Författare: Josefin

Är det det som driver oss till att bli bättre? För att vi tror att andra har det så himla bra? Hur ofta har man inte insett att det inte är så mycket grönare på andra sidan? Alla har vi upptäckt det. På sociala medier så visar vi allt som oftast upp vår ”fina” sida. Om hur lyckliga vi är och hur allt är en dans på rosor.

Jag kan berätta att rosor sticks som bara den. Det vill till att hålla kameran i rätt vinkel så man inte ser grimaserna från taggarna när man tar selfie till sociala medier. De har hullingar också så de sätter sig bra. För att få ut taggen måste man dra tillbaka i samma riktning. Liknelsen är således ganska bra. Livet är en dans på rosor för alla. Ibland kommer en tagg och sticker dig. Det gör ont. Bit ihop och fortsätt eller stanna upp och gråt för att sedan fortsätta.

Igår var det en dans på rosor utan taggar. Och vi har det grönare på andra sidan. Grannen blåste bort alla sin löv på gräsmattan men vi fick iordning på altanen. Vår altan är grå, grannens gräsmatta grön. Det är svårt att jämföra med andra. För ingen har likadana villkor. Grannen har till exempel mycket mer löv i sin trädgård än vad vi har. Vi har också många men vi är inte mitt under en stor ek samt har inte en massa egna träd som lövar ner. De löv vi har blåser in från sidorna. Vilket inte blir lika mycket som om det kommer rakt uppifrån samt från sidorna.

Vi har olika möjligheter och när det är jobbigt så är det enkelt och sitta och titta på hur fint grannen gjort det med att blåsa bort alla löv. Medan jag själv kämpar med att få ut den sista stenen runt huset. Det är tungt att flytta sten. Att blåsa löv också efter all stenflyttning fanns inte på kartan. Jag satte mig istället och tänkte på hur skönt det kan vara att titta på hur grönt och fint det är på andra sidan. Hur nöjd grannen måste vara över att fått bort alla löven. Kanske lika nöjd som mig som rensat altanen och fått ut all sten.

Trots alla löven som ligger och döljer det gröna på vår sida så är jag väldigt nöjd med vad vi ordnade igår. Det var regnfritt, solen sken och fårskinnen kom fram för att inviga nya stolarna. Varm kopp te och sitta ute och dricka det är väldigt skönt när man är arbetsklädd. Så mycket lättare att sitta ute i varma kläder än att behöva ta av sig allt för att ta en paus.

Så även om det är grönare på andra sidan så är jag väldigt nöjd med hur grått och fint det är på min sida. Löven är kvar till en annan dag. Stenen är klar och utemöblerna är inne. Sedan när det är dags att vattna mina växter i förrådet så får jag jobba lite. Jag har byggt ett fort runt omkring. Ett ogenomträngligt sådant. Mest för att vi också förvarar en del virke där inne. Virke som ska användas och inte förvaras. Snart så används det. Med lite pauser så kommer vi framåt.

Ta hand om dig. Kom ihåg att grönt är inte alltid det bästa. Vi hörs imorgon.

Att städa är inte att ta hand om livet. Det är verkligen inget kul att städa. Igår var allt värdelöst. Eller tiden som städningen pågick så var allt värdelöst. Jag blev inte ens störd av arbetssamtal. Då när det skulle vara som bäst att bli störd, UNDER städningen, då ringer ingen.

Annars i veckorna ringer det lite då och då. Ibland för att någon vill låna släpkärran. Ibland för att det regnar in på balkongen. Det är högt och lågt. Men igår, då ville minsann ingen ingenting. Hallå!

Igår var det inte ens en skön känsla när det var klart. Kanske för att vi var borta förra veckan och inte kunde städa. Det ska ni också veta att förra veckan när jag var borta DÅ ringde det. En hantverkare som behövde komma in någonstans. Som inte hade avtalat tid trots att jag påpekat att det måste göras. Jag löste det men ingen städning hemma gjordes. Vilket innebär att det var ganska mycket att städa igår. Alldeles för mycket.

Nu är städning ett nödvändigt ont. Jag sparkar på dammhundarna så länge det behövs för att kunna ta hand om livet. Att ha en roligt liv som ger glädje. Igår för att få glädje så kollade jag på juldekorationer. Jag ska inte köpa några hade jag tänkt. Bara glädja mig med att snart är det jul. Det är bara en och en halv månad kvar sedan är det advent.

Då blev jag lite glad. Jag blev lite gladare efter middagen när maken använt sina nya presenter. Hamburgarna blev jättegoda. Jag vet inte om det var så stor skillnad mot innan smakmässigt. Det var tydligen stor skillnad att använda järnen mot stekspaden. Maken är nöjd. Jag är nöjd. Tydligen så var det tunga järnet snäppet bättre än det lätta.

