Igår var det kräftkalas. Det var ett lyckat sådant där vi njöt av solen först och sedan kylan. Som sig bör en lördag i mitten av september. Kräftorna åts utomhus men sedan fick vi ge upp och ta dessert inomhus.
Inget konstigt med kalaset. Mycket trevligt och goda kräftor om än lite osalta. Då kunde man få i sig desto fler. Det var så trevligt att bilderna blev inte så många. Jag har däremot bilder från när de fortfarande var i livet.
Maken är ingen kräftätare. Han äter hellre räkor (gjorde han igår också). Eftersom han inte har någon tradition med att äta kräftor så har han heller aldrig kokat kräftor. Han har haft ett äventyr inför helgen. Inte bara med kräftorna utan även att skaffa krondill. Dillen löste han bra när jag inte orkade. Ledsen och skamfilad men krondill.
Kräftorna hämtades i en djup plastbalja. Jag sa att det var tvunget för att de inte skulle kunna rymma. Gissa om han blev orolig över att de skulle rymma? Han blev inte lugn förrän vi var hemma och han fick se i skåpet själv att de inte var i hela skåpet där bak i bilen.
Då kommer jag med nästa, nu ska de i diskhon och sköljas av i kallt vattenbad. Diskhon är inte så djup som baljan. Gissa om han blev orolig. Han tyckte jag skulle stå upp och äta lunchen för att ha koll på kräftorna. Det sa jag nej till. Han hade ett riktigt kräftäventyr med dessa levande kräftor som skulle hamna i grytan med dill.
Att han sedan missade hela rymningen av inte en utan två kräftor är en helt annan historia. För han behövde gå och jobba och lämnade mig med rymlingsexperterna. Han hade noterat att de bildade berg för att ta sig ut. En dunsade i golvet. Det brukar vara det vanligast. Den blev snabbt fångad. Den andra lyckades ta sig upp och gömma sig i hörnet bakom vårt hoprullade diskställ i hörnet. Den klarade sig nästan från döden. Men det var tur att det var jag som hittade honom (ja, det var en han), för om maken gjort det så hade han dött av en hjärtinfarkt.
En svart kräfta på en svart bänk mot en svart vägg. Med rumpan upptryckt mot väggen och två ögon som stirrade rakt på dig när man upptäckte den. Om maken inte dött så hade han drömt mardrömmar i flera veckor. Något likande filmerna Aliens skulle jag gissa om jag behövde. Nu behövde jag tack och lov inte det. Maken fick reda på kräftorna på rymmen när alla var röda och låg i sitt spad.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.