Kategori: Allmänt

Ibland så undrar jag om det finns någon som skojar med mig eller om det helt håller på att gå åt skogen. Då inser jag att hela mänskligheten håller på att ta död på den enda platsen vi har att leva på och då är svaret ja, det håller på att gå åt skogen.

Kanske det inte är så konstigt att vår planet håller på att dö när det finns människor som tycker det är rimligt att smörja sig med olja och tro att man har solskydd. Om du nu tror att jag skojar så gör jag inte det. Det finns nu något som heter naturlig solkräm. Vilket är olivolja, kokosolja samt hallonfröolja. Det är nu jag tappar det. Hur kan någon vuxen människa tro att det är ett solskydd att smeta in sig i olja?

Olja leder värme bra. Olja är perfekt att steka i. Om olja skulle vara bra för något så är det att skynda på cancern. Du kommer ju att bränna dig mycket fortare. Vilket är lika med att skynda på cancern. Hudcancer har ökat med 59 procent de senaste tio åren. Vad tänker man med när man försöker sprida att det finns en naturlig ”solkräm” som är olja?

Falu kommun har spridit detta nonsen vidare. Falu kommun med medarbetare som borde vara vuxna och ha koll på vad som är vad. Fast om världen ändå ska dö så kan vi väl dö tillsammans med en snygg solbränna som som luktar grillat.

Som jag sa, ibland tappar jag det. Jag ska försöka samla mig och hoppas på att fler läser artikeln som avfärdar idén med naturlig ”solkräm”. https://www.expressen.se/nyheter/hudlakare-varnar-for-naturlig-solkram/

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken och jag är vana att alltid vara tillsammans. Att jobba ihop och att vara lediga ihop. Vi har gjort det mesta tillsammans. Det har hänt att vi gör saker isär. Det är inget konstigt med det. Det är ingen av oss som tänker att varför får inte jag följa med? När dessa sällsynta tillfällen sker. Aldrig så.

Vi har valt att jobba och leva ihop för att vi tycker om det. När jag då har börjat köra taxi så blir det lite jobbigt. (Mest för maken.) När jag kör taxi så kan jag inte prata i telefon när kunder är i bilen. Mellan kunder går bra, fast det vet ju aldrig maken när det är. Vilket innebär att när jag ringer på min lunchrast, eller kommer hem beroende på vart i länet jag är, så har maken en massa att berätta.

Igår så hade han ätit köttbullar till lunch. Innan jag hade min rast. Dessa köttbullar hade legat i kylskåpet en dryg vecka. När han steker köttbullarna så läser han på förpackningen att de måste förtäras inom FEM dygn. Han svalde nog några gånger innan han gjorde som hans fru lärt honom. Lukta på en, smaka lite grann och om allt verkar okej, så är det också det. Han åt upp köttbullarna. Hans fru blev mycket glad.

Dock var han ju tvungen att fråga om han skulle dö nu? För att han åt gamla köttbullar. Och om han inte skulle dö, om han skulle få diarré och kräkas? (och då dö!) Jag skrattar som alltid när han spinner på i sina hemska historier och svarar att han inte kommer att dö och att jag är stolt över att han åt upp de alldeles friska köttbullarna.

Nu får jag hoppas att jag har rätt. För jag kommer inte ihåg senast vi åt färdiga köttbullar. Jag gör egna och tycker inte att det är så mycket arbete om man bara planerar för det. Men nu när jag jobbar sjuttiofem procent så finns det inte mycket tid kvar. Maken kommer inte dö. Men vissa blommor kanske kommer göra det, för att jag inte har ork att gulla med dem.

I söndags hade jag tänkt att jag skulle tagit hand om växterna men dagen gick åt för återhämtning med bland annat glassätning. Det gäller att prioritera tiden när man ska orka hela vägen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Döden är det enda vi vet att vi alla ska gå igenom. Döden är med oss hela livet. När vi är små är det en liten del. När vi blir äldre så blir den mer närvarande och större. Döden följer oss hand i hand. Döden när den är bredvid drabbar oss olika beroende på situation och ålder.

När jag gick på mellanstadiet så kom en dag en lärare in och hämtade en ur klassen. När han lämnat klassrummet så fick vi andra veta att hans mamma blivit påkörd. Han fick åka till sjukhuset. Hon hade blivit påkörd av en lastbil när hon skulle svänga ut på en 90-väg. Hon överlevde inte.

Det var ett av min första dödsbud som påverkade mig på ett personligt plan. Alla tycker nog att det är sorgligt när någon dör. Särskilt i trauman. Jag var inte så gammal men ändå så upplevde jag det jobbigt att vara nära nog att se sorgen som kommer då man förlorar en mor. Jag kunde också värdesätta livet lite mer, trots min unga ålder.

