Författare: Josefin

Dagen har sprungit på i seg sirap. Eller som i ett vakuum. Hur blir det om man springer i ett vakuum? Är det som sirap kanske. Sannolikt inte. Det spelar ingen roll. Dagen har varit långsam och konstig. Mamma har haft någon av oss hos sig hela dagen. Ikväll så är det bror som sover där. Jag och syster kommer dit imorgon på morgonen.

Mamma är inte jättepigg men hon ger oss lite respons emellanåt. Det blev ett leende idag när vi åkte hem. Varje dag när jag pratat eller träffat mamma så har vi alltid haft som Hejdå att jag säger: Jag älskar dig. Mamma har svarat om hon kunnat: Jag gillar dig också. (Ibland har det varit ett älskar istället för gillar. Tror det ordet är svårare att säga.) På sista tiden så har det inte blivit något svar alls. Det kanske har kommit ett ja. Med min kommentar: Det är tur för dig det. Med påföljande fniss.

Leendet kom först ett försiktigt när jag sa det idag. Eftersom mamma har så svårt att prata nu så tillägger jag: Jag vet att du älskar mig också OCH det är tur för dig det. Med resultatet ett väldig stort leende. Eller inte så väldigt men för den nivån som är nu så var det det. Mamma är med och vi har kul tillsammans. Vi får bara tänka till lite hur vi gör. Vi anpassar oss efter rådande situation.

När vi, jag och syster, åkte så tog sambon över och sedan kom då bror. Mamma har hängt med oss alla idag. En bra dag i solen, med vakuum och lite sirap. Nu ska jag försöka vila lite för en ny dag imorgon. Glöm inte att hitta en stund som du njuter av alla dagar. Även om däcket har åkt av efter de nya sommardäcken är på. Något är bra på en dag. Alltid. Du behöver bara hitta det. Idag var det mammas leende och hennes blå ögon. Igår var de stängda större delen av dagen. Men inte idag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mamma har sovit bra. Hon har börjat en ny antibiotikakur för hon har en infektion i kroppen. Misstänkt lunginflammation. Nu ska det gå uppåt har vi tänkt. Vi kommer inte fortsätta vara 24 timmar om dygnet. Men vi ska hälsa på ofta är ordinationen. Då gör vi det. Mamma är i duschen nu. Det behövs efter några dagars feber liggandes i sängen. Snart blir det frukost i sängen för mammas del. När jag är här så har jag ingen make som servar mig. Jag servar mamma istället.

Jag skriver ett nytt inlägg senare idag. När jag inte är så mycket med mamma.

Ta hand om dig. Hörs senare

Dagen har inte varit riktigt som man önskar. Dagen har gått från mindre bra till dåligt. Till slut till bra igen. Dagen som sådan gick hyfsat. Hon satte uppe och åt frukost. Men somnade innan huvudet var tillbaka på kudden. Det var svårt att få kontakt. Men det gick.

Lunchen var också uppe i stolen. Då tjurade hon också ihop. Vilket alltid är ett gott tecken. Orkar man tjura så är man ganska pigg. Men sedan blev det idag fler gånger uppe. Till kvällen så var det sängen som gällde. Maten gick knappt alls. Mamma vilade lite innan läggdags och då kom det.

Febern och lite annat. Febernedsättande och sömn. Sedan hålla tummarna. Det slutade med två byten av sängkläder och sovkläder för att mamma svettades så. Det rann helt på henne. Som om det hade regnat i rummet. Så såg det ut. Ni vet när man sprungit in från regnet och man bara dryper.

Sköterskan kom hit mest för att ge lite slemlösande och kolla läget. Hon var här vid halvelva-tiden. Efter midnatt så blev läget bättre. Då la sig det slemmiga och mamma kunde andas bättre. Sedan har natten varit lugn. Mamma har vaknat några gånger. Det var skönt att se vid två att hon hjälpte till att hålla i kanten på sängen. Det betyder att hon visste vad som skedde och var med. När de var klara så gick jag till mamma och viskade att jag var här. Då kom ett litet leende. Litet men det fanns där.

Nu väntar jag på att hon ska vakna. Jag har gjort lite te. Snart så kommer personalen och gör morgonrutinen.

Mamma går ju och lägger sig så tidigt. Så med persiennerna nerdragna tänder jag ljus och har det mysigt. Jag satt precis bredvid sängen så mamma kunde se mig lätt. Jag förstår nu varför hon var orolig. Febern kom. Men mysigt var det innan. Hon plirade lite på mig då och då.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mormor har alltid varit väldigt engagerad i äldsta barnbarnets bollintresse. Det upptäcktes tidigt att han hade intresse för bollar. Mormor gav honom en boll innan han kunde gå. Den var mjuk och han älskade den där bollen. När nästa barnbarn sedan kom några år senare så tyckte mormor att han också skulle få en sådan älskad boll. Det skriver jag om i ett annat inlägg. Vill ni läsa mer så gör ni det i boken om mormor/barnbarnen.

Denna boll gjorde att mormor verkligen ville vara med i hans bollresa kan man säga. Vilket hon varit. Äldsta barnbarnet utövade en massa olika sporter. De flesta med någon form av boll. Han har ett fantastisk bollsinne. Till slut valde han att bara spela handboll. Idag är han så duktig att han är elithandbollspelare. En duktig sådan. För att komma dit så är den en massa år av träning och matcher. Mormor har varit med på nästan alla matcher skulle jag säga.

