Förrådet är nu helt isolerat. Det finns ingen öppning ovanför längre. Vilket innebär att vi kan ställa in ett element som ska se till att det inte går under 10 grader. Minst 5 grader. Jag har inte bestämt mig än. Maken är inte så involverad i temperaturen i förrådet. Det viktigaste för honom är att det går att låsa. För då kan hans verktyg förvaras där. Vilket då är helt klart nu. Hans verktyg går att låsa in. Han är nöjd.
Jag hade helst velat förvara vår dynor till altanmöblerna i förrådet. I dynboxen. Det är inte möjligt i ett kallförråd. Enligt alla experter så behövs det vara rumstemperatur för förvaring av tyger. Och jag håller med. Även om jag har 10 grader så blir det för lite för att det ska vara tillräckligt för att det inte ska bli påväxt på tyget. Det är inte rimligt att ha över 20 grader i ett förråd där nästan allt kan förvaras kallt. Dessutom så måste mina växter vara kallt. Max 10 grader gärna lägre men inte under fem grader.
Därför så får det bli att dynorna förvaras inomhus. Där vi ändå har det i rumstemperatur. Nu till det lite krångliga. Jag måste sortera ut allt som ska ut för att ha plats för dynorna inne. Dynor tar stor plats, om ni inte visste det innan. I pannrummet, som bara har en liten fjärrvärmecentralen och inge oljepanna längre, så vore det perfekt för dynor. Men där är det fullt. Av julpynt. Som skulle kunna flytta ut.
I det andra förrådet på andra sidan källaren så är det också fullt. Av saker som minstingen skulle kunna behöva när han flyttar hemifrån. Av saker från vårt kontor. Av mitt lager på produkter (vilket är väldigt lite nu mot förr). Av tavlor och annat från dödsbon och egna. Allt har bara tryckts in i ett virrvarr.
Verktygen har inte fått plats i något förråd alls. De har varit utspridda i hallen (mest där), i träningsrummet samt i badrummet på entréplan. Så att alla verktygen flyttar ut gör inte blivande gäster så glada som mig. Jag blir glad att få tillbaka allt utrymme som verktygen har tagit. Men det är ingen nytta för blivande gäster.
Vårt gästrum.
Om vi skulle få gäster nu så skulle de få det trångt att dela säng med alla dynor och inte minst hängmattan. De skulle ha en ny och skön madrass men som sagt lite trångt kanske det skulle upplevas. Om vi väntar lite med att få hem gäster så löser det sig snart också. Att förrådet får alla hyllor på plats, så allt som ska ut kan flytta ut. Då kan jag få in dynorna i något av förråden i källaren. Om inte annat så ska ju allt julpynt snart fram. Då finns det plats i pannrummet.
Det går bara inte. Även om jag förstår det, så gör jag det inte. Igår var sorgen och saknade stor efter mamma. Att inte kunna ringa mamma och berätta vad som hänt. Att mamma inte kunde säga vad skönt att det löste sig. Att tappa mammas örhänge gjorde att sorgen blev jobbig, igen. Jag tappade en del av mamma, igen.
Mamma och jag var väldigt lika. Jag ärvde en massa genetiskt men också från miljön. Jag ärvde inte hennes intelligens, den hoppade över en genration. En del har jag men det mesta behöll hon. Det jag fick från mamma genetiskt var hennes längd, hennes händer och hennes fötter. Jag fick det blonda håret. Antagligen det grå också. Vi har likadana örsnibbar, samma ansiktsform. Jag fick hennes drakklor. (Starka naglar som knappt går av när man klipper dem.)
Jag fick INTE hennes krulliga hår. Jag har bara krulligt när det är långt. Jag fick inte hennes gröna ögon. Jag har blå ögon.
Jag fick också en del dåliga saker, som huvudvärk, urinvägsinfektioner, gallblåseinflammation och gallsten. Allt som mamma led av från och till som jag också gjort. Bröstcancer är inte från mamma och ingen annan i släkten heller. Helt ensam om den, vilket är positivt. Skönt också att jag har två söner som inte kan ärva min dåliga gen.