När någon går bort av ålder så blir det inte lika jobbigt. Även om man är ledsen och saknaden är lika stor så är det inte jobbigt på samma sätt som vid trauman. När någon går bort i hög ålder så finns alltid livet innan som tröst. Att det var ett långt liv och många upplevelser. Vid trauman så finns inte alltid den aspaketen med livet.

Vid trauman så försvinner livet för fort. Man har inte hunnit färdigt med allt man hade kunnat hinna. Mammas stroke är en form av trauma. Mest för henne men också för oss som var vid sidan och visste hur mycket mamma saknade sig själv. Mamma behövde hjälp dygnet runt. Mamma kunde inte göra något själv. Inte ens prata. Stroken tog bort allt det fina från mammas liv före hjärnblödningen. Det skymmer livet som var med allt som var jobbigt när hon var sjuk. Även nu.

Jag kan bli så vansinnigt ledsen över hur mammas sista år i livet var, fortfarande. Hur mycket hon missade och hur dåligt hon mådde. Jag behöver påminna mig om allt det som var bra innan. Om allt som hon faktiskt hann med. Det är lätt att se allt det mörka när det blir tungt.

Nu är det så att döden kommer till oss utan att vi vet hur eller när. Vi väljer inte döden, döden väljer oss. Jag känner mer idag när jag är äldre för de som är nära eller som jag har runt omkring än vad jag gjorde när jag var ung. Jag lider mer med alla som mister någon i ett trauma i dag än när jag var liten. Döden är närmre och den har också knackat på min egna axel. Döden finns där alltid, ibland närmre och ibland lite på avstånd.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Gärningsmannen har erkänt att han var ute efter Ing-Marie. Det gjorde ingen skillnad att veta. Min egna rädsla finns kvar. Därför är det särskilt skönt att vara hemma igen. Jag kramade maken direkt när han hämtade mig. Han ville komma iväg före alla andra som skulle av färjan och jag ville kramas. Det ville han med, bara inte just då. Hans box sa att vi behövde komma iväg. Jag kramades och han körde (nästan) iväg.

När vi kom hem strax innan 22 så var det första jag såg Temyntan. Den lös i sin cerisa färg. Mycket fin och stor. Jag var tvungen att hoppa ur bilen innan maken parkerat och gå en runda i trädgården. Det blir hallon till frukost idag.

Det fanns så mycket fint i trädgården förutom temyntan och hallonen. Klematisar som slagit ut. Det har blivit vildvuxet i vissa delar trädgården. Som hos Annabelle den rosa hortensian. Ibland är vildvuxet fint. Dock har smällspirean blivit lite väl stor. Behöver ta reda på när den kan klippas.

Maken har skött sitt ansvarsområde väldigt bra. Jag är så glad. Dessutom var huset städat när jag kom hem. In och pussa på minstingen och ge honom kram. Idag ska jag packa upp. Först vila.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår blev en dag som var bra men blev otäck. Det som inte var bra och väldigt otäckt var en knivattack. En kvinna blev knivskuren och förd till sjukhuset. Motivet är oklart varför. Det hände på eftermiddagen. Mycket tragiskt och jobbigt. Dessutom var hon på väg från ett seminarium hos oss och hade bråttom till nästa. Hon kom aldrig till nästa. Livet och döden, döden som ingen av oss vet när den ska ske.

Livet lever vidare. För mig nu genom att fortsätta göra gott arbete och då också hedra hennes för tidiga och tragiska bortgång. Innan döden visade sin närvaro och visade att vi måste ta tillvara på sekunden vi har, så var det en bra dag.

Dagen var ändå fin igår och även god. Först bara god och fullt fokus på glass. Jag åt glass mest hela dagen. Inte frukost men lunch och middag blev i stort sett glass.

Lunchen blev på Creperiet med en crepe och saffransglass, salmbärssylt och grädde. Tanken var att jag skulle ta en galette med matigare pålägg, som champinjoner, rödlök sallad och ost. Jag äter gärna en gång på Creperiet under Almedalsveckan för att det är så gott samt att det är ett Gotländsk företag som driver verksamhet året runt. Dock har jag aldrig ätit efterrätt för att man blir för mätt på första. I år fick jag en impuls och det blev efterrätt till lunch.

Sedan var vi värdar för Barnrättstorget hela eftermiddagen. Många bra samtal och vi från Junis såg till att allt flöt på i tältet. Fint väder och glada miner trots alla allvarliga ämnen som var på agendan inne i tältet. Där någon gång skedde attacken. Då visste vi inte så mycket. Inte mer än att en allvarlig attack skett och en person var förd till sjukhus.