För att fortsätta fira vår dag och de utomordentliga presenterna så åt vi glass framför TV:n. Ur samma burk för ingen av oss orkade hämta tallrikar. Vi hade två burkar med olika smak så vi turades om med smakerna. Det är kärlek som yttrar sig på hög nivå hemma hos oss. Maken vill inte, tycker inte om att dela. Han vill ha en egen skål med precis så mycket som han vill ha. Alla andra ska hålla sig borta. Igår frågade jag om han vill ha lite glass och HAN sa vi kan dela. Kärlek. Då blev jag ännu lite gladare.

Efter en natts sömn (vill inte påstå god) så ska det bli en dag med slapp och sortera undan lite från altanen och under carporten. Sådant som tas lite i taget för att livet ska levas också. Inte bara måsten. Det blir bra. Att göra lite och när jag inte vill mer, så går jag in och tittar på julsaker. Allt blir så mycket bättre då. Tack och lov så är Halloween nästa helg så man slipper det och bara kan fokusera på jul.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken har lite tics. När han somnar framför TV:n i soffan så sover han inte. Han vilar bara ögonen. Eller luras lite för att se om jag är vaken. Eller sträcker på nacken (att han nästan bryter den varje gång berättar jag inte för honom). För sover det gör han inte. Han har många roliga egenheter för sig. Det kanske vi alla har. Jag fnissar mest åt maken för som sagt, sover, det gör han inte. Han snarkar inte så jag har väl inte helt säkra bevis heller.

Jag kan inte äta borta utan att skicka bild till maken på det jag äter. Jag gör det för att jag tycker det är roligt att han vet vad jag äter. Roligare med en bild än text. Då får han också gissa lite vad det är. Han vill att jag skickar bild för att då får han äta tillsammans med mig OCH han vet att jag äter. Annars oroar han sig att jag inte får i mig tillräckligt med mat.

Den absolut sötaste är när Kalle Anka hälsar på. Det gör han ofta. Väldigt kortvarigt men som sagt ofta. Nu har det börjat på mornarna. Han hör något och måste fram till fönstret för att se vad det är. Surikaten. Än så långe är han lite hemlig och håller sig en bit från fönstret. Nu har han kommit så långt att han han vet att det är mopeder som låter. Om han är på fel ställe i huset hinner han inte till sovrummet där det är bästa spaningsplatsen. Antagligen så möts några stycken i vår korsning för sällskap till skolan. Kalle kommer och hälsar på för att de som väntar in övriga, bara står och varvar.

Han smyger fram till fönstret och sätter sig på kanten så långt ut det går för att få bra span på marodörerna som bara låter. De låter ju helt i onödan också. De är ganska synkade mopedisterna för det är inte så många varvningar innan de är iväg. Det är tillräckligt många för att makens tics ska sätta igång.

Jag kan inte baka utan att göra allt i en särskild ordning. Eller laga mat. Jag måste diska medan jag håller på. Jag står inte ut med att se världens diskberg. Allt tar säkert lite längre tid för mig mot om jag bara hade gjort och diskat efteråt. Jag vill också försöka tänka ut vad jag ska använda, för att vara så effektiv i diskandet som möjligt. Ändå så tycker jag om att baka och laga mat väldigt mycket.

När jag lagar mat så smakar jag nästan aldrig på maten. Jag tycker inte om att smaka. Jag vet att jag är udda på det men för mig känns det jättekonstigt att smaka på maten. jag luktar på maten för att veta att det är rätt smak. När maten väl serveras så vill jag gärna äta. Bara inte smaka innan. Maken däremot får komma ibland för att smaka att jag har luktat rätt.

En annan sak jag inte gör är att bädda sängen. Jag tror att alla kvalster frodas då. Så jag lägger bort täcket och kuddarna från sängen när jag stiger upp. Maken bara struntar i allt. Han är nog mest glad att han inte behöver bädda. När sängen inte är varm längre så kan jag bädda. Men då är jag ofta långt borta från sängen så det blir det inte alls.

Vad har du för tics? Eller udda grej som du gör?

Jag kan bli ledsen precis som alla andra, men jag tillåter ingen att säga till mig vad jag ska tycka, tänka eller göra. Det tror jag är ett arv från mamma. Lika stort genetisk som från miljön. Mamma tillät heller ingen att kliva på henne för att försöka förminska henne.

Om mamma lät någon att kliva på henne var det för att lyfta upp den andra personen. Men aldrig att någon kunde göra ner mamma. Jag är likadan. Verkligen. Jag har så många gånger i mitt liv sett till att jag har stått upp för mig själv och alltid vågat ta obekväma beslut. Beslut som varit det enda rätta även om det blivit sämre för mig. Men jag har varit rakryggad och stolt över mig själv. Inget annat spelar någon roll. Du ska må bra, det är det viktiga.