Från miljön så har jag också en massa från mamma. Inte så konstigt eftersom mamma blev ensam med oss precis när jag börjat skolan. Lång tid att göra avtryck på. Mammas envishet har jag lika mycket som henne. Hon behöll allt och jag apade efter. Jag har stor empati precis som mamma. Hennes var nog större. Hennes öga för detaljer har jag också ärvt. Att se alla och ändå inte försvinna.
Igår var det mycket som gick genom huvudet om hur lika vi var. Samtidigt så var vi väldigt olika. Mamma pratade aldrig om sådant som var jobbigt för henne. Inte med mig i alla fall. Jag är väldigt öppen om sådant som är tufft för mig med andra. Kanske mamma var det med andra också men inte med oss barn. Kanske minst med mig som var minstingen.
Mamma gnällde aldrig. Hon kunde vara arg och säga ifrån men inte gnälla. Inte till någon, kanske sin sambo. Jag gnäller mera. Tydligen väldigt mycket när jag kör bil, om ni frågar mina barn. (Ingen kan köra bil utom jag.) Jag blir också arg och se till att göra något åt det. Samma som mamma.
Om man skulle få reda på något från mamma så var man tvungen att fråga. Mamma skulle inte berätta att hon hade ont i huvudet eller urinvägsinfektion om man inte frågade. Jag kunde se på mamma men hon gnällde aldrig. Hon var alltid ärlig vid en fråga. Hon försökte inte slingra sig, utan svarade utan omsvep.
Det går inte få in att jag kommer aldrig mer ha ett samtal med mamma. Jag kommer aldrig få hjälp med något av alla mina bekymmer av mamma igen. Det är jag som får ta över den rollen nu. Att finnas för mina barn, när de behöver mig. Mamma finns nu genom oss men inte hos oss. Det går inte in. Igår var en sådan dag där jag inte ville förstå.
En annan sak som vi inte var lika på är bakningen. Mamma bakade inte. Efterrätter räknas inte, för det gjorde hon. Men bullar, det gjorde hon aldrig. Det fanns en sak hon bakade, Tuppkaka. Bra var den också. Jag bakar desto mer. Allt möjligt och gärna sådant jag inte gjort innan. Även inom mat, vilket mamma också gjorde. Testade gärna nya saker. Hon kunde få inspiration från recept men hon följde dem sällan. Jag är likadan. Det är dock svårare att inte följa recept i bakning än i matlagning. Jag börjar bli bättre på det får jag ändå säga.
Igår blev det en mjuk-seg kaka. Jag vet inte vad den heter men den blev god. Jag ville få användning för min goda aroniasylt. Vilket jag fick även om det antagligen blivit bättre med marmelad eller fast sylt. Kakan blev god och med vispad grädde blev det väldigt gott. (Det jobbiga, mamma hade tyckt om den.) Faktiskt så stelnade sylten till lite när kakan var helt kall. Får se idag hur den är på fikat. Den kommer att bakas fler gånger och eventuellt med fast sylt nästa gång. Jag kanske ska prova att göra syltkakor med lite knäckigt havretäcke. Att experimentera är väldigt kul och utmanande, precis som mamma.
Mjuk seg kaka med kardemumma och aroniasylt. Fortfarande lite ljummen.
Idag blir den en dag med förberedelser. Jag ska ordna lite seminarier. Något som är lite svårare just nu men som jag är väldigt duktig på annars. Det är spännande och utmanade. Jag ser fram emot när det är klart. Jag ser fram emot att det blir väldigt bra så att jag kan njuta av att gjort något bra. Det ser jag fram emot. Att göra det bra.
Dagen började sisådär. Jag har fått dille på att förvara allt i glasburkar. Allt vad gäller mat i köket. Mjöl, socker, frön, müsli, ströbröd, te, allt egentligen som är torrvaror. Eller sylten som är köpt i tub är också i glasburk. Det går åt en del glasburkar. Jag tycker inte om att en massa nytt ska produceras, vilket innebär att jag har en del gamla burkar. Som är köpta på second hand av något slag.
Jag har i vårt kök sett till att det är en linoleum-matta. För att klinker är kallt att gå på men också hårt och allt som landar där går sönder. (Sedan att jag har stenskiva till köksbänk låter vi vara osagt). Igår så lyckades jag med konststycket att tappa (självklart) glaslocket till en av mina typ antika burkar och landa på golvet. I en miljard bitar. Lite överdrivet men många bitar. Hur lätt är det på en skala att hitta ett nytt lock? Svaret är -100 000 på en skala 1-10.