Efter värdskapet så var det inte fler saker som fanns på programmet för Barnrättstorget. Vilket innebar att vi kunde packa ihop våra saker och sedan ta en avslutningsglass med gänget innan partiledartalet 19.00. När det är så mycket som händer är det då svårt att också hinna mat innan och sedan glass. Mat eller glass, valet blev enkelt. Glass.

Efter den mycket goda glassen och talet, som också tog upp attentatet och det fruktansvärda med en stund av tystnad med tankarna till de drabbade i person och anhöriga, så blev det en promenad i solen hem. Där blev det ändå lite kvällsmat med ägg, hårt bröd och gott pålägg. Inte bara glass under dagen, men nästan.

Senare kom nyheten vem det var och att hon avlidit. Alla tankar och böner till hennes familj och närstående.

Ta hand om dig. Man vet aldrig vad som kommer hända. Vi hörs imorgon.

Det är i år 2067 olika seminarium i Almedalen. Det låter mycket. Vilket det är, men om du jämför det med hur många seminarium det var valåret 2018 då det var knappt fyratusen seminarium. Då är det inte så mycket om man jämför. Det har dock varit två år utan Almedalen så en del kanske inte vågar.

Hur som helst en av alla dessa 2067 seminarium kommer jag att hålla. Idag ska jag föreläsa om Junis kommunrapport som har gjort sedan 2004. Den ställer frågan till kommuner om de har stödverksamhet för barn i familjer i missbruk samt hur många barn de möter i sin verksamhet? Några frågor till men dessa är viktigast enligt mig. Det är enbart 1 ynka procent av alla barn som skulle behöva hjälp som får hjälp. Så vet du det.

Jag är glad över att få möjligheten att presentera detta viktiga ämne idag. Jag hoppas att många kommer. Även om jag skrev att det inte är så många seminarium i år så är det ju det ändå. Klart att det finns massor av intressanta föreläsningar att gå på. Om det inte kommer så många så skyller jag på Ebba. Det är nämligen samtidigt som Kristdemokraternas partiledartal jag håller min föreläsning.

Jag skrev igår att man kan komma i kontakt med sådana man annars inte gör det. Just igår var jag på Sprit och Vinleverantörernasföreningens seminarium om Alkoholsmuggling och dess skadeverkning på samhället. Jag kan säga att jag var en katt bland hermelinerna och jag var inte direkt inkognito i min Junis tröja med texten ”Barnens fullständiga rättigheter”. VD för föreningen kom och presenterade sig till mig och såg till att ta reda på vart jag kom ifrån. Det var intressant seminarium om hur man kan ställa frågan.

Håll tummarna för att många kommer.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Efter flera års pandemi så känns det ändå väldigt skönt att kunna utöva påverkansarbete på lätt sätt. Att vara i Almedalen är ett sådant. Man kan få kontakt med personer som man aldrig hade haft en chans att nå fram till annars. Som när ordförande för IOGT-NTO sprang på högsta Ica-chefen och påtalade att de hade alkoholläsk i sitt sortiment för ett antal år sedan. Vilket han tyckte lät dumt och sedan fanns den inte i Icas sortiment längre. Sådana saker kan hända i Almedalen.

Igår var det invigning av Barnrättstorget. Där ingår Junis (första gången och vi är väldigt glada för det) tillsammans med Bris, Unicef, Stiftelsen Allmänna barnhuset, Ecpat, Jämställdhetsmyndigheten, Barnafrid Linköpings Universitet, Maskrosbarn, Rädda barnen.

Jag och resten av Junis var så klart med och roddade med att få allt på plats till invigningen. Jag hade tydligen en väldigt bra egenskap i att jag var lång. För jag fick sätta upp alla vepor. Båda på bilderna samt en tredje på en av kanterna. Det var tydligen inte det enda som var bra med mig. Jag hade också bra teknisk egenskap som kunde lösa fästningarna, vilket inte var lätt när det inte fanns något att fästa i. Jag är nöjd med det jag hade att tillgå.

Det kom väldigt många på invigningen. Det var fullt i tältet och fullt utanför tältet. Lena Hallengren var den som klippte det röda bandet för vårt Barnrättstorg. Här kommer jag hänga massor men det kommer bli andra platser också.

Det blev en väldigt bra första dag. Härligt med så många på invigningen. Lättare att fortsätta i ett bra flöde med en god start. Dagen avslutades också med en guteglass från Glassmagasinet. Helt bildfri för jag njöt av skön sommarvärme som strålade på mig och glassen. Lär bli fler glassar så bilder kommer säkert.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Brukar du också se till en massa saker innan du reser? Jag har åkt till Almedalen. Idag börjar allt och jag reste hit igår. Det innebär att jag behövde, enligt mig, ordna en massa saker innan jag åkte. Även om jag åker ensam och inte är borta så länge så vill jag fixa. Maken är snäll nog att ta hand om blommorna när jag faktiskt är borta.