När man flyger så säger de alltid att sätt på dig själv syrgasmasken först, hjälp sedan andra. För om du svimmar så kan du inte hjälpa någon annan. Men om du sätter en mask på en som svimmat av så över lever den. Och så är det. Du behöver stå upp för dig själv för att faktiskt vara till nytta för någon annan.

Lilla Fridolf är en seriefigur där anledningen till att den är populär är för att den har en viss sanningen i sig. Det finns igenkänning. Lilla Fridolf har en stor och bastant fru som heter Selma. Lilla Fridolf har inte så mycket att sätta emot. Selma bestämmer allt. Det är heller inte bra. Selma är säkerligen stolt och glad över sig själv men att trycka ner andra för att vara det är inte vägen. Du behöver stå upp för dig själv just utan att trycka ner andra. Det är då det blir bra. Sätt på dig masken först och hjälp sedan andra. För om du inte lever så är du inte till nytta för någon.

Det är inte lätt. Det ska inte vara lätt. För om det vore lätt så hade känslan efteråt inte varit lika bra. Vad finns det för något i ditt liv som du behövt eller behöver stå upp för? Jag har slutat på ett jobb för att chefen betedde sig som ett praktarsle. Det kan vara lätt att sluta på ett jobb så man slipper konflikten. Jag slutade jobbet och svarade chefen när han (självklart en han med härskartekniker) frågade varför jag sa upp mig. Han ville gärna ha mig kvar och det var det som var problemet och han trodde han kunde bestämma över mig. Mitt svar var: för att du är en sk*tstövel (utan bipljud) och jag har ingen respekt för dig.

Jag står också upp för andra saker som inte är så stora eller livsomvälvande som att jag älskar julen och startar gärna tidigt. En hel del tycker som mig men en stor del tycker jag är galen. Som min äldsta son. Han fick mig att lova att jag aldrig fick spela julmusik i bilen med rutorna nere eller att någon hörde när det var september. Han skulle önska att jag enbart spelade julmusik i december men det kan jag inte lova. Han behöver alltså inte sitta i bilen för att det är ett problem att julmusik spelas i min bil i september. Jag har lovat att inte spela alls i september och att inte ha några rutor nere i oktober.

Det finns många saker som jag inte ger mig på. Kanske lite för många saker. För jag är envis också. Precis som mamma,

Har du något som du känner dig glad och stolt över att du faktiskt sagt ifrån och varit lite obekväm?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det känns så om inte annat. Det känns som att ingen kommer ihåg att en pandemi har varit i snart två år. Som inte är över än. Alla som inte är vaccinerade ska agera som restriktionerna var för alla före den 29 september. Alla som har vaccinerat sig ska ändå tänka på avstånd och alltid, ALLTID, stanna hemma vid symtom.

Nu känns det som att ingen kommer ihåg. Eller är det kanske det som är problemet, att alla kommer ihåg och måste nu ta igen förlorad tid? Jag vet inte vad det är, det känns som att ingen bryr sig längre. Jag tänker på alla som har förlorat någon i viruset. Jag tänker på alla som själva var mycket sjuka. Jag tänker på alla som upplevt det nära, hur är det för alla dessa nu? Eller vill alla ta igen förlorad tid?

Jag träffar mer människor nu, svårt att sköta fastigheter utan att träffa någon. Jag tar fortfarande ingen i hand. Jag försöker att se till att hålla avstånd. Jag går inte hem till någon som är sjuk. Jag går inte TILL någon om JAG är sjuk. Frågan är hur gör alla andra? Visar alla samma respekt för varandra? Tänker alla på att man måste tvätta händerna?

Jag förstår att människor vill ut och resa. Jag förstår att människor vill mötas och kramas igen. Jag förstår allt om att vi är flockdjur och behöver sällskap. Idag läste jag att det varit en bekräftad med covid på en statsträff på något viktigt möte. Man kan ju hoppas att alla varit vaccinerade. Men ändå är någon sjuk och kommer till ett viktigt möte mellan länder. Stefan Löfven har sagt att ingen tog i hand. Det är väl bra, fast personen som var sjuk skulle ju inte ens ha varit där. Eller?

Har inte alla som har viktiga poster eller jobb extra stort krav på sig att faktiskt vara vaccinerad och veta om i fall man är sjuk eller inte? Kanske man inte har några symptom. Det kan ju faktiskt hända. Om vi då räknar med att Mattias Karlsson nyligen var tidningen och var allvarligt sjuk i Covid för att han inte HUNNIT vaccinera sig så blir man lite fundersam. Hur många tänker så?

Om man tänker så, hur blir det då om man blir sjuk? Är det inte bättre att bli lite sjuk kontrollerat än att bli väldigt sjuk av viruset och då under svåra former. Inlagd och lång rehabilitering efter det. Då räknar jag inte ens riskerna det innebär med smittan som sprids via personen som blir sjuk på sitt viktiga jobb att man inte har tid att vaccinera sig.

Jag börjar tröttna på denna pandemi ni. Om någon undrar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.