Kategori: Allmänt

Minstingen hade ett skrivbord som han inte kommer använda. Ett höj- och sänkbart. När man är lång så är det skönt att bara kunna höja upp det till en nivå så man kan sitta bra. Både med benen i rätt vinkel till golvet och även ryggen i rätt vinkel mot stolen. Med ett bord som går att höja och sänka så kan man ställa det i vilken nivå som helst.

En svårighet när man är lång är att hitta ett som går att höja tillräckligt mycket för att kunna stå upp. Minstingen är 206 centimeter, vilket gör det till en utmaning. Han har kommit fram till att han inte kommer använda det och maken blev spekulant. Maken kommer lätt kunna stå bra vid det, då jag sett till att minstingen hade kunnat göra det. Minstingen hade det ståendes i vardagsrummet hemma hos sig och jag tyckte att han borde slippa ha det så.

Eftersom maken sagt att han var spekulant så bestämde jag att det var dags att sälja hans skrivbord. Han kan inte ha två stycken. Det nya är bara ett skrivbord. Det som han haft länge har ett skåp och hyllor på ena sidan. Ett jättefint skrivbord. Han har haft det ganska många år och varit väldigt nöjd. Det går dock inte höja eller sänka. När jag skaffade ett skrivbord till mitt kontor så var det självklart att det skulle var höj- och sänkbart. Skulle aldrig igen köpa ett som inte går att justera.

Maken är inte lika övertygad som mig. Till slut så bestämde jag, att nu ska makens skrivbord säljas. På morgonen ser han att jag tar bilder. Han frågar om det är dags att sälja? Japp, det är det. Men det kommer ju inte ske på en gång. Hur gör vi när det är sålt. Jag mumlar tydligen bara något till svar.

På eftermiddagen så vet inte maken alls vad som skett under dagen. För när jag ska lägga ut annonsen ser jag ett inlägg från en vän som söker ett skrivbord av mindre modell. Detta var ju inte helt litet så det blev ett kanske och se om det kunde finnas något annat. Hon tyckte också jag skulle lägga ut annonsen. Därför sa jag inte något till maken.

På kvällen sitter jag i telefon. Får ett missat samtal och gissar att det är vännens sambo som hör av sig om skrivbordet. Jag skickar ett sms och får till svar, vi kommer snart. Skrivbordet ska alltså hämtas. Samma dag som jag tog bilder på makens skrivbord OCH maken vet INGENTING.

Jag måste alltså pausa mitt samtal och säger lite diskret att nu blir snart ditt skrivbord hämtat. Jag har sålt det idag. Maken får panik och kastar sig iväg och tömmer skrivbordet. Han ställer allt på golvet. Han var inte jätteglad när han gick uppför trappan. Jag fortsätter mitt samtal och låter han vara.

Strax efter plingar det på dörren. Då är maken mycket gladare för han har hunnit tömma skrivbordet. Han var inte ens så ledsen över att han inte hade något annat skrivbord att ställa dit. Igår satt han vid köksbordet och jobbade. När jag frågade varför han inte var inne på mitt kontor så fick jag till svar: Det tänkte jag inte på.

På eftermiddagen löste vi hämtningen av hans nya skrivbord. Nu finns inga ledsna miner alls. Han har mycket bättre arbetsställning och kvittrade glatt att han var mycket nöjd. ÄNTLIGEN kunde han sitta riktigt. (Han som ALDRIG velat ha ett höj- och sänkbart skrivbord.) Han har skrivbordet 6,5 centimeter högre än ett vanligt. Det är ganska stor skillnad. Han tackade faktiskt för att jag ibland är lite snabb, som denna gången.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag är inte så mycket för att städa. Det blir gjort när det behövs. Mest av maken. Damm ser man och jag kan överleva det även när det är dammhundar som springer omkring. Något som jag har svårt med är skräp. Eller saker som dräller omkring. Allt har sin plats hos mig. Allt har inte sin plats hos maken.

Jag skulle inte kunna dela skrivbord med maken. Eller ens kontorsrum. För han lägger saker där det finns en plats. Om det finns en stol så kan den ha papper på sig. Medan jag tycker att stolen sitter man på. (Till makens försvar så har han ganska mycket papper som ska hanteras). Jag vill ha in alla papper i pärmar eller fack eller någon annan plats där papper ska vara.

Maken och jag är väldigt olika när det gäller skräp och ordning. Maken kan låta skräp ligga kvar i lådan eller skåpet (som en förpackning till hushållspappret) medan jag slänger allt skräp omgående. Gärna innan det ens är borttaget som förpackning. Anledning att jag vill slänga det snabbt är för att jag vill ha ordning och reda. Det kan bli väldigt stökigt i huvudet för mig om det är oordning. Damm går alltså bra. Inte alls samma sak som skräp.