Om jag tappat locket i stenskivan så hade jag inte varit lika bitter. Nu gled locket ur fingrarna i slowmotion när jag skulle lägga på det på burken. I slowmotion. Jag hinner till och med att stoppa fallet mot fronten på bänken samt med foten. Det går så långsamt samt stoppet med foten gör att jag är inte ens orolig. Jag hinner tänka vad skönt att jag inte har klinker. Krasch!
Sedan skulle vi slänga lite skräp på tippen. Som vårt gamla balkongräcke som nu är borta. Ruttet och dant. Det tillsammans med emballaget från dörren samt annat från stenläggningen. Allt skulle köras bort. Det gick bra. Vi vara klara innan regnet kom, konstigt nog. En bra sak under dagen.
När vi var klara med skärpet såg jag en knopp på min klematis som jag trodde var död. Som helt plötsligt dök upp efter några månaders död. Det har bara varit en liten slingrande stjälk som gått uppåt lite försiktigt. Nu är det en knopp på. Vilket var kul först, sedan inser man att det är nästan mitten på oktober. Det ska inte finnas några knoppar nu. Då satte klimatångesten in i full kraft.
Lilla knoppen på den ”döda” klematisen.
Efter det så var det en stunds paus. Ganska lång sådan. Lunchen kom. Maken gjorde maten så fanns inget att klaga på. (Mer än att den var masugnsvarm och den brände sönder hela munnen.) Allt var frid och fröjd. Dagen fortsatte med arbete. Jag hade inte så mycket ork till det så dagen blev inte så lång på arbetet som den skulle. Bra att jag kan gå hem när jag inte kan jobba mer för att hjärnan inte hänger med. Dåligt när man inte känner sig tillräcklig.
Jag försökte att inte vara på dåligt humör. Jag vill påstå att det gick väldigt bra. Jag fick vila, mat, värme och kärlek. Kvällen blev faktiskt fin. Maken och jag såg på Murders in the building. Lite knasig men helt okej att stänga av hjärnan framför. Tända ljus, filt och maken fjäskade med en kaka till mig. Inget tjurig alls, DÅ.
Nu kommer vi till avslutning på dagen. Det är nu allt bara raserar och tjurigheten tar över. Eller tystnaden borde jag säga. Vi ska gå och lägga oss. Vi har gjort kvällsrutinen och det enda som kvarstår är att klä av sig. Som alla andra kvällar står jag på våran 3 gånger 4 meter ryamatta. Vi har haft den i måååååååånga år. Mer än 12 år. När jag tar av mig sista plagget över huvudet så fastnar MAMMAS örhänge och flyger iväg. Plupp och alltihopa. Ner i mattan.
Nu ska tilläggas att för ett antal år sedan tappade jag ett litet örhänge när jag tog ut det ur smyckeskåpet och skulle använda det. Lite mindre än det jag nu tappade MEN, ploppen satt på örhänget. Inte två delar för sig utan två delar tillsammans. Vi hittade aldrig det. Vi gav upp för det var svalt av mattan. Det var heller inget viktigt örhänge. Det var ett billigt med en liten sten i som jag bara hade ensamt i övre delen av örat. Det har varit borta i flera år.
Igår letade vi tillsammans i en och halv timma. Under den tiden så hittade vi pluppen i guld OCH det borttappade helt oviktiga örhänget som varit borta i flera år. Förstår ni hur många gånger den mattan har varit dammsugad under dessa åren? Inte nog med det, vi har dessutom ett antal gånger haft städare här med special-dammsugare som verkligen rengör mattan. Ändå så kom det igår fram. Ungefär på den platsen där jag trodde det landade för flera år sedan.
Jag gav upp efter en och en halv timmas tröstlöst letande i en långhårig (dammig) ryamatta. Jag kände igenom mattan kvadratcentimeter för kvadratcentimeter med händerna. På området som den borde landat. Inget örhänge. Många upptrasslade matttofsar var det enda som jag lyckades med.Maken fortsatte i tjugo minuter till. Skam den som ger sig. Han HITTADE det!
Från att ha haft en väldigt o-rolig dag så blev det ett väldigt lyckligt avslut. Mammas örhänge som hon hade varje dag som natt hittades. Jag kommer fortsätta att ha henne nära. Att det inte var sista gången ett av örhängena tappades, det vet jag. Nu är jag bara glad att maken fortsatte att leta i natten. Fast att det blivit ny dag i det tröstlösa letandet. Det hittades ungefär där det borde ha hamnat. Helt makalöst vad en matta kan svälja mycket.
Idag blir det en väldigt rolig dag. Även om saker går sönder, för örhängena är på och jag är lycklig. Jag ska dessutom strunta i fogsanden och baka istället. Det blir jag också glad av.
Det är väl sant, att den som spar han har. Problemet är att man kan inte spara allt. Det finns inte utrymme för att ha allt stående. Min morfar sparade på precis allt. Jag tror det går i släkten. Det blir inte bättre av att pappa också var en skrotsamlare. Påbråt är inte tippen-toppen.
Morfar hade (har fast han inte finns mer) tre gamla toaletter uppe i boden. Man visste aldrig om det kunde vara bra att ha en extra toalett, tyckte morfar, eller detta fallet tre.. Fast så är det ju inte. De där toaletterna har stått där i evigheter. Tillsammans med en massa annan bråte. Saker som kan vara bra att ha. Som aldrig kommer att användas.
Jag försöker istället att ha bra saker och spara saker som jag vet kommer att komma till användning. Annars ska det säljas eller skänkas. Om det är trasigt så ska det slängas. Denna gången råkade det finnas ett handtag i gömmorna. Ett rangligt handtag så det går bra så långe. Istället för en skruvmejsel. Det kommer dock att behöva bytas ut för det är löst i greppet. Just denna gången var det, den som spar han har. Men om jag ska vara ärlig, det hade varit bättre om handtaget slängts redan när det byttes första gången.
Handtag och lås på plats.
En sak som har sparats för att det skulle komma till användning var låscylindern till garaget. Den sitter nu i förrådet och vi har samma nyckel in i huset som till förrådet. Det var en väldigt bra sak att spara på. Fast vissa saker vet man redan när man sparar dem att man aldrig kommer att använda. Man bara känner att det är lite för bra för att göra sig av med. Vad morfar såg i toaletter vet jag inte.
Därför så säljer och skänker jag bort saker. Även om jag en dag kanske skulle vara tillbaka till att ta fram saken igen, så är det bättre att någon använt det under alla år istället för att det skulle stå undanstoppat hos mig. Jag har aldrig velat slänga saker (gissar att det är påbråt), men att samla på mig gör jag inte längre. Bara saker som ska användas, som sagt.
Nu försöker jag tänka om en ny sak kommer in så ska en ska åka ut. Helst till någon annan och inte tippen. Det blev svårt att göra det när mammas saker flyttade in. Även om det inte var en mot en, så har många av mina egna saker har fått flytta till förmån för mammas. Hur gör du? Är du en samlare, slängare eller en som har precis det som behövs?
Igår var jag på en spännande promenad. Det var kommunen som anordnade den. Den skulle egentligen varit förra året då vi fyllde 100 år. Som ni vet kom något emellan. Det var många promenader inplanerade förra året. Bland annat en stadsvandring. Den blev digital istället. Denna blev inte alls, förrän igår.
Vår ort är känd för många saker. En sak den borde vara känd för är våra kyrkor. Vilket den inte är. För vi har många kyrkor. Och det var vad jag var med på igår, en kyrkvandring. Det var spännande att få reda på mer om varje kyrka. Vi började i Svenska kyrkan och avslutade i Missionskyrkan. Däremellan så fick vi veta mer om Allianskyrkan, Pingstkyrkan, Friförsamlingen samt Hope Church. Vi fick också veta lite kring gamla församlingshem, flyttade kyrkor och sådana som inte finns kvar längre.
En vacker dag med en vacker kyrka.
Det regnade inte, vilket var skönt. Det var inte strålande sol utan en härlig typisk höstdag. En sådan som inte var för varm och tankarna var kring klimatet istället för kyrkor. Det var en perfekt höstdag att gå en kyrkvandring. När vi gått färdigt så blev det fika tillsammans. När vi varit ute så länge i höstens väder så var det väldigt gott med en varm kopp te. Bullen var inte så dum den heller.
Hembakt bulle som sig bör.
När vi fikade så blev det lite mer historisk bakgrund till kristendomen i Sverige. Allt mycket intressant. Jag är glad att jag gick med. Det var en givande förmiddag. Även om den tog från min förmiddagssömn. När jag kom hem så hade maken fixat med det som behövde fixas med dörren. Jag hjälpte till att ta bort dörrbladen så han kunde jobba med karmen. Sedan hjälpte jag till med att få tillbaka bladen. Och när jag inte hjälpte maken så satt jag inne med filt, värmedyna och godsaker. Maken jobbade, jag slöade och nu har vi en dörr.
Vår nya dörr. Den ser liten ut. Den är 14×21 så det är den inte.
Nu behövs det byggas igen ovanför. Jag ville ha ett överljus med det är borta ur budgeten. Det ska isoleras lite och sättas foder. Viktigast är kanske att få dit ett lås och ett handtag. Låset ligger i hallen. Det är min uppgift att sätta dit. Handtag har vi inget ännu så det får vi klara oss med en skruvmejsel till vi har det. Viktigast är låset så jag kan börja ställa in sådant som ska vara i förrådet. När lås är på kan jag ställa ut allt där. Växterna kommer må bäst när vi har det isolerat. Men idag ska de ändå flytta in. Likväl som att stå ute. Växtlampor ska upp för att det ska bli bra. Lite att pyssla med idag, för både mig och maken.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Får se om altanen är färdig-höstad eller bara växterna är det.
När man jobbar med människor så händer det att man inte alltid är överens. Det ingår för alla. Jag är inte alltid överens med alla. Alla är inte överens med mig. Jag är inte konflikträdd, Jag står upp för mig själv och jag försöker alltid att vara rättvis.
Ibland händer det att jag avreagerar mig hos maken. Ibland händer det att jag bara berättar. Som när en värmepanna gick sönder i veckan. Som fastighetsskötare så blir det jag som tar samtalen. Det är jag som hittar felet och löser det. Även om det innebär, som i detta fallet, att ta in hantverkare.
Jag hittade att det fanns ett kommunikationsfel. Det finns fyra stycken värmepannor dessutom så till att börja med ska man hitta vilken som strular. När det då står kommunikationsfel på den ena som inte ens tillhör samma adress som den som är trasig så kan det ta lite tid innan felet hittas. Det tog en dag att hitta felet. När en himla massa människor är utan varmvatten så är det självklart ätt någon blir frustrerad och låter det gå ut över den som ska lösa problemet.
Det hände. En person var väldigt frustrerad och skällde på mig. Jag tog det inte personligt. Men det gjorde maken. Eller han tog det som: Låt bli min fru! Maken är väldigt snabb på att ta mig i försvar om det är någon som ger sig på mig. Denna gången var det någon som gav sig på mig. Men det fanns ingen annan att ge sig på. Pannan gick sönder och det var ingens fel. Det gick inte att förutse. Det är sådant som händer. Men ingen vill vara utan varmvatten i flera dygn. Och då kom svadan på mig.
Maken var så arg. Han släppte mig knappt ur sikte i fall någon skulle ringa och skälla igen. Om det varit han som behövt höra skället så hade allt varit lugnt. Nu var jag som fick det, då tänder han på alla cylindrarna. Trots att han vet att jag kan hantera det. Han är som en arg tigermamma för mig. En som ryter ganska hårt men som tur är inte använder sina tassar eller tänder.
Nu fungerar pannan igen och maken jan andas ut. Han kan låta mig svara i telefon utan att stå bredvid taggad att ta över. Nu har vi en ganska lugn helg framför oss. Den kommer handla om att få en dörr på plats. Ingen av oss har monterat dörr tidigare. Vi säger som Pippi: Det har vi aldrig gjort förut, så det klarar vi helt säkert!
Nu har jag haft några dagar på mig att äta marmeladen som inte är marmelad. Utan sylt. Den är fortfarande lika god. Det självberömmet kvarstår. Dock så är det ju ingen marmelad, hur mycket jag än vill det. Den är provad som marmelad. Det gick så där. Smaken var bra men det var kladdigt. Det rann över kanten. Jag behövde äta smörgåsen utan att luta den om man säger så. Vilket är nästan omöjligt.
Kladdig smörgås
Det kommer säkerligen bli fler tillfällen med aroniabären på mackan. Försiktighet och tvätt är ledorden då. Jag har också provat i flingorna. Det kommer jag nog inte att prova igen. För smaken försvann. Det blev bara sött. Lite smak var det men inte som den är i sig själv. Så sylt i flingorna är inte det bästa alternativet.
Det bästa alternativet är nog att äta den tillsammans med vaniljglass eller som en kompott med lite grädde till. Som en efterrätt. Då finna alla smakerna med och grädden eller glassen förhöjer det hela. Det kommer det bli många gånger fler av. Ska bara köpa mer vaniljglass. Stillade också godissuget. Godissuget som godis inte stillar längre. Det är bra.
En annan bra sak är att idag kommer vår förrådsdörr. Den är klar tidigare än vad som sas vid beställning. EN hel vecka tidigare. Det är ganska ovanligt. Jag är mycket nöjd. Får se om jag är det när dörren kommer också. I helgen blir det till att få in dörren och sedan växterna på vinterförvaring. En sten taget har fortsatt med ett steg i taget. Allt blir bra. Precis som mamma sa, det löser du. Vilket jag gör, med hjälp från maken.
Mamma du skulle dessutom sagt att marmeladen var perfekt. Särskilt när du fått den med glass. Eller du skulle inte sagt så mycket. Du skulle ha fullt fokus på att äta upp den. Det gör mig glad samtidigt som jag blir ledsen. En dag i taget. Ett andetag till.
Jag är väldigt glad över att vara lång. Min mammas förtjänst, jag har inte haft något att säga till om gällande längden. Förutom när jag åt ”stopp- och väx” när jag var i tonåren. Jag var testad för att få veta min cirka-längd. Den var 195 cm. Som sagt jag valde att stoppa det i tonåren. När jag redan var lång. Mamma lät mig ta beslutet helt och hållet själv. Jag sa stopp när jag var lika lång som mamma. Så klart växte jag lite till men inte fullt till 195 cm. Jag är 192 cm.
Om jag inte sagt stoppp så hade jag varit nöjd då också. Jag är glad att mamma lät mig ta beslutet själv. Och att jag väntade så länge som jag gjorde innan jag sa stopp. Som sagt hade jag dröjt lite till hade jag inte varit ledsen över det idag. Fast det är klart det är tre centimeter lättare att hitta långbyxor.
Skämt åsido, att vara lång är väldigt tacksamt. Mycket är lättare när man är lång. Som när jag klippte äppelträdet på uppdraget som jag har nu. Jag behövde ingen stege eller förlängningsdelar för att nå upp. Jag bara sträckte på mig så var det klart. Nästan. mYcket enklare att nå saker. Det finns många andra bra exempel när det är bra att vara lång. Som att nå och lägga upp väskan på hatthyllan på tåget (även om tåg hatar mig och alltid gör att jag kommer sent, men det är ju inte längdens fel).
Jag är väldigt tacksam över min längd. Även nu när jag har sprungit lite extra mycket på anläggning jag är. När man är fastighetsskötare så springer man mycket i källargångarna och i gömslen och vrår. När jag går i källargångarna så stryker mitt hår rören som går längs med taket. Jag får ducka på en hel del ställen.
Bland annat på två ställen där pannrummen är så måste man ducka särskilt mycket. Även människor som inte är så långa måste ducka. Vi har haft en panna som gått sönder och jag har varit där med både elektriker och rörmokare lite extra mycket nu några dagar. Vid ett av tillfällen så vänder jag mig om fort, duckar, men för lite och tjongar huvudet i betongbalken så det svartnar för ögonen.
Då är det inte lika kul att vara lång. Det är ändå värt det. Trots att det gått ett antal dagar och huvudet är ömt fortfarande så är det så värt det. Att kunna nå allt utan att behöva hjälpmedel. Synd bara att i trapphusen så når inte ens jag taklamporna utan att stå på något. Fast igen, fördel, jag behöver bara en trapp-pall för att nå. Bra mycket lättare att bära med sig än en lång trappstege.
Mitt uppdrag som fastighetsskötare fungerar väldigt bra. Trots att huvudet har fått sig en smäll så är det ett bra ställe för mig som har svårt att bestämma tider. Och vid tillfällen när jag inte kan men behöver öppna åt någon hantverkare, ja då finns världens bästa make som kan göra det åt mig. Längden är bra i fastighetsarbetet och tiderna på arbetet är bra för mig. Win-win.
Ta hand om dig. Oavsett längd så hörs vi imorgon igen.
Igår gjorde jag marmelad. Eller jag försökte göra marmelad. På aroniabär. Jag gjorde precis enligt alla konstens regler. Trodde jag. Eller tror jag forfarande. Men ändå så är det ingen marmelad. Det är en väldigt lös röra. jag kan inte ens kalla det sylt.
När jag ställde in den i kylen igår så var den precis lika lös som när jag hällde upp den. Tomatmarmeladen var lösare när jag hällde upp den som sedan nästan stelnade helt. Lingonsylten som var lös när jag hällde upp den blev väldigt fast sylt. Nästan marmelad skulle man kunna kalla den. Ändå så har jag ingen aroniamarmelad nu.
Kanske det var för att bären var frysna när jag gjorde den. En väldigt bra sak var att frysa ner bären orensade. Det var hur enkelt som helst att rensa bären när de var stelfrusna. Ett tips som faktiskt är bra. Annars så blev det inte så bra. Denna marmeladen kan jag inte direkt skryta om. Det jag kan göra är att ge mig beröm för smaken. Den blev toppengod. Men lös.
Den är dessutom så god att den skulle vara ljuvlig på en ostbricka. Det blir svårt att ha rinnande marmelad till osten på kexen. Det får bli en dipp istället. Alla får en egen burk som man dippar kexen eller osten i. För marmelad, det är den inte. Jag får prova den i flingor med mjölk som sylt. Den kommer säkert ge god smak till mjölken. Precis som när man äter färska blåbär med grädde eller solmogna jordgubbar som är riktigt saftiga. Det är gott. Den är dock väldigt söt. Därför den skulle bli så bra till ost men kanske inte lika bra till flingor.
Aronia har jag aldrig ätit innan. Aronia ska vara väldigt nyttiga. Kanske inte så nyttigt med allt socker i. Men gott. Jag måste lyckas få till en fast marmelad. Med tanke på att jag gjorde på sju liter bär och fick sju liter, vad det nu är, så kommer det nog dröja innan jag gör det igen. Jag får hoppas att jag kommer ihåg nästa år hur jag gjorde så att jag inte gör likadant igen. Frysta bär kommer jag dock ha igen. Men de kanske ska tina innan processen med kokningen startar. Jag vet inte men det blir inget skryt idag. Och denna dåliga saken måste jag ju komma ihåg för att kunna rätta det till nästa år så jag kan fortsätta med självberöm.
Hur ofta ser vi tillbaka på det vi gjort bra? Ganska sällan skulle jag vilja påstå. Vi är duktiga på att ta kritik, men negativ sådan. Positiv kritik är vi inte lika duktiga på att ta. Jag är väldigt nöjd med stenläggningen. Det tog tid, men inte för lång tid och resultatet blev väldigt bra.
Grejen är att jag kan säga att jag gjort ett bra jobb. Jag är väldigt nöjd över min insats med stenläggningen. Jag utgick från mig och gjorde så bra jag kunde. Nu är jag nöjd. Hur ofta tänker vi så? Är det inte vanligare att vi tänker att det kunde bli bättre, men det får duga för mig? Vi är inte värda mer än dugligt. Vi är inte värda något bra. Vi kan heller inte säga att vi gjorde något bra. Det är inte alla som skulle ta det på ett positivt sätt. De skulle se det som att man tycker man är förmer än andra.
Varför är det så? Varför är det inte okej att göra något väldigt bra och tycka det? Jag tänkte flera gånger när det var tungt med stenen, att jag vill bara bli klar. Jag struntar i att det inte är helt plant. Jag orkar inte hela vägen. Jag visste att jag inte kommer bli nöjd om jag inte gör mitt bästa. Det är väl det som är grejen? Att om vi inte gör vårt bästa, då kan vi tycka att det inte är bra nog. Då får man stå ut med resultatet och det duger åt mig eller göra något åt det.
Jag insåg att om stenen kommer att sätta sig och bli ojämn så skulle jag behöva göra om det. Jag skulle aldrig stå ut. Då blev det paus. Även om det innebar ombyte av alla kläder samt en dusch på grund av allt damm som blir vid kapandet av stenar. Sedan på det igen med dammfria kläder vid ett senare tillfälle med mera ork och göra ett så bra jobb som möjligt. Därför är jag nöjd. Jag kommer vara nöjd även om stenen skulle visa sig bli ojämn på sina ställen. För jag gjorde så bra jag kunde.
Hur ofta ser vi tillbaka på det som inte var så bra? Ganska ofta. Vi kommer ihåg det negativa mycket mer än det positiva. När det är klart som vi är nöjda med så försvinner det fort ur minnet. Det negativa ligger kvar och gror. Jag kan komma ihåg saker från när jag var liten mycket tydligt, om sådant som inte var så trevligt. Oftast kommentarer om min längd. Eller vikten. Eller storleken på kläder. När man är 13 år 186 cm lång och vågen står på 90 kilo, då har man inte storlekar som andra tonåringar. Det sitter.
Det sitter också hur jag inte hade bollsinne. När någon faktiskt tyckte att det vara bra att jag var lång så kunde jag inte höra det. Det har varit några stycken genom åren som tyckt att jag skulle spela basket. Jag har alltid sagt nej. En del för att jag tycker det inte är så kul. Vilket det inte blir när man inte är så duktig. Vilket man inte försöker förbättra när man hör gliringar om att hon kan ändå inte ta bollen. Det sitter.
Något annat som också sitter är mycket som jag gjort bra. Jag försöker att påminna mig själv om bra saker jag gör. Jag försöker påminna maken och mig om bra saker vi har presterat tillsammans. Jag försöker påminna mina barn om hur bra de är. Allt för att det ska sitta med det positiva.
Det är fortfarande en uppförsbacke. För på något sätt så är det inbyggt i oss att vi ska inte ta emot det positiva. Vi ska bara höra det negativa. Inbyggt genom normer skulle jag påstå. För hur kommer det sig annars att i andra länder är det helt okej att lyckas. Att man kan om man bara fortsätter och försöker. Här har vi jante-lagen. Du ska inte tro att du är bättre än någon annan. Men för att jag gör något bra så behöver ju det inte betyda att jag tycker någon annan gör något dåligt.
Bara för att jag är nöjd med stenläggningen så betyder det inte att jag inte tror att någon annan kan göra det lika bra eller bättre. Jag är nöjd med mig. Jag är nöjd med min prestation. Att lära ut det till sin autistiske son har inte varit helt smärtfritt. När man ser allt i svart eller vitt betyder det att man är antingen bra eller dålig. Man kan inte vara båda fast på helt olika saker. Då blir det grått. Grått finns inte på skalan, bara svart ELLER vitt.
Jag tänker fortsätta göra bra saker. Jag har gjort många bra saker i mitt liv. Jag har gjort en del dåliga också. Vissa ska jag komma ihåg för att göra bra saker. Andra tänker jag inte komma ihåg alls. Längden kommer jag komma ihåg allt det negativa med. För det gör mig extra stolt idag att vara den jag är och att jag hade världens bästa mamma som gav mig rätt verktyg att hantera det på.
En annan sak jag ska komma ihåg är allt damm som jag nu slipper. Allt stendamm som ligger över hela kvarter (känns det som, men är ju inte så) efter att jag kapat stenar. Nu är det klart och jag kan komma ihåg hur bra jag var på att få en fin uteplats på baksidan. Allt arbete som det innebar gör att jag kommer njuta lite extra när jag använder den. Under lång tid. Jag kommer ihåg det positiva. Jag kommer ihåg alla uppmuntrande grannar och passerande människor som har utryckt hur fint de tycker det bli hos oss. Trots att vissa också fått lida av bankande, kapande och stendamm.
Inte för att jag skryter, det är bara självberöm.
Ta hand om dig. Njut av allt bra du gör idag. Något finns där som är bra. Vi hörs imorgon.
