I några månader nu så har maken och jag varit osynkade. Inte i allmänhet utan specifikt på en sak. Vi brukar duscha tillsammans men det har inte blivit så nu.
Jag kommer igång först på eftermiddagen och då blir mina träningspass gjorda. Jag vill inte duscha före jag tränat. Han startar ofta dagen med att duscha. Även om han ska ut och snickra så vill han gärna ha duschat för att komma igång. Det innebär alltså att han får duscha dubbelt ibland.
Nu när vi varit osynkade så har jag kommit på något. Och det efter att vi lyckades vara synkade och faktiskt duschade tillsammans igår. Efter vårt padelpass blev den gemensam. Jag insåg då att jag vill inte ha en dubbeldusch. Det har jag velat.
Vi har en liten duschkabin och ett duschmunstycke. Drömmen har tidigare varit att ha en stor dusch med två munstycken så vi kunde duscha tillsammans fast med olika reglering av värmen på vattnet. Han får svalt och jag varmt.
Men då försvinner ju glädjen med att duscha tillsammans. Då kan vi likväl duscha ensamma. För den stora glädjen med gemensamt är ju närheten. När han inte klarar av min värme av vatten direkt mot huden så står han nära mig. Så jag tar det varma men han får litegrann på sig. Eller om han har svalt så måste jag vara kram nära för att få värmen från hans kropp för att inte dö av köldskador.
Ibland behöver man vara utan för att inse hur bra man har det. Nu får vi bara se till att bli lite mer synkade så vi kan återgår till lagom värme i vår lilla duschkabin.
Dagens ord: utan. Jag behövde vara utan för insikten.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.











