Mina barn likaså. Vi har väldigt roligt åt våran surikat. Även surikaten har roligt åt det.

Min svägerska skickade ett meddelande för en tid sedan och frågade när han fyllde år. För hon hade hittat en så roliga sak som hon och min bror tyckte skulle passa maken. Hon frågade om han skulle förstå innebörden av presenten. Och en länk på vad det var. Jag svarade att han skulle förstå och skratta åt det.

Det var med stor spänning som vi såg på när maken med stora ögon skulle öppna paketet. Han kunde inte förstå varför han fick en present nu. Så långt innan han fyller. (Han fyller i oktober.) Men när han öppnat så förstod han. Han förstod och sträckte på halsen och undrade vad som hände på gatan.

Vi skrattade gott åt allt som han gör surikaten. Han var snabb med att låta surikaterna flytta in på övervåningen. Där står de nu och spanar när han inte kan. Och när han jobbar så har han sällskap i spanandet.

Det är härligt när man kan skratta åt och med varandra. Som maken som får whiplash varje kväll fast han inte är trött. Han skrattar mer än mig. Jag hoppas nacken håller. Jag kanske får sätta ner en fåtölj med hög rygg så det finns något som tar emot nacken. Eller ha något eller någon som gör suspekta ljud på utsidan så att surikaten vaknar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ibland går det som man tänkt sig men ändå inte. Jag har min terapi i trädgården. Trots den lilla ytan jag har så hittar jag nya ställen är göra saker med. Jag har länge velat ha lavendel. De måste stå i sol. Gärna mycket sol. Jag har inte någon bra plats för det.

När jag då frågade om vad jag kunde stoppa i krukan där mammas klematis hade dött så blev förslaget en lavendel. Jag frågade om något helt annat. Agapantus. Den skulle inte trivas där tydligen. Men lavendel skulle det. Klart att jag då köpte en lavendel för att stoppa i krukan.

När jag väl gjort det och fått hem den så inser jag att nu på hösten så är det inte riktigt tillräckligt med sol på platsen. Så den fick flytta till en solig plats. Den får flytta tillbaka när det är kallt, för att få lite skydd. Nu står den vid brevlådan som har sol nästan hela dagen.

Det kan också vara så att jag ”råkat” impulsköpa ett olivträd. Kan hänt att jag gjort det. Men om jag ändå måste ordna vinterförvaring åt olivträdet jag redan fått så kan jag väl ordna lite till. Då kan det vara så att jag också fick syn på ett limeträd som kanske fick följa med hem.

Agapantusen kunde jag heller inte släppa. Så efter lite research så kom jag fram till att jag behöver en agapantus. Som också behöver vinterförvaras. Efter lite rådfrågande på favoritbutiken Växtkraft så fick jag tipset om att plantera den i en plastkruka i kopparkitteln. Agapantusen vill ha det trångt om rötterna. Nu har den det fast i en stor kittel.

Sedan fick fjärilarna något också. När det finns massa nyinkomna blommor i butiken så fick några följa med hem. Och om det ska vara så att man testar om man är så duktig som man börjar tro, att man kan övervintra blommor (trots att alla dog denna vintern), så är det smart att köpa det man trånar efter när det är halva priset.

Olivträdet, limeträdet och agapantusen var det halva priset på. Det får man väl ändå säga är rimligt att gör impulsköp på? Jag är nöjd. Insekterna är nöjda. Jag hoppas att växterna är nöjda. Temyntan som är till fjärilarna, bina och humlorna, vill ha det ganska ljust. Jag tror att det är det på platsen den fått nu. Nu håller jag tummarna för att allt kommer att gå som jag tänker att det ska.

Ja, så kan det gå när haspen inte sitter på. Nu är plånboken tom så haspen är på för ett bra tag framöver.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Alla människor är olika. Vi är alla unika. Det är tur. Det är tur att vi inte alla gör samma sak. Det är tur att vi alla inte tycker om likadan saker. Det är tur att vi har olika åsikter. Det är tur att vi inte ser likadan ut. Det är väldigt mycket tur på många plan.

Det är tur att olikheter kan mötas i likheter. Maken och jag är väldigt lika men också VÄLDIGT olika. Maken och jag är båda ensamvargar. Jag har skrivit om det innan. Vi tycker om vårt egna sällskap och behöver också få vara ensamma. Allt för att hinna med och samla ihop all information som tagit in under tid.

Vi är olika i hur mycket eller vad det är som gör att vi behöver ensamtiden. Jag kunde (när jag var frisk och sov) ha massor av olika saker på gång samtidigt och ändå kunna fungera så under en längre tid. Sedan kunde det bli en dag helt ensam(även med maken är jag ensam) med ett eget projekt, som att cykla eller måla. Cykla gjorde/gör jag med maken, måla gjorde/gör jag ensam.