Alla blommorna fick vatten på utsidan. Jag har några stycken så det tar lite tid. Varmt och skönt hade jag det. Jag älskar verkligen att kunna gå i shorts ute klockan 20. Sällan jag kan det som alltid fryser. När allt var vattnat så kom åskan och regnet. Vilket inte spelar så stor roll för krukorna får inte tillräckligt med vatten när det regnar. Blommorna på insidan var inte redo för att få vatten så dessa får maken ha koll på trots allt. Utsidan kommer nog klara sig till jag kommer hem.

Sedan var det allmänt trix med packning. Hur varma kläder behövs? Regnkläder? Bra skor är ett måste. Det kommer bli mycket promenader, även om vi har hyrt cyklar. Men det blir mer till och från boendet samt för att handla mat. Jag tror jag har med mig allt som kan behövas. Också varma kläder. För nu ska det bli svalare och det ska regna mot slutet.

Jag hade också velat städa huset innan. Gör du det med? Disken ska var gjord och huset städat? Skönt att komma hem till men också om det blir inbrott så ser ingen skiten. Nej, det sista med inbrott var inte anledningen. Det var att maken har haft städtjänst så länge att jag hade velat hjälpa till. Gick så där. Jag dammsög och moppade köket och två av tre rum på övervåningen. Inte så mycket alltså. Maken får fortsätta städtjänsten. Inga fönster är heller putsade.

Men en sak som jag ville fixa innan jag åkte var mitt hår. Jag har klipptid när jag kommer hem. Jag har kort hår nu och det innebär att i nacken ser det oklippt ut ganska fort. Jag har struntat i det men nu ville jag ha det gjort. Jag frågar maken om han kunde hjälpa mig att trimma lite i nacken?

Maken säger så klart ja. Utan att veta vad han ska göra. Maken har blivit väldigt mycket gubbe och särskilt när det är varmt ute. Han pustar och suckar och håller på. När han inser att mitt hår var ostyrigt så kan jag säga att Kalle tittade fram lite också.

Jag lutar mig fram över handfatet. Maken står med trimmern och ska försöka trimma. Han har stora björnramar som slår mig i nacken för att håret inte ligger som han vill. Han svär och skäller och kommer med de stora tunga händerna och försöker fixa håret. Hans händer är som om han skulle försöka plocka upp en tändsticka med en gripklo på en grävmaskin. Det går inget bra.

Jag kan inte låta bli att börja skratta. Jag skrattar så jag guppar hela jag. Kalle blir inte direkt gladare när jag inte står still. Men efter ett tag så inser han att han är väldigt rolig så skrattar vi tillsammans en stund. Sedan ber han mig att titta i spegeln och så kommer Kalle tillbaka. Ner med huvudet och trimma lite till. Jag är nöjd. Maken är mindre nöjd. Jag ska klippa mig snart. Och det är mycket bättre nu än innan björnen kom med sina ramar och slog mig i nacken.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det första dagen som jag hade körning med Taxi och serviceresor. Det var en kul dag med massor av nya saker som skulle kommas ihåg. Idag är andra dagen som chaufför. Får se hur mycket jag kommer ihåg. Jag känner mig nöjd med dagen och kommer nog komma ihåg ganska mycket.

Jag lärde mig lasta med bår bland annat. Idag ska jag lära mig trappklättrare. Ett hjälpmedel man har för att förflytta rullstol i trappor där det inte finns hiss. Bår är mer att tänka på i bilen. Trappklättrare är mer att tänka på utanför bilen. Den känns också mer riskabel än vad bår gör. Sedan behöver man tänka på att köra extra försiktigt när man har en person på bår. Vilket kan vara svårt att känna när man själv kör.

I övrigt så är det en massa med knappar, lampor, lufttryck, höj- och sänkningar, tidrapportering, körordrar och en massa annat. Det känns ändå tryggt att jag fixade så mycket som jag gjorde. Mot slutet av passet så var det lite svårt att att komma ihåg att däcken måste vara rakt fram innan man kan sänka bilen. Jag hade hjälp med personen som åkte med mig. Inget trasigt. Idag ska jag vara lite mer betänksam när det kommer till rattens position.

I övrigt så var det en ännu varmare dag igår och maken hade koll trots att jag officiellt har ansvaret för blommorna igen. Han såg att hortensian vill ha uppmärksamhet. Dock var det inte så mycket vatten som skugga den ville ha. Det åtgärdade jag. Den är nu glad igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.