Då kommer vi till varje måltid maken och jag har hemma. Jag använder gärna tandpetare efter jag ätit. En tandpetare är skräp. För mig så är det bara att slänga den i soporna och allt är frid och fröjd. Maken däremot vill att jag ska bryta tandpetaren på mitten innan jag slänger den. För annars sticker den hål i soppåsen.

Detta är ett stort problem för maken. Det är nästan att han skulle ta upp en obruten tandpetare ur soporna bara för att bryta den. Jag blir tokig på att han måste bryta den. För när den är bruten så blir det FYRA stickpunkter som riskerar att ta hål på soppåsen. Det ökar ju risken att göra hål på makens sätt. Har jag fel?

Då jag är en retsticka så lägger jag (nästan) alltid tandpetaren utan att bryta den på tallriken. Ibland lägger jag den till och med på hans tallrik. Det spelar ingen roll var jag lägger den, varje gång tar han och bryter den så jag inte hinner slänga den hel i soporna.

Har du saker som måste göras på ett visst sätt som ingen annan kan förstå? Jag kommer aldrig förstå makens tandpetare-problem. Jag har också saker som han inte kan förstå. Som att vissa saker måste ha en särskild plats.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag var mörkrädd före valet för vad som skulle ske. Jag är fortfarande mörkrädd för det blev som jag misstänkte och var rädd för. Eller snarare blev det värre. SD kom i en ställning som gör att det har makt men kan inte hållas ansvariga för formellt sitter de inte i regeringen.

Hade de suttit i regeringen på riktigt så hade de kunnat ställas till svars för att de inte kunnat förändra som de lovat sina väljare i alla år. Att det är svårt att förändra och göra rätt för alla. Nu sitter de inte där formellt och kan fortsätta skylla på att det är någon annans fel.

När Chang Frick betalade för att Rasmus Paludan skulle hålla en demonstration utanför turkiska ambassaden så kan SD lätt skylla ifrån sig och hävda att de inte har något med det att göra. Trots att Chang jobbar för SD och står för deras åsikter. Han hade ju heller inte fått den positionen som han har om han inte velat åt samma håll som SD. Uppenbarligen tyckte han att det var hjälpsamt för sitt parti och hans åsikt att Paludan demonstrerar och bränner koranen.

Läs mer om det här: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sd-tillbakavisar-inblandning-i-koranbranningen

Jag är fortfarande mörkrädd för att så många inte vill se eller kan se vad som pågår. Jag är rädd att det kommer fortsätta och bara bli värre och värre. Hoppet har inte gett upp men oron finns där och gnager.

Kanske att det till slut blir än förändring som vi alla kan känna oss trygga med? En förändring som till exempel inte innebär att vandel är orsak för utvisning. Kanske kan vi med små steg se vad som sker framför öppen ridå och göra något åt det? Kanske kan vi göra det tillsammans?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var en dag i bilen. Det började på morgonen med att jag egentligen behövde åka innan jag börjat för att hinna. Det behöver man ju så klart aldrig. Då blir det att man får en upphämtningstid senare än vad kunden tror. Vi har rätt att komma 5 minuter för tidigt och 10 minuter sent till kunden. Jag skulle komma 5 minuter sent.

Vilket inte är hela världen. Men när det är ett tjockt islager på framrutan och man ändå var tidig till jobbet och startade bilen omgående och den ändå inte hinner tina i tid, då börjar det bli lite jobbigt. Att då också få en lampa som är gul på instrumentbrädan är inte jättekul.

Jag kom 8 minuter sent. Kunden var nöjd och glad. Dagen fortsatte och jag vågade inte stänga av bilen någon gång av oro att lampan lös på grund av svagt batteri. Vi använder väldigt mycket batteri med bilarna. Vi höjer och sänker bilen typ hundra gånger varje dag. Överdrift men det tar mycket att kompressorn ska gå i ett.

Jag påpekar det för chefen på förmiddagen som vill att jag ska åka förbi verkstaden vid tillfälle och göra en diagnostik. Vilket jag gjorde mitt på dagen. Då fanns en perfekt lucka. Jag får till svar att batteriet är frisk men det var ett annat problem som behövde åtgärd men inte akut. Jag mycket nöjd och glad.

När jag då på sista kunden stänger av bilen för att jag är mycket för tidig så blir man inte jätteglad när bilen inte går igång igen. Jag är strandad. Vad gör man då? Ger upp? Låter livet suga all energi från kroppen? Eller hittar man en lösning?