Mormor har också blivit medbjuden på handbollsresor. Innan han var elitspelare. Då när han gick i skolan och spelade en massa för att ta sig dit. Det har varit matcher i ett antal andra länder i världen. Mormor har varit med i Kroatien och andra ställen. Det har alltid gått bra. Kan man säga.

Jag berättade om när mormor sprang i inlägget om Livet. Det gjorde hon i Prag på en av dessa resor. Mormor sprang aldrig. Både för att hon varit rökare men mest för att hon hade aldrig bråttom. Mormor sprang helt enkelt inte. Tills hon kom till Prag. Mormor och barnbarnets mamma var iväg på tur i Prag. Killarna skulle ha match samma dag och hade uppvärmning innan match. Och annat som behövs men där inte mamma och mormor behövs.

De passar på att sightsinga lite. Mamman har full koll på hur och när de behöver åka för att inte missa matchen. Nu är det så att det uppstår oklara problem kring avgången av spårvagnen. Spårvagnen som åker förbi hållplatsen till matchen. Den enda spårvagnen. Den sista för att inte missa matchen. Den håller mamman och mormor på att missa. Som sagt oklara omständigheter.

Mamman börjar springa efter spårvagnen och ropar till mormor att hon också måste springa. Mamman hinner ikapp och ombord. Det går inte lika bra för mormor. Hon springer fast ändå inte. Någonstans hittar hon den sista kraften för att springa lite mer (kan inte påstå fortare) för att komma ifatt också. Mormor är ombord.

Konstigt nog så överlevde hon springturen. Mamman till barnbarnet var inte helt säker men eftersom så avtag flåsandet och den normala färgen kom åter i ansiktet. Hon skulle överleva och de skulle komma i tid till matchen.

Så viktig var barnbarnets bollintresse för mormor. Så viktigt att hon sprang och nästan dog på kuppen. Jag vet inte om de vann matchen. Det kommer jag inte ihåg. Jag kommer däremot berättelsen från mamman när hon med stor inlevelse berättade om den gången mormor sprang.

Nu ska vi försöka sova lite. För mamma (mormor) mår inte så bra. Hög feber ikväll som nu har lagt sig.

Ta hand om dig. Så hörs vi imorgon. Oklart när då jag är hos mormor.

Det är det bästa sättet att förklara det som inte går att förklara. Att herrens vägar är outgrundliga. Det är inte meningen att vi ska veta allt. Om vi bara litar på att det blir väl så tar oss vägen dit. Mamma är piggare.

Mamma är alltså piggare. Hon är inte pigg. Vi ska fortfarande finnas hos mamma och vara vid hennes sida. Nytt beslut tas om några dagar. Men för nu så är mamma piggare. Mamma kan fortfarande inte prata så mycket och det är väl det som är skillnaden. Så mycket. Mamma kan prata. Även om det inte är så mycket så kommer några ord. Om man jämför med för några dagar sedan när det var svårt att avgöra om hon förstod.

Nu har vi alla hunnit med att ha några roliga stunder tillsammans. Vi är mest som vanligt. Även om det är en jobbig situation så försöker vi. Även mamma. Kanske också därför hon mår bättre. För att vi har funnits där hela tiden. Det är kanske inte dags än, är vad vi signalerar. Vi vet inte. Och vi ska inte veta. Det är så det är i livet. Ingen ska veta.

Igår kom också hennes älskade hund (äckel) på besök. Han var även på besök i förrgår. Igår var han dock mycket lugnare än gången innan. Då flög han upp i sängen och skulle slicka henne i ansiktet. Vilket hon inte tycker om, så hela ansiktet ändrade form. Han åkte bort fort. När han lugnat ner sig lite och kollat igenom rummet så gjorde vi ett nytt försök med honom i sängen.

Då är han som en lång mask bredvid henne. Det är en tax. Så han kan bli lång om han vill. När han tror att jag inte ser så ålar han sig uppåt, en tass i taget. Smyger liksom liggandes framåt. Sneglar på mig samtidigt. Jag säger nej. Håller upp fingret och han stannar. Med tassen kvar i luften. Sedan lite mer fram. Och lite till. Varje gång säger jag nej. Sedan inser han att närmre än så här blir det inte. Då sträcker han ut tungan så långt han kan. För att slicka mamma i ansiktet.

Allt i slowmotion. Mycket, mycket långsamt. För då syns han inte, eller han tror det. Fast han syntes väldigt tydligt. Han fick tillsägelser hela tiden för jag visste naturligtvis omgående vad han skulle försöka sig på när han sträckte ut sig som en mask vid sidan om mamma. Som förutspått började åltassandet framåt. Han blev stoppad men han gav inte upp. Tungan sträckte sig en lång stund för att det kanske kunde gå om jag bara blinkade. Vilket jag inte gjorde. Till slut gav han upp och hoppade ner.

Idag bli det en annorlunda dag. Då jag ska sova över hos mamma till imorgon. Idag kommer jag alltså vara hemma hela dagen. Jag ska försöka att vila i mitt eget huvud. Vi får se hur det går. Det jag vet är att vägarna är outgrundliga.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.