Igår var det utflykt. Eller för mig var det uppdrag men maken passade på att få utflykt. Vi var på Öland. Maken har fördelen att han kan jobba lite var som helst i världen. När mitt uppdrag pågick så jobbade också han. Vi hade restid och vi fick lite tid innan vi åkte hem tillsammans på ön.
Om du inte riktigt har lärt dig min make än så är han höjdrädd. Utöver att han är paranoid och hypokondriker. Han har bacillskräck och är extremt klaustrofobisk. Det är alltså väldigt roligt att hänga med maken. Vi åkte till Öland. För att komma dit behöver man åka över en bro. Maken körde för att jag förberedde mig till föreläsning. Det har varit en pandemi och jag är lite rostig.
När vi kommer till bron så inser han att den är HÖG. Det är två filer hela vägen över och till vänster, får enbart bilar ligga och alla andra fordon tillsammans med bilar till höger. Det är knappt ett enda fordon på bron. Så fort vi kommer ut över vattnet så säger han med ängslig röst att han lägger sig i vänsterfilen. Jag påtalar att det får han INTE. Den filen är till för att kunna köra om långsamma fordon. (Vilket vi är med maken bakom ratten med höjdrädsla.)
Han gör som jag säger men Kalle Anka börjar komma fram. Varför i hela världen gör man höga broar? Det är som att köra på en kamelpuckel! Varför är filen så smal? Vi har för stor bil, JAG FÅR INTE PLATS! Nästan så han går upp i falsett. Han ligger så nära mittlinjen, att om det skulle varit trafik så kulle ingen vågat köra om. Vi kommer till andra sidan och både han och jag lever.
När uppdraget är slut så ska vi bara njuta lite av havet och havsluften. Ingen lång turiststund men väl så härlig. Tångluften som slår emot en. Havet som slår mot vågbrytarna. Det var en väldigt härlig stund. Självklart tar vi bilder. Både maken och jag. Maken tar bilder på mig, UTAN att kolla hur jag ser ut. Eller så tycker han på riktigt att jag alltid är fin. Ett exempel på hur jag ser ut när maken tar bild.
För det är dags för hemfärd så kommer nackdelarna med havet fram. Det finns en massa fåglar. En lägger en spillning (på den Nytvättade bilen). Naturligtvis mitt i synfältet för föraren. Jag säger till maken (som trots kamelpuckeln vill köra hem också) att den måste torkas bort. Jag tar fram våtservetter till honom och han har inget val. Jag ger honom fler servetter även en som inte är våt. Det är inte första gången som maken råkar ut för fågelbajs. Denna kom dock inte på honom. Bara i vägen för honom.
Han torkar med dubbla våtservetter och ändå lyckas han på något sätt smeta ut fågelbajsen och få det på händerna. Han hämtar fler våtservetter. Han torkar rutan. Han torkar händerna. Han torkar rutan. Han torkar händerna. Och händer igen. Och igen. Och bara en gång till. Till slut säger jag att han är klar och får inte fler servetter.
Vi kör över puckeln och vi överlever även denna gången. Maken har hittat en lastbil som han ligger långsamt och tryggt bakom. Han var mest nöjd över att lastbilen körde som maken hade velat köra om jag inte varit med i bilen. Han höll sig dock i filen. Lastbilen å andra sidan åkte över mittlinjen hela uppförsbacken på bron.
Makens största bekymmer hela vägen hem är fågelbajsen på hans händer. Han kan hålla i ratten. Men han kan inte ta en halstablett. Han försöker att få i sig en tablett från en papperspåse som är folierad, utan fingrar. Han försöker att få upp en tablett med munnen utan att röra påsen. Ingen lätt uppgift. Han har en mun att använda men tydligen inte till att fråga mig om jag kan ta upp tabletten. Vilket jag till slut gjorde utan att han frågade för hans grimaser med en påse i munnen som är tillsluten var alldeles för rolig för att jag inte skulle göra på mig.
Inte bara jag överlevde utan även maken. Både hans höjdskräck, bacillskräck och hypokondri fick jobba för fullt igår. Paranoian var lite mildare, men det var ändå en släng av den med puckeln och att vi skulle dö i bilkrock för att bilen inte fick plats i filen.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.