Maken däremot gör bara en sak i taget. Han kan inte få en inbjudan med kort tidsaspekt och snabbt kunna ställa om fokus. Eller han kan men han mår bäst om han får lite tid på sig. Och som jag sa vi är alla olika vilket innebär att allt är relativt. Kort tidsaspekt för mig kan vara ett dygn medan det kan vara tio minuter för en annan. Maken kan ställa om på tio minuter men kanske är lite Kalle innan han har ställt om.

Vi är olika i våra likheter. Fast vi är också bara olika. Maken är varmblodig och jag (har inget blod) är kallblodig. Jag fryser nästan alltid och maken gör det inte. Han svettas bara han rör sig på sommaren. Det är inte riktigt sant men mot mig så är det sant. Jag svettas också men jag behöver röra på mig betydligt mycket mera.

Jag har därför dubbla täcken. Har haft hela sommaren. Även när det var nästan 35 grader. Jag älskar värmen. Maken däremot fick ett nytt täcke i våras. Han fick ett svalt täcke. Ett täcke som inte är ett täcke enligt mig. Det är tur att vi alla är olika. Det hade blivit dyrt om alla skulle behöva dubbla duntäcken för att kunna sova.

Nu till det väldigt roliga från igår. Vi byter lakan när vi har städdag. Jag brukar vara den som byter lakanen. Mest för att mitt är så krångligt. Igår hjälpte maken till. Han städar alltid toaletterna men pausade det för att hjälpa till med lakanen. (Kan bero på att jag var s…sur för att det var städdag.) När han lagt i sitt täcke så är han så nöjd. Han är så nöjd över vilket fluffigt täcke han har. Jag tittar på honom och undrar om han skämtar. Nej, han skämtar inte. Han är så nöjd över sitt fluffiga täcke.

När du ser bilden, skulle du kalla hans täcke fluffigt? Alltså hans täcke är allt annat än fluffigt. Det är som en pannkaka. Om mitt täcke är som en pannkaka så det dubbla amerikanska pannkakor mot maken svenska platta.

Som sagt, det är tur att vi alla är olika. Det är tur att vi uppskattar olika saker. Det är tur att jag kan få skratta åt min make ibland (väldigt ofta) också väldigt ofta med honom. Det är tur att vi är olika i våra likheter för annars hade vi inte skrattat så mycket tillsammans som vi gör.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det ljuvligt väder. Som förhöjdes av finfrämmande. Vi har inte haft besök på länge. Om vi inte räknar mina syskon. För de har varit här mer än vanligt sista tiden. Mycket tack vara mamma, så klart. Utöver det så är besöken noll på väldigt länge. Vi har levt i en bubbla. Vi har heller inte åkt iväg för att besöka någon. Så bubblan har varit intakt åt alla håll.

Att då ha ett besök som inte är så väntat blir liksom extra trevligt. Vi satt ute och fikade. Gott fika med extra lyx. Vi fick nybakt focaccia som såg ut som en sommaräng. Egenodlade tomater, zuccini, och örter på. Ingen bild eftersom jag är så dålig på det. Det var väldigt gott. Och det var inte jag som gjorde det. Det kom gästerna med.

Det viktigaste var ändå besöket. Att bara kunna vara i stunden. Det är härligt. Vi satt inte bara på altanen och njöt. Vi hade en genomgång av den fantastiska trädgården också. Den lilla men väl använda. Några blåbär hade hunnit mogna tillräckligt så att vi kunde provsmaka. De fick godkänt. Kommer bli goda att gå och plocka av när man är ute i trädgården. Det kommer inte innebära att det inte blir blåbärsplockning i skogen. Det ena utesluter inte det andra.

Jag har tagit bild på skämshögen, eller skräphögen får den nog heta ändå. Alla växter som hamnar där kommer inte att få stanna kvar där. Men en hel del kommer att få stanna där. Vilket innebär att det är både en skäms och skräphög. Jag får kalla den lite olika efter vilket humör jag är på. Eller vilket humör växterna är på. Kaprifolen kommer hamna på skräphögen om den inte skärper till sig. Än så länge är den i skamvrån.

Igår var som sagt en härlig dag. Med många skratt och mycket gott sällskap. Sällskapet hade förutom gott fika med sig fina blommor. Så idag eller imorgon behöver jag plantera lite. Det var flera fina och roliga palettblad. Limegröna. Den mest limegröna är uppstammad. Det ska bli spännande och se om jag lyckas med.

Tack för besöket och alla gåvor.

Idag blir det städdag. Som vanligt precis lika tråkigt som alla andra gånger. Men först yoga. Mycket trevligare och en god vana.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.