Författare: Josefin

Sorgen. Jag börjar förstå innebörden av sorgen. Ett sorgeår är vanligt inom olika religioner. Jag förstår nu. Jag förstod innan också men jag känner innebörden nu. Man behöver ett år där alla händelser hinner passera. Som när sorgen grep tag i mig på gudstjänsten. För mamma sjöng aldrig med i psalmerna. Hon låtsades inte ens. Hon öppnade inte psalmboken. Hon satt bara tyst och lyssnade. Rak i ryggen. Stolt, utan den minsta skam att inte sjunga med. Den sorgen av att veta att mamma nu är tyst för alltid.

Snart kommer sommaren. Första sommaren utan mamma. Ingen hjälp med trädgården. Ingen att visa bilderna för. Ingen mamma som kommer och ser på skapelsen. För det var vår plan. Att i år så skulle mamma orka åka hit för att se min skapelse som hon uppmuntrat. Rabatterna som hon log över när hon fick se mina bilder. De gånger hon log för att hennes dotter kunde bli en trädgårdsmästare. I början var hennes dotter skeptisk men inte hon. Trots alla växter som dött genom åren av min hand. Hon trodde på mig. I sommar skulle hon se skapelsen.

Sedan kommer hösten med allt som det innebär. Plocka svamp. Jag försökte förra året. Det gick så där. Som tur är så har jag en vän (jag har faktiskt en vän), som var med mig så jag faktiskt hittade lite svamp. Svamp som mamma och jag åt i stuvning med smörstekt rostmacka. Hemma hos henne. Vi njöt båda. Eller alla blåbär som blev plockade och mamma fick pajer och muffins av. Eller kräftorna. Kräftkalasen som inte kommer att ätas. Det kommer en höst och inget av detta kommer delas med mamma denna gången.

Sedan kommer vintern. Vintern med snögubbesäsongen. Den som fick starta när det låg snö länge på marken. Då kunde snögubbarna komma fram. Inte tomtarna. De är välkomna till första advent som tidigast. Snögubbarna fanns möjlighet att få tjuvstarta med. Julgranen kunde man absolut inte tjuvstarta med. Den kommer in den 23 december. Denna vintern så kommer inget av detta vara tillsammans med mamma.

Sedan kommer våren. Då är vi tillbaka på ruta ett. När jag ska möta våren ensam igen. Då har vi inte ens gått in på alla födelsedagar eller högtider med mat som ska ätas. Påsken med god mat. Julen med god mat. Födelsedagar med god mat. Eller räkorna bara för att det fanns fina räkor för bra pris. Det tar minst ett år för att inse hur mycket som har gått förlorat. Alla tillfällen som man inte längre kan dela.

Men saknaden kommer inte ta slut där. Saknaden kommer för alltid att bestå. Den kommer att skölja över mig när jag inte är förberedd. Det vet jag redan nu. Jag har upplevt sorg. Både av att människor har lämnat jordelivet men också för att människor lämnat mitt liv. Jag har upplevt sorg från skilsmässa. Jag har upplevt sorg över sjukdom. Men inget är som denna sorg.

Min mamma fanns alltid där. Hon var aldrig påträngande. Hon visste att om det var något så skulle vi alltid tala om det. Jag är glad att jag fanns för mamma när hon behövde det även om hon inte bad om det. För det skulle hon aldrig göra. Men hon skulle heller aldrig låtsas som att allt är bra om det inte var det. Svaret på hur mår du idag de senaste tre åren var nästan alltid: Sk*t. För det var det. Det var lite mindre av den varan när hon hade besök. Jag är glad för att jag fick ge tillbaka när hon fanns. När möjligheten var där. För nu finns hon inte längre. Sorgens år har bara börjat.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag för mamma. Idag är det gudstjänst för mamma. För att påminna oss om hennes liv. Vi talar om att hon alltid kommer att finnas med oss. Idag blir det en dag enbart för mamma.

Gud vi tänder ett ljus och minns vad mamma har betytt för oss.
Vi vilar i vissheten att ingen kan falla ur ditt minne,
Och att vår egen död inte ändrar på detta.
Hjälp oss att leva i tilliten att vare sig vi lever eller dör, 
så har vi vårt hem och vår förankring i dig.
Gud, ljusen får också påminna oss om det stycke livsväg 
som vi fått dela. 
Tack för vad mamma fick ge och ta emot.
Var med hennes närmaste i deras sorg.
Amen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår planterade jag resten av mammas blommor. Mammas blommor som flyttat hit. Jag kommer behöva köpa lite kant och annat för att det ska bli klart. Men blommorna är nere i jorden.

Den saknaden när blommorna kom ner. Insikten om att jag inte kommer kunna berätta om hur det gick med planteringen. Att mamma ska godkänna arbetet och säga att det blir bra. Att alla kommer klara sig. Som alunrötterna i skuggan. Kommer det gå bra? Mamma hade sagt det.

Antagligen sitter de alldeles för tätt. Några alunrötter hamnade i rabatten som bara fortsätter efter altanen. Där ska det inte vara någon rabatt ännu. Jag behöver antagligen flytta hortensian också därifrån. Den hamnade i jorden sporadiskt förra året. När jag handlade åt mamma så råkade lite följa med hem också.

Jag pratade med en fin vän igår. Han planterar på balkongen och har både klematis och kaprifol ute året runt i kruka. Eftersom han har dem på balkongen. Då frågade jag honom vad han trodde om att sätta en av mammas i kruka här hos mig. Han sa att det kommer gå bra och frågade om läge och annat. Tipsade om att den bör stå vid en vägg. Vi kom fram till att det ska gå.

Jag kommer få pyssla lite med den varje höst. Med isolering och så. Men det får det vara värt. Jag tror det kommer bli jättefint med mammas klematis där. Varje gång jag kommer hem så möte mamma mig. Mammas tilltufsade gräs hamnade i skuggan vid badkaret. Vi får se om de hämtar sig. Jag får skaffa gödsel. Det har jag inte gjort i år, gödslat.

Jag planterade också om mammas blomma som hon hade inne. Den fick hon för tre år sedan av Centerkvinnorna. Den har överlevt. Mest kanske pågrund av personalen. Men jag har också vattnat. Men framför allt har jag lindat upp rankorna. Många gånger. Mamma har sagt att den inte behövt planters om. Jag har sagt att den behövt. Nu är det gjort. Antagligen så kommer mamma ha rätt och den överlever inte. Nu har den blivit lindad på en av alla mina skrotsaker. Den har gått om utrymme att bli lindad mera.

Jag planterade också om blommor från min vän som gått bort. Nu blir det vila från det ett tag. I helgen ska jag flytta (igen). Nu kom plåtslagaren så jag har inte riktigt tid mer.

Vi hörs imorgon. Ta hand om dig.

Jag har fått mycket berättat om mamma. Jag har varit mycket med mamma. Jag vet att mamma var en bra vän. En vän som fanns för alla, alltid. En vän som hade en extra plats vid bordet när någon kom. En vän som fanns och lyssnade när det behövdes. En vän som gjorde något du behövde hjälp med. En vän som hörde av sig.

Mamma var en mycket bättre vän än mig. Mamma ställde alltid upp. Alltid med glädje. Om det skulle vara jobbigt för henne så var det inget hon visade. Hon behövde ladda batterierna. Hon tyckte om att vara ensam. Gärna på kvällen framför Tv:n med ett stick-arbete på gång. Eller med en bok. Som hon läste så fort att hon inte kunde låna tillräckligt med många böcker i bokbussen för att räcka en månad. Tygpåsen höll inte för fler.

Mamma hann med att vara en bra vän samtidigt som hon hann med att vara ensam. Jag vet inte hur men det gjorde hon. Jag hinner inte vara tillräckligt mycket ensam för att ladda batterierna så jag blir en mindre bra vän. En vän som inte hör av sig tillräckligt. En vän som inte alltid ställer upp. En vän som inte hinner lyssna.

Utöver att mamma var en väldigt fin vän så var hon också väldigt omtänksam mot omvärlden. Mot människor i nöd såg hon alltid. Hon hjälpte om hon kunde. Som att köpa ett par vantar åt tiggaren utanför butiken när det var kallt. Eller ta upp liftare utan det minsta rädsla för vad som kunde hända henne. Hon såg och gjorde skillnad. Mamma hade ett stort hjärta. Ett hjärta med plats för alla.

Mammas hjärta var starkt. Starkt även för andra. Det är svårt att vara stark för andra. Det är svårt att låta någon testa sina egna vingar och ändå finnas där. Att vara stark för någon annan utan att göra något kan vara det svåraste. Mamma kunde det. Hon kunde ge hjälp och styrka genom att bara finnas nära. Att öka självkänslan och förtroendet för sig själv att man hittade modet. Modet att våga. Det var mamma duktig på.

Jag önskar att jag var en lika fin vän som min mamma. Även om jag aldrig kommer bli det så kommer jag aldrig att sluta försöka.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nu börjar livet utan mamma. Eller livet med mamma inom mig istället för hos mig. Jag har svårt att se hur det ska bli. Vad kommer hända? Det blir inga mer besök hos mamma. Det blir inga mer telefonsamtal till mamma. Det blir inga…

Idag ska vi hämta hem mammas saker. Idag ska mamma flytta hem. Igår flyttade mamma från sitt boende och idag ska hon komma hem. I höstas planterade vi och gjorde fint hos mamma på hennes uteplats. Dessa blommor ska få flytta hem. Mammas blommor ska nu bo hos oss istället.

Mamma flyttade ut igår, idag flyttar hon hem.

Vad händer sedan? Jag vet inte. Jag är glad för allt som vi ändå hann med på den korta sekund som vi hade tillsammans. Nu ska jag fortsätta resan ensam med mamma inom mig. Mamma har lärt mig massor. Mamma har låtit mig lära mig saker själv. Det viktigaste mamma har alltid trott på mig. Nu får jag tro på mig själv.

Ta hand om dig. Vi hörs.

Jag vet inte vad jag ska skriva men så här tänker jag.

Samma dag jag föddes så var jag en del av mammas andetag. Jag är en del av mamma. Varje andetag, alltid så är jag en del av mamma. Mina barn är en del av mormor. Mormor kommer leva vidare. Genom våra andetag. Mormor har inga barnbarnsbarn men jag gissar att det kommer. Så länge det gör det så kommer mormor leva vidare i våra andetag.

Mamma fanns en evighet. En evighet som inte var längre än en sekund. Vi finns så kort tid på jorden. Jorden bara fortsätter att snurra och en evighet blir till en sekund. Vi försvinner i tid och rum. Och mammas andetag lever vidare i oss. Mamma gjorde allt för oss. Hon hjälpte oss att andas många gånger. Några gånger så hjälpte vi mamma att andas.

Nu är du vidare mamma men vi har dina andetag. Du finns för alltid med mig och mina andetag. Utan dig så fanns inte jag. Utan dig skulle livet inte finnas.