både maken och jag var borta i helgen. Vi hade båda det väldigt bra. Han i sina hemtrakter och jag med min bror och svägerska och sedan ett årsmöte.
När vi är hemma igen så har vi lite att ta igen och kramas mycket. Rätt som det är så säger han under en kram, nu är det tolv döda. Med en glad röst. Jag vill inte gärna tro att min make är en yxmördare.
Det började med att han ropade att det var fyra döda. Antalet ökade sedan eftersom, ofta med en kram.
Varje gång var jag tvungen att tänka till lite, för jag fattade ingenting. Hade det varit någon naturkatastrof? Fast då hade han knappast varit glad. Varje gång kom jag på det och nu har jag lärt mig.
När vi var borta så bestämde sig bananflugorna för att ta över våra sopor inne. Mest komposten. Han försökte komma på sätt att mörda dem små asen. Först gick det inget bra. Men när jag tipsade om ättika i saften med diskmedel så gick mördarfällan bra.
Det började med att han såg fyra små döda i glaset. Men när jag inte är på samma plats och han ropar glatt att det är fyra döda så var det svårt att hänga med. Ännu svårare när man står och kramas och han säger lika glatt att nu är det tjugo döda. Snart är alla döda och maken är mycket nöjd.
Dagens ord: Liv. Jag är vid livet, det är inte bananflugorna
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
