Maken kallades långa farbrorn av hans vänners barn när de var små. Maken var då ganska ung. Han är lång och för barnen var han en farbror så helt rimligt. Och om man kommer Lilla Anna och Långa Farbrorn så ser han inte jättegammal ut som farbror heller. Han har mustasch och höghatt.
Idag så passar Långa Farbrorn in väldigt bra på min kära make. Han har blivit en riktig farbror. En sådan som låter och knorrar när han reser sig. En farbror som muttrar för sig själv. En farbror som är sur på personer som inte kör rätt eller är i vägen i butiken. En tvättäkta farbror helt enkelt.
Igår när maken och jag varit på jobbet så gick vi hem efteråt. Det var strålande solsken och ett underbart vårväder. Perfekt att gå hem och njuta av solen tillsammans. Det var makens förslag och jag njöt. Men jag fick skratta gott också. När jag promenerar så går jag gärna närmaste vägen. Maken gör också gärna det men…
Det finns ett stort men för han är farbror nu. En på riktigt-farbror. Han kan inte gå på ojämn mark. Han snubblar och vrider knäna ur led. Eller slår ut alla tänderna. Eller dö kan han också göra, så klart.
Jag vill gå rakt fram över grusplanen. Det ville inte maken. Han stannade och talade om att det var inte görbart. Alldeles för knöligt att gå där. Han kanske kommer ramla och slå sig. Han har såååååå ont i kroppen. Vi fick gå runt på den väldigt asfalterade gångvägen.
Han är så vansinnigt rolig min kära farbror. Att jag fick gå lite längre gjorde absolut ingenting. Jag fick mer tid med maken. Mer skratt MED maken. Mer sol på mig och lite mer motion. Finns bara positivt med just denna delen av farbrorn. (Farbrorns pruttar är inte alltid lika roliga.)
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.