Som tur är så är jag mycket tidig och inser det långt innan kunden ska åka. Jag får ringa ett antal samtal för att hitta en lösning. Jag börjar med att ordna någon som kan komma med starthjälp. När det bara är att vänta så fortsätter det med samtal för att meddela alla berörda om att jag kan bli sen. Vilket jag blev. Men inte så sen som jag kunnat bli om jag inte upptäckte det när jag gjorde.

Nu har jag fått bli strandad och vet att jag fixar det också. Det var många fördelar med min bildöd, 1, jag hade inte kunden i bilen. 2, jag var i en stad så hjälp fanns. 3, jag var tidig. 4, jag hittade felet innan utsatt tid för kunden. Och framförallt 5, jag hittade en lösning inom rimlig tid!

Ofta går det inte som planerat men man får göra det bästa av det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Brukar du använda timerfunktion när du tvättar? På våran maskin finns det. Jag trodde inte jag skulle använda det så mycket som jag faktiskt gör. Det är mest fördelar men allt är inte bra. Jag gissar att många använder det som har timpris. Det har inte vi men försöker ändå att använda det när jag vet hur morgondagen ser ut.

Då sätter jag timern för att maskinen ska gå tidigt på morgonen så den är klar när det är dags att stiga upp. Hänger den innan allt annat morgonbestyr. Det tycker jag är väldigt smidigt. Nu är det ju dessutom bra för att det är en period när inte så mycket el används. Samt alla timpris-användare får det billigare så.

Annars går så mycket tid till att tvätta. När man ska vara hemma och passa när det är klart. Kan man göra annat är det inget stort bekymmer. Men det är skönt när det är klart redan på morgonen. Eller att man sätter timern och tvätten är klar när man kommer hem från jobbet. Också smidigt. Det blir att man tvättar så ofta så det bara blir en maskin åt gången. Innan så hade jag oftare många maskiner efter varandra.

Något som inte är så roligt är när man råkat trycka dubbelt eller inte tillräckligt. Dubbelt betyder att den har blivit pausad och startar inte alls. Så måste man ändå ta det när man vaknat eller efter jobbet. Om man trycker för dåligt (har touch) så blir konsekvens samma, att det inte startar alls. Men nu för att den aldrig fått veta att den ska gå igång på tiden man vill. Det är det enda negativa jag kan hitta med timern. I övrigt så tycker jag det bara är fördelar.

Jag använder alltså denna funktionen mycket mer än vad jag hade gissat. Man slipper surlukt på kläderna för att den legat för länge i maskinen. Hur tvättar du?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var första dagen tillbaka på jobbet. Efter sex veckors sjukskrivning så var det väldigt skönt att inte vara det längre. Sedan är det ju bra att jag är egen företagare så jag kan bestämma själv vad jag ska göra. Jag hade bestämt att jag skulle ta en lugn första dag. Tur var väl det för igår var inte kroppen riktigt med mig.

Det blev pussel. Jag har köpt ett träpussel som föreställer en gran. Eller rättare sagt en julgran. Eftersom allt har plockats undan (utom vintern och snögubbarna) så var det på tiden att se att alla bitar fanns med. Alla bitar fanns och jag hade en härlig dag i min långsamhet. Det enklaste på hela pusslet var stjärnan i toppen.

Det var ett lagom svårt pussel. Pusslet är format som en julgran. Vilket gör det lite spännande att man inte kan börja med hörnen. De flesta bitarna är formade som djur. Vilket gör det både svårare och ibland välbehövligt lätt för att hitta rätt.

Det är dock svårare än man kan tro att hitta hönan med mönster tillsammans med alla andra bitar. Jag fick nästan peka på varje bit en och en tills jag tills slut hade en höna under fingret. Ibland var det enklare att gå på mönstret ovanpå än formen på biten. Djurform eller ej.

Julgranen blev klar och alla bitar var med. Nu är också den nere i förrådet och får vänta tills advent innan den får komma upp igen. Det som blir kul är ju att man inte har någon koll på hur bitarna var ett år innan. Lagom tidsfördriv runt jul.

Tycker du om att pussla? Jag brukar inte göra det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är inte bara jag som tycker det är helt obegripligt. Även experter på brottslighet tycker att det är obegripligt. Fallet med Tove. Tove blev dödad. Misstänkta är två unga tjejer som var vän med Tove. Nu har en av de misstänkta ändrat sin historia. Det kan du läsa mer om här: https://www.expressen.se

De två misstänkta blev häktade nästan omgående. Sedan höll bägge tyst i flera månader. Inte nog med att det är två unga tjejer som är anklagade, bägge lyckades hålla tyst under förhören. För mig är det obegripligt. Att två lyckas vara så kalla och inte säga något. Sedan är det ju också två tjejer som aldrig varit misstänkta för något brott innan. Hur är det begripligt? Första brottet är mord.

Eller som tjejen säger olyckshändelse. Att de misshandlade Tove och hon råkade dö. Så kanske det var, men det är ändå obegripligt att man då väljer att flytta på kroppen och städa upp istället för att ringa 112. Jag kan verkligen inte förstå hur detta har kunnat hända?

Alla delarna. Misshandel som leder till död. Vänner som gör det. Flytt av kropp. Hålla tyst så länge. Bägge TVÅ. Först nu nästan tre månader senare ändrar tjejen där överfallet skedde sin historia. Till det som kanske är sanningen.

Vänner är de man ska kunna lita på. Vänner ska alltid finnas till hands om det behövs. Denna gången var det vänner som var den värsta fienden. Denna gången var det vänner som var de mest opålitliga. Oavsett om det var en olyckshändelse så ska en vän aldrig misshandla en vän. Aldrig… ändå skedde det. Helt obegripligt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det kommer komma fler känslor under året och det är också befriande att hela känsloregistret finns. Jenny Strömstedt har pratat i VinterP1 och är anledningen till min ilska. Inte hennes Vinterprat utan det som blivit efteråt. Jag lyssnar gärna på radio. Poddar tappar jag ofta fokus på men inte radion. Det är kortare sekvenser eller så är det mitt intresse som gör att jag lyssnar, resten är bara ett brus som är i bakgrunden. Poddar är ju aldrig ett brus i bakgrunden.

Fast nu tappade jag spåret. P1 har ofta intressanta saker bland annat sommar- och vinterpraten. Alla är inte bra men många är klockrena. På Nyårsafton så har Jenny Strömstedt sitt. Hon är inte någon stor favorit men heller ingen som jag inte tycker om. En kvinna som jag kan tycka gör många bra saker men kanske inte alltid står ut från mängden. Det är som sagt inte hennes medverkan som gjort mig ilsk.

Ilskan är riktad till Elisabeth Höglund. Jenny berättade om ett våldtäktsförsök på henne när hon var ung. Jenny var så berusad att hon hade ingen aning om vad som hände och en man försökte sig på att ha sex med henne. Hon blir alltså utsatta för sexuellt övergrepp och ett våldtäktsförsök. Detta tycker Elisabeth är Jennys eget fel!

Jag blir så upprörd! Hur kan Elisabeth på fullaste allvar tycka att det är Jennys ansvar att se till att en man inte förgriper sig på henne när hon är berusad? Elisabeth har skrivit i sin blogg (och nej, jag tänker inte länka till den för att ge henne mer läsare), att Jenny borde inte ha suttit och flörtat för att sedan ha druckit sig berusad och då inte kunna värja sig mot mannen.

Är det någon mer än jag som hör (ser) vad hon skriver? Elisabeth Höglund tycker att Jenny Strömstedt får skylla sig själv för att hon blev full och innan det flörtat med någon! Jag blir så arg.

Det betyder alltså om jag har en funktionsnedsättning så får jag skylla mig själv för att någon vill våldföra sig på mig? Eller om jag är dement och varit trevlig så får jag också skylla mig själv och någon får göra vad de vill med mig för jag har ju inte vett nog att säga ifrån?

Eller som de patienter som legat i koma och en skötare har haft sex med personen under koman. Det är också patientens fel för den behöver tvättas och visa sig naken för den som tar hand om personen? Hur kan en människa tänka så 2023? Att det är offrets egna fel? Du har för lite kläder på dig så då har jag rätt att göra vad jag vill…

Jag trodde inte att vi var så långt bak i tanken. Särklit inte en högutbildad kvinna som har varit med i kvinnornas motgångar i en dominerande mansvärld. En värld som håller på att ändras till mer jämställd sådan. Det är långt kvar men vi har varit mycket längre bort från målet i Elisabeths ungdom. Hon tycker att det är Jennys fel att en man försöker ha sex med henne när hon är helt livlös. Vilket tydligen var anledningen till att det ”bara” blev sexuellt övergrepp och inte en fullbordad våldtäkt.

Jag får vara tacksam för att jag känner ilska fortfarande. Att jag har empatin och rättvisetanken med mig. Jag är tacksam för att jag känner och att jag (om Elisabeth skulle vara här) säger ifrån när jag anser att något är fel. I detta fallet har Elisabeth FEL! Det är inte Jennys fel. Det är ALDRIG ett offers fel att det har blivit utsatt för sexuellt våld!

Imorgon ska jag vara mindre ilsk